Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vardagskrönikören Henrik Zetterberg var i björkarnas stad Umeå - och fick ett nedslående besked. Bild: Emil Langvad, Anders Hofgren

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Henrik Zetterberg: Aldrig får man vara riktigt glad

Vardagskrönikören Henrik Zetterbergs föreläsningsdag bjöd bland mycket annat på en dråplig förväxling, ett trist besked och en svåruttalad drink.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Dagen hade börjat så bra. Jag hade stigit upp vid femsnåret, hämtat morgontidningen, stannat till på trappen och lyssnat till koltrasten, som nu verkligen sjunger, ätit havregrynsgröt med frysta blåbär och druckit kaffe. Jag hade hämtats med bil och flugits upp till Umeå, där ett bländvitt landskap av dagsmejad snö, frusen älv och vitsvarta björkar, ännu kala, hade väntat.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag skulle föreläsa på Betuladagen, en dag som tillkommit för att diskutera forskning inom Betulaprojektet, en uppföljningsstudie av åldrande, minne och demens, som har pågått i Umeå i över 25 år. Ett vackert ord: Betula, det latinska namnet för björk, Västerbottens landskapsträd.

Jag stod vilse vid kulturhusets informationstavla, då jag plötsligt hörde mitt namn ropas. Nerför rulltrappan till mötesrummen på plan 2 i kulturhuset kom en av organisatörerna, som jag inte kände, tillsammans med en man, som jag inte heller kände, men som också visade sig heta Henrik. Han hade stått som jag en kvart tidigare, varvid mötesarrangören hade gått fram till honom, frågat om han hette Henrik och, efter ett jakande svar, tagit med honom upp till Betulamötet. Det visade sig efter en tid att han var litteraturvetare och skulle föreläsa om Stagnelius diktning på Världspoesidagen i en annan del av kulturhuset. Vi sammanstrålade igen på kvällen i hotellbaren, litteraturvetaren och jag, då Stagnelius diktning passade bättre.

Vid lunchtid ringde min telefon. Den läkemedelskandidat mot Alzheimers sjukdom, som så många patienter, anhöriga och forskare hade hoppats på, en antikropp mot beta-amyloidklumpar i hjärnan som hade tagits fram ur blodet från en onormalt frisk äldre människa (som, så att säga, hade blivit av slumpen självvaccinerad mot Alzheimers sjukdom), hade stoppats efter en futilitetsanalys av en oberoende dataövervakningskommitté. Analysen hade visat att det skulle vara meningslöst att fortsätta studien; de resultat som hittills hade samlats in visade att läkemedlet omöjligt skulle kunna ge önskad effekt.

Världspoesidagen och Betuladagen infaller på samma datum som den internationella Downs syndrom-dagen, då man bär olika strumpor, för att visa att olika är bra. Vid Downs syndrom klumpar beta-amyloid ihop sig i hjärnan, precis som vid Alzheimers sjukdom, och man kan få tidig demens. Man skulle kunna säga att det finns tre övergripande grupper av Alzheimers sjukdom: vanlig Alzheimer, som många av oss kommer att drabbas av, tidig Alzheimer på ärftlig bas, som är mycket mer ovanlig, och tidig Alzheimer vid Downs syndrom. De har beta-amyloidklumparna gemensamt. Men denna antikropp, som hade sett så lovande ut, funkade alltså inte. Jag som hade hoppats så.

Luften gick ur mig och allt blev grått och trist. Men sedan blev det middag på Gotthards krog på Stora Hotellet. Gotthard visade sig ha hetat Zetterberg i efternamn och var en restauratör som tidigare hade seglat på Grönland med Adolf Nordenskiöld. Jag presenterade mig som Gotthards barnbarnbarnsbarn för bartendern, en ung man med tvinnade mustascher och tatuerade armar. Han blandade drinken Västkustskt till min ära (den serveras bara till den som kan få med alla konsonanter i beställningen). Litteraturvetaren läste högt ur sin tummade bok. Jag satt och tänkte på dessa livets sammanträffanden och kände hur kvällen vände. Påföljande morgon tog jag nya tag.