Jag är så innerligt glad. Det beror inte på den sena middagen denna måndagskväll i mörkaste november. Den bestod för övrigt av med omsorg färdigstekta köttbullar, pulvermos, lingonsylt och brunsås. Det låter inget vidare men brunsåsen spetsade jag med lite hösthonung, som jag har fått från en kollega som på fritiden ägnar sig åt biodling i Ekebäck; jag duttar sedan ett par veckor i den i all mat jag lagar (om man nu kan tala om matlagning i detta fall), eftersom jag har fått för mig att den bär på undergörande egenskaper. Det beror inte heller på Mässa nr 3 i f-moll av Anton Bruckner som spelas på radion. Det beror på ett biologiläxförhör.
Mellansonen har gruvat sig över veckans biologiprov. Temat är livets ursprung och utveckling, ett ämne sonen har funnit obegripligt. Det är förstås en bra start. Vad hände egentligen vid Den Stora Smällen? Vi har pratat om studieteknik och hur man kan läsa in en i förstone svårförståelig text och göra om den till en något så när begriplig berättelse.
Vi börjar med instuderingsfrågorna. Sonen svarar rappt, men med en utpräglad Kortedala-dialekt som han inte brukar använda. Med stolthet berättar han om den instuderingsmetod han har utvecklat. Svaren på frågorna har han letat upp i biologiboken och på nätet och sedan har han funderat på hur det skulle låta om Mats Jönsson, sångaren i favoritpunkgruppen Attentat, hade skrivit låttexter på ämnet. Minst en av dessa känns som en framtida hit: ”Motsatsen till en eon: den är kort som fan!”.
Studietekniken har fungerat. Vi pratar om hur allt började och jag blir alldeles rörd när jag hör svaren. Jag får lära mig att de senaste forskningsrönen talar för att universum blev till för 13,7 miljarder år sedan, en siffra som jag har glömt av (eller som inte var känd när jag gick i skolan). Vi pratar om kometkrockar, jordskorpans stelnande, is som blir till hav, uppkomsten av de första livsmolekylerna, urceller, fotosyntes, cellandning och evolution. Vi rör oss över enorma tidsrymder.
Jag inser att jag har glömt en hel del och får ibland slå upp i boken. Och vilken bok! Den har hårda pärmar och är ärvd i gott skick av en tjej som heter Alva enligt blyertsanteckning på försättsbladet. Boken heter Spektrum Biologi och är skriven av Susanne Fabricius, Fredrik Holm och Anders Nystrand. Språket är glasklart med en mängd roliga och intressanta exempel. Den väjer inte för kontroversiella ämnen och diskuterar vetenskap och pseudovetenskap och forskning i konflikt med religionen. Bildmaterialet är rikt och texten nyfiken med formuleringar som ”I dag tyder forskningen på…”. Tonen är hoppfull trots alla problem. Här kommer alla sorters människor och en mängd olika kunskaper att behövas för att möjliggöra fortsatt liv på vår osannolika lilla planet (till slut, obegripligt långt fram i tiden, kommer visserligen solen att sluka jorden, men det väljer jag att bortse från denna fina kväll; krig, inklusive gängkrig, är hur som helst helt ute).
Apropå Den Stora Smällen tänker jag på en av mina doktorander. Vi hade planerat en studie som skulle bli den största någonsin på diagnostiska markörer för Alzheimers sjukdom. Vi döpte den till Big Bang-studien och det var också så alla filer namngavs. När vi skulle analysera proverna visade det sig att de flesta rören i våra fryslådor var tomma eller nästan tomma. Doktoranden lät sig inte nedslås; han omformulerade projektplanen och döpte om studien till Lilla Bommen.
