Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Beslutet att sadla om till begravningsentreprenör växte fram efter att Jenny-Ann Gunnarssons mamma gick bort för sju år sedan.

Hon vill hjälpa oss att våga prata om döden

Väggar och inredning går i sobra färger, musik spelas på låg volym och på soffbordet står en finservis med kaffe och nybakat. Lugn råder. Jenny-Ann Gunnarsson har utformat begravningsbyrån Vila, på Richertsgatan i Johanneberg, efter eget huvud.

Men att hon skulle bli begravningsentreprenör var inte någon självklarhet, utan ett beslut som växte fram efter att hennes egen mamma Winette gick bort för sju år sedan.
– Det jag upplevde i samband med min mammas död behövde jag göra något med, säger Jenny-Ann. 
Från sjukdomsbeskedet till mammans bortgång var det bara sex veckor. Den sista tiden blev intensiv, först med vård i Winettes eget hem i Nässjö, och den sista veckan hos Jenny-Ann med make och dotter. 
– Vi satt hos henne, åt och spelade musik. Hon var mitt i vårt pågående liv. Jag förstod när det var dags. Då samlades vi, och var med henne in i döden. 

Bild: Ellika Henrikson
Bild: Ellika Henrikson

De sista dagarna tillsammans, att Winette vårdades hemma och dog i familjens hem, påverkade Jenny-Ann på djupet. Därefter följde begravningen, och något började gro inom henne. 
– Jag fastnade till exempel för vem som tog hand om henne efter att hon dött och var hon var någonstans. Allt detta kändes nästan tabu att tala om. 
Hon var 45 år när hon bytte bana helt. Då hade hon hunnit prova på mycket. Hon växte upp i Nässjö i Småland, med mamma, mormor, mostrar och gammelmormor. När hon var tio år träffade mamman en ny man, som blev pappa för Jenny-Ann. 13 år gammal följde hon med föräldrarna till Omans huvudstad Muskat, där pappan arbetade som kemiingenjör. 
– Min skola i lilla Nässjö utbildade mig via korrespondens. Pappa hjälpte mig med kemi och matematik. Varje vardag åkte jag med honom till hans kontor och satt där och pluggade mellan åtta och fem. 

Det tycktes till en början självklart att även Jenny-Ann skulle bli kemiingenjör, men i stället blev det ekonomisk linje. Sedan hamnade hon i hotellsvängen, jobbade som vd-assistent och drev eget företag inom hushållsnära tjänster.
– Service är min röda tråd, det är det jag tycker om. God service kännetecknas av att vara flexibel, att kunna känna av en situation och olika människor, säger hon.

Vid planeringen av mammans begravning hade hon fått god kontakt med begravningsentreprenören i Nässjö, och hon bestämde sig slutligen för att fråga om hon möjligtvis kunde få komma dit och lära sig yrket. Det fick hon, och därefter inleddes några års samarbete med en fristående byrå i Stockholm innan hon var redo att stå på egna ben. Att vara ny i begravningsväsendet, som hyser väletablerade strukturer och stora aktörer, innebar en del oförutsedda hinder. Men passionen för yrket var större och har bestått. 
– Jag är med hela vägen från det första samtalet. Jag är med och klär den avlidne och ordnar transport. Jag är med och planerar hur själva akten ska gå till. Sedan är jag med på begravningen, och jag tycker också att det är viktigt att stämma av med de anhöriga efteråt. Jag vet att den första årsdagen är en tung dag, och då brukar jag skicka en hälsning. 

Bild: Ellika Henrikson
Bild: Ellika Henrikson

Det blir många olika sorters ceremonier. Jenny-Ann ordnar borgerliga begravningar likaväl som svenskkyrkliga, frikyrkliga, katolska och ortodoxa. Det är inte alltid som bänkraderna fylls av sörjande. 
– Ibland är det bara jag, prästen, vaktmästare och musiker, och ibland genomför jag urnsättningar helt ensam. Då tänder jag ett ljus, läser en dikt och lägger en blomma, berättar hon.

I maj var det hon själv som blev den sörjande igen. Medan hon arbetade med planeringen av tre begravningar knackade polisen på dörren. De kom för att berätta att hennes pappa hade valt att avsluta sitt liv, 81 år gammal. Jenny-Ann slungades tillbaka till att vara den anhöriga. 
– Jag har hela tiden kunnat använda det som hände med min mamma för att förstå vad andra går igenom. Nu är jag där igen, och nu upplever jag något som nästan är ännu värre, eftersom det var ett självmord. Jag känner för alla som hamnar i den här situationen. Man får märkliga reaktioner. Människor vet inte vad de ska säga. 

Hon vill bort från de tabun som gör döden så svår att prata om. På begravningsbyrån håller hon i informationsträffar för företag, organisationer och grupper av privatpersoner. I november anordnar hon för första gången ett ”Death Café”, ett globalt koncept där människor träffas, fikar och diskuterar. Samtalet leds av en certifierad handledare i sorgbearbetning. 
– Jag tror att vi måste vara öppnare. Till mig kommer även människor som vet att de ska dö inom kort, som måste få prata om sin egen död och vill planera. 

Efter fem år har ännu en stark drivkraft tillkommit: förtroendet som hon får när någon vill att hon ska ta hand om en begravning. 
– Det är en ynnest. Att man kommer till mig och att jag ofta är den sista som ser den avlidne. Man lägger något i mina händer som är så värdefullt. Jag kan nästan inte sätta ord på det, det är så stort.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.