Åldrandet – en tid för nya möjligheter

– Vi hör ofta att ”70 är det nya 50”. Även om detta bygger på omfattande och glädjande hälsofakta kan det bli en väl idylliserad bild, åtminstone i massmedia. Det är inte så kul att vara kärnfrisk om man samtidigt inte mår bra i sin psykosociala värld. Och tvärtom. Mår man bra psykiskt kan man förlika sig med diverse fysiska krämpor, säger Barbro Lennéer Axelson.

Barbro är sedan länge en väl känd psykolog bland människor som intresserar sig för kriser, konflikter och psykosocial arbetsmiljö. För några år sedan kom boken Förluster som bygger på hennes långa erfarenhet av människor i kris och sorg.

En av våra största livsomställningar efter tonåren är tiden efter 65 år, och det är den vi träffas för att tala om.

– Ingen annan livsperiod innebär så många mindre och större förluster, säger Barbro Lennéer Axelson.

För ”yngre äldre” börjar nu åtskillig energi gå åt till en slags lågmäld sorg.

– Det är snarast ett stilla vemod, som ibland förstärks till depressivitet, och som ofta hänger samman med en ökad insikt om att ens livstid är begränsad. Några forskare tror också att det nutida åldrandet har blivit svårare på grund av vår tids intensiva ungdomsdyrkan, säger Barbro som är noga med att påpeka att det är särskilt svårt att generalisera om den här åldersgruppen eftersom de individuella skillnaderna ökar ju äldre vi blir.

I denna senare livsfas måste vi för det första förlika oss med diverse kroppsliga förändringar. Huden förslappas, rörelseförmågan minskar, syn och hörsel försämras och orken tryter.

För det andra ska vi förhålla oss till det faktum att vi är på väg bort från den självklara samhällsgemenskap som arbetsplatsen utgör, vilket i sin tur ofta påverkar självbilden.

– Hos många väcker det oro och ångest att inte längre känna sig bekräftad och behövd i det sammanhang som yrkeslivet under flera decennier har erbjudit. Arbete är också ett bra psykiskt bedövningsmedel för ett halvdant privatliv. För somliga lämnar tiden efter pensioneringen stort utrymme för grubbel. Andra är djupt lättade över att få lämna ett slitsamt jobb.

Sorg tillkommer också i denna livsfas genom att fler och fler viktiga människor börjar försvinna ur våra liv. Allt detta kan leda till en ökad otrygghet som i sin tur kan försämra självförtroendet.

– Man vågar då helt enkelt mindre. Stänger ner sig. Det är angeläget att motverka dessa tendenser att förminska sig själv så länge och så gott det går.

Enligt Barbro Lennéer Axelson infaller utvecklingsstress och -kriser ungefär vart tionde år. Under denna psykiska skinnömsning blir vi lite mer labila, ömtåliga, nedstämda, lättirriterade och sover sämre.

– Hos många väcks känslor av ensamhet, av längtan efter ”något annat” och tankar som ”var livet inte mer än så här”. En delvis omedveten omvandling av den inre personliga identiteten pågår. När vi blir starkare medvetna om tidens gång kommer menings- och värderingsfrågor i förgrunden. Vad går livet ut på? Vad och vilka är viktigast i mitt liv? Vad vill och kan jag förändra? Och framför allt: vad vill jag inte fortsätta med? Det gäller särskilt kvinnor som ofta har överanpassat sig till sin omgivning, säger Barbro.

Hon återger en studie där personer i livets slutskede fick berätta vad de ångrade när de blickade tillbaka. De svarade bland annat att de inte använt sin personliga potential och följt sina drömmar, inte vågat säga ifrån och stå upp för sina övertygelser gentemot andra och inte tagit tillvara på tiden tillräckligt väl.

Barbro Lennéer Axelson urskiljer tre olika strategier i förhållande till åldrandet. Den första gruppen försöker hurtfriskt hålla ifrån sig framtidstankar och tycker det är obehagligt när andra pratar om sjukdom och död. Den andra är mer balanserad och diskuterar gärna, i lagom doser, såväl svårigheter som glädjeämnen. Den tredje gruppen ältar i detalj tidigare och aktuella motgångar och krämpor.

– Själv tror jag nästan lite tråkigt mycket på verklighetsanpassning, alltså mellanalternativet. Jag tänker inte att ”detta händer inte mig” eftersom jag redan har vissa sorgliga erfarenheter. Jag vet i vilken åldersfas jag befinner mig och vad som väntar framöver, men än så länge stör inte dessa framtidsutsikter min livslust alltför mycket. Jag har arbetsuppgifter, jag har mina älskade barnbarn och flera andra närstående. Än har jag inte cancer, vad jag vet. Och jag bor inte i Syrien. Inte i USA heller…

Livslust är ingenting man behöver jaga, anser Barbro Lennéer Axelson. Det blir lätt en stress i sig att alltid sträva efter att må bra. Det är inte så farligt att tidvis må lite halvdåligt. Det riktigt svåra är om man inte har någon att dela sina bekymmer med.

– Människor hittar livslust i alla möjliga hörn: i familj och vänner, i sina intressen, i naturen och kulturen, i god mat och god sömn. Var och en har sina vederkvickande källor. Det är inte andras sak att värdera dessa som bättre eller sämre.

Något av det allra viktigaste, visar entydig forskning, är att vi aktiverar oss såväl fysiskt som mentalt och socialt. Vi behöver stimulans – och variation. Barbro understryker också gång på gång kunskap och kunskapsglädje som en livsmening. När vi till exempel talar om sjukdomar lär vi oss något nytt:

– Många säger att ”nu ska vi inte tala om sjukdomar”. Varför inte? Det är en del i åldrandets verklighetsanpassning. Och när vi en och annan gång reflekterar över döden lär vi oss kanske att värdesätta livet än mer, säger Barbro Lennéer Axelson, och fortsätter:

– Åldrandet består inte bara av förluster, utan också av friheter. En frihet i den här åldern kan vara att fånga upp sin inre tonåring på nytt, att hitta luckor också för det i andras ögon ”oförnuftiga”. Äldres livsutrymme har vidgats i vår tid. Inte minst gäller detta alla ensamlevande på förälskelsens och sexualitetens område. På Internet väntar kanske en ny kärlek… För vissa kan rentav ”70 vara det nya 17”.

Lena Ekstrand

livsstil@gp.se