Så blir du en bättre löpare i skogen

På i princip alla större motionslopp pågår alltid en liten batalj i det tysta. Ska det tävlas på milen eller halvmaran finns det nämligen ofta två olika typer av framgångsrika löpare, som kommer från helt olika läger.

I ena ringhörnan finns friidrottarna, vars träning mestadels är förlagd till asfalt, motionsspår och friidrottsbanor. I andra ringhörnan finns orienterarna; vars träning till stor delen är förlagd mitt ute i skogen. En ambitiös friidrottares största mardröm är således att få stryk av en orienterare, men de bästa orienterarna står sig tveklöst riktigt bra även på asfalten.

Däremot gäller inte det omvända. I regel kan du ta vilken friidrottare som helst och hen har inte en chans att hänga med orienteraren när det vankas småstig eller obanad terräng. Att springa i skogen är nämligen en helt egen konstform, med en helt egen kravspecifikation och helt egna recept för att nå framgång.

Samtidigt finns ett uppenbart starkt intresse för att springa i skogen.

Bara i Göteborg finns flera olika träningsgrupper som är specialiserade på att springa det som ofta går under det svengelska namnet traillöpning. I Göteborgsregionen finns också en lång rad av olika traillopp och i sportbutikerna har traillöpningen blivit en hel industri.

Eftersom det är så populärt att springa i skogen, samtidigt som det uppenbarligen underlättar med specialkunskap, har Puls den här veckan tagit hjälp av en elitorienterare. Jonas Pilblad tävlar för IFK Göteborg och var bland annat med i det vinnande stafettlaget när den prestigefyllda tävlingen Tiomila avgjordes i Kåhög nyligen. Men han har också en bred erfarenhet av att hjälpa andra att bli bättre traillöpare. Jonas Pilblad är en av grundarna till trailgruppen Trailworks, men också arrangör av trailloppet Skatås Ryggar.

– Man kan ju fråga sig om traillöpningen kommer mättas någon gång, men min känsla är fortfarande att intresset bara ökar, säger Jonas. Det är stor skillnad nu jämfört med för några år sedan. Man märker att människor vågar ta steget ut till mindre stigar, även om alla kanske inte vågar ge sig ut till nästa steg.

Själva grundprincipen är såklart densamma, oavsett var du springer: med hjälp av fötterna ska du ta dig framåt. Men om din löpning ska äga rum i skogen finns det tveklöst några saker att tänka på för att det ska gå lite bättre. Ett första steg är att ha rätt utrustning.

– Skorna skiljer helt klart en van skogslöpare från en asfaltslöpare som testar skogen för första gången. I Göteborg har vi många tekniska stigar med mycket stenar och rötter, och ska man springa i den typen av terräng får man ofta problem om man har väldigt uppbyggda, väldämpade skor, säger Jonas Pilblad, och fortsätter:

– En sko med lite lägre sulprofil brukar vara väldigt bra och man behöver vare sig pronationsstöd eller massa dämpning. När du springer i skogen kompenseras det där ändå. Så en bra terrängsko ska man ha. Man behöver inte ha metalldubbar eller så, det räcker med en bra sko med grovt mönstrad sula.

Nästa steg är att skaffa sig vana. Orienterare är vana att läsa kartan medan de springer i skogen, vilket gör att de per definition är avslappnade i hur och var de sätter fötterna. För en nybörjare brukar det i stället bli fullt fokus på att se var man sätter fötterna.

– Det där kommer ju mer man springer i skogen. Ju mer man springer desto mer vågar man gasa på, även bland rötter och sten. Jag tittar nog inte alls på fötterna när jag springer, det gäller att våga ha blicken några meter fram för att se vad som händer där, säger Jonas Pilblad, och fortsätter:

– Många nybörjare tror att de ska snubbla och är rädda för det. Då är det lätt att bli extremt passiv. Men jag har sprungit många gånger med personer som inte har så mycket erfarenhet och vi har haft väldigt få skador. Visst kan det hända något om man springer in i en gren eller så, men det är väldigt sällan någon gör illa fötter eller knän, vilket man annars skulle kunna tro brukar hända.

Ju mer man springer i skogen, desto mer blir löpsteget anpassat efter ändamålet.

Men det är några spaningar som är enkla att göra om man ser Jonas Pilblad springa: han lyfter fötterna högt för att inte snubbla på stenar och rötter, och han har överlag en hög frekvens på sina steg.

– Många som kommer från asfaltslöpning har bara en viss steglängd, för då springer man i princip likadant hela tiden. I skogen varierar hela tiden underlaget, och då gäller det att kunna variera sitt steg för att anpassa sig efter naturen. Ibland behöver steget vara kort och trippande och ibland får det vara längre. Man pratar ibland om att man kan tappa sitt löpsteg på ett asfaltslopp, men det händer inte i skogen på samma sätt eftersom steget ändå varieras hela tiden.

En annan spaning som inte går att undvika när man ser orienterare springa, är att de är ruskigt snabba – och i synnerhet när det går nedför.

Här kan man också se att orienterare använder armarna mycket mer i sin utförslöpning än en asfaltslöpare gör. Armarna blir helt enkelt ett effektivt sätt att bibehålla balansen när det går fort i skogen.

– Om jag springer på en väg tänker jag på armarna, att försöka ha en bra armpendling. Men så fort jag kommer ut i skogen tänker jag inte på det, då har jag ingen aning om var armarna är. Att springa snabbt utför handlar mycket om att våga, en nyckel är ofta att våga luta sig framåt och släppa på, istället för att bromsa och vara rädd för att snubbla, säger Jonas Pilblad, och fortsätter:

– Sedan är det bara att träna så att man blir avslappnad. Jag tror mycket på att försöka hitta ett avslappnat steg, där man flyter med terrängen istället för att arbeta mot den. Ett bra sätt att träna på det här är att ta en viss stig och sedan springa den om och om igen, kanske tio gånger i rad. Då märker man var det är bra fäste och var det är sämre, vilka blöta rötter man inte ska sätta fötterna på och var man kan trycka på lite extra. Det är ett bra sätt att hitta rätt känsla.

Magnus Carlsson

puls@gp.se