Jag har fått covid-19 och ligger hemma med massor av sjukdomskänsla, matleda, yrsel, hosta och feberskov. Mitt i arbetet med patienter, nya japanska bugningar och doft av handsprit slog den till. Förlamande trötthet, hosta men utan feber till att börja med. I sanningens namn hade jag känt mig ur slag ganska länge, men inte som nu. Jag sammanstrålade med två läkare innan den lilla pinnen i näsan satte stopp för alla spekulationer. Den första läkaren föreslog kåvepenin och den andra att jag skulle gå hem och börja arbeta efter 48 timmars symtomfrihet, alternativt söka upp den första doktorn igen. Det var ju omöjligt eftersom hen inte ville träffa mig. Min kompetenta kollega förbarmade sig över mig och ordnade en remiss så att den lilla pinnen i näsan fick säga sitt och därmed såväl bekräfta som skrämma slag på näsans ägare.
Covid-19 är en både märklig och opålitlig sjukdom. Till en början var jag som många andra covid-patienter, djupt försjunken i grumlig längtan efter att få sova. Jag sov mellan 14 och 16 timmar per dygn. Det kändes bra. Som barndomens tilltro till att all snuva i världen försvinner om man bara får sova ordentligt. Hostan kändes som avgrundsvrål från lungorna. Men så kom det stora obehaget – jag kände ingen smak eller lukt längre. Tungan var bussig nog att fortsätta förmedlandet av salt och sött, men sedan var det stopp. Allt annat kändes som trögflytande gröt. Ingen smak men efterföljande kväljningar från en mag-tarmkanal som gjorde det klart för mig att kanalen hade annat att tänka på än mina fåfänga försök att försöka pressa ner smaklös gröt.
Så kom tungandningen och knepiga ofrivilliga inandningar. Det var då rädslan satte in. Jag visste; covid-19 kan vara farligt, riktigt farligt. Utan tvekan började också hjärnan känna av en slags Lützendimma. Febriga tankar om lufthunger och slaget vid Lützen förblev lika ofärdiga som förvirrade i min hjärna. Mina tankar gick till patienter som beskrivit liknande infernon i hjärnans vindlingar. Men så när jag reste mig upp, andades bättre och tog en alvedon så försvann Lützen. Vanvettet i att inte veta om tankarna är verkliga eller galensprång i hjärnan kändes förfärliga. Just då blev det inte värre, men känslan av att vara invaderad och nybliven stortillverkare av nya terroristceller gjorde mig vemodig. Syret räckte dock för att avverka den ena tv-tablån efter den andra.
Jag tänkte att klarar man så många tv-program så klarar man det mesta. Hustrun och jag får maten hemkörd, så jag slog till med ett eget överilat projekt, dammsugning. Det var dumt. Jag har läst om Hillary step, den sista biten upp till Mount Everests topp. Det var så det kändes att fösa dammsugaren framför sig.
När jag en gång fick börja som krönikör på GP uteblev jag från vårt första gemensamma möte eftersom jag näst intill lyckats slå ihjäl mig på den anakonda till dammsugarslag som tillverkaren utrustat den förrädiska apparaten med. Det var denna som näst intill avslutade jobbet med mig igen. Jag har kommit till insikt om att jag är allvarligt allergisk mot dammsugning. Något gott har min covid fört med sig. Jag är bättre nu, tror jag, men allergin dröjer sig nog kvar. Jag är säker på att jag har utvecklat antikroppar mot städapparater som suger upp allehanda osköna partiklar. Kanske någon president kan låta sig inspireras av denna princip i allas vår fortsatta kamp mot den pandemi som fortsatt gäckar oss.
