Elva landslagsspelare från Jonsered

Bara tolv minuters resa från Göteborg stannar pendeltåget i Jonsered -brukssamhället där de svartgula ränderna aldrig går ur.

Fabriken kom först, men det var fotbollen som fick Jonsereds namn att flyga över världen.

Den 26 maj firar Jonsereds IF 100 år som hovleverantör av svenska landslagsspelare.

Den svenska fotbollens första stora gigant, Jonseredsgrabben Erik Börjesson, var 23 år när han den 12 juli 1908 sprang in på Idrottsplatsen i Göteborg för att inta centerpositionen i sin nya landslagströja. Sidbenan låg rätt, kängorna var både putsade och välknutna, och de mörkblå kortbyxorna nådde nästan ända ner till knäna.

Ingen spelare var mer självklar i Sveriges allra första landskamp än han, den bollskicklige svarvaren från Jonsereds bruk.

”Stor och kraftig, kolossalt snabb, besittande en perfekt bollbehandling och överlägsen målskjutningsförmåga”, sammanfattade fotbollsskribenten Ceve Linde.

Norrmännen hade egentligen aldrig någon chans. Sverige vann med hela 11-3, och Börjesson med mustaschen låg bakom fem av fullträffarna.

– Jo, jo, här har man suttit många gånger, säger Christer Zacharoff och ler från sin plats på Jonsereds Idrottsplats avbytarbänk en måndag när vårsolen är på sitt mest generösa humör.

I höst fyller han 79 år och gjorde under 1960-talet en rad A-lagsmatcher, men fick så småningom allt svårare att kombinera fotbollen med en civil karriär i den rederibransch som kom att ta honom ut i världen.

Men banden till föreningen hemma i Jonsered har alltid varit obrutet starka och i två perioder har Christer också axlat ordförandeposten. Precis som pappa Gilbert gjorde det före honom. Men låt oss hålla fast vid de internationella kopplingarna i kvarteren kring bruket en stund.

Den driftige William Gibson lämnade 1797 Arbroath på den skotska östkusten för att istället söka lyckan i Göteborg där han snart tog initiativ till både en repslagarbana och ett spinneri. Närheten till Säveåns transportmöjligheter lockade Gibson att köpa mark i Jonsered, och snart började det traditionella bondesamhället att ta sina första stapplande steg mot industrialisering. Kring bruket formades nu en egen liten värld; bostäder, social omsorg, föreningsliv. Under sent 1800-tal växte idrottsintresset sig allt starkare och ur tidiga föreningar som Jonsereds GoIF, Bokedalens IF och Jonsereds BK föddes Jonsereds IF den 26 maj 1921. En lång historia fångad i några snabba dribblingar.

Vid samma tid som Gibson kom från Skottland, invandrade ätten Zacharoff från Ryssland. Världen möttes i brukssamhället, men fabrikens fotbollsambassadörer var också snart mogna att möta världen. Redan innan Jonsereds IF formellt bildades hade fem Jonseredsspelare kallats till landslagsspel.

”Generationerna har liksom lappat över varandra. Inte alltid från far till son, men genom andan kring klubben. ”

Utöver Erik Börjesson även Konrad Törnkvist, John Olsson, Henning Svensson och Erik Hjelm. Hela kvintetten hade dessutom lockats över till storklubben IFK Göteborg.

Hur kunde egentligen en så liten ort och förening producera så många duktiga fotbollsspelare?

Christer Zacharoff har sina tankar:

– Generationerna har liksom lappat över varandra. Inte alltid från far till son, men genom andan kring klubben. Så var det för mig också.

Bara i släkten Zacharoff återfinns tre spelare som värvades till allsvenskt spel med Gais. Gunnar blev till och med landslagsman.

När Jonsereds IF nu presenterar sin jubileumsbok kan man bland mycket annat läsa om de elva Jonseredsfostrade spelare som under föreningens första sekel blivit uttagna i det blågula A-landslaget, men kanske väl så imponerande: de närmare 30 som lockats till allsvenskt spel i Göteborgsalliansen klubbar (IFK, Gais och Örgryte IS).

Många av stjärnorna vände tillbaka hem till moderklubben igen efter några år i den yppersta eliten. Men tanken svindlar; tänk om de många framstående spelarna som utvecklades på Jonsereds grusplan, sedan dagens skift på bruket var över - tänk om de stannat i Jonsereds IF när de stod på topp. Då hade det svartgulrandiga brukslaget kanske till och med kunnat vara med och tampas om de allsvenska medaljerna.

– Jag tror det var svårt för dem att tacka nej när möjligheten dök upp. Så var det i alla fall för min farbror Tage när Gais lockade. Det gav väl helt enkelt lite mer att byta klubb än att vara kvar i Jonsered, säger Christer Zacharoff.

Alla var förstås fortfarande amatörer med civila jobb, men om fotbollen bara på minsta sätt kunde bidra till en hårt ansträngd hushållskassa var det välkommet. Fast det fanns ändå gränser…

När Liverpool FC 1914 erbjöd Erik Börjesson att komma till dem och spela professionellt mot en furstlig ersättning, då skakade brukets svarvare bara på huvudet.

– Pappa var väldigt hemkär. Att flytta till England, det var för stort och avancerat för honom, har Eriks son Reino berättat. Se där ännu ett starkt familjeband som mått gott av Jonseredsandan.

Reino, nu 92 fyllda, fick en lysande egen karriär. Via allsvenskt spel i IFK Göteborg och Norrby IF blev han en av de elva historiska svenskar som kom till start i VM-finalen mot Brasilien 1958.

– Att spela fotboll var i det närmast lika självklart som att arbeta på bruket. Så var det bara, säger Reino som i unga år lärdes upp vid en likadan supportsvarv som den pappa Erik jobbat vid.

Zacharoffs, Börjessons…generationerna avlöser varandra.

– En av de allra största i föreningens historia var Arne Johansson, han och brodern Tage var oerhört genuina föreningsmänniskor. Arnes söner Kjell och Ingvar spelade många matcher i vårt A-lag och idag sitter Arnes barnbarn Mattias Nilsson i vår ungdomssektion.

Christer Zacharoff kan sin Jonseredshistoria. En av hans många anekdoter presenterar ytterligare en lokal stjärna med internationell lyskraft:

– På hösten 1974 hade vi muntligen gjort upp med IFK Göteborg om att Torbjörn Nilsson skulle spela för dom. Då hörde holländska PSV Eindhoven plötsligt av sig, skickade flygbiljetter och bad oss komma och diskutera en övergång.

– Vi åkte dit och lyssnade på holländarna, men Torbjörn ville inte - han hade bestämt sig, och 1975 spelade han med IFK.

Erik Börjesson och Torbjörn Nilsson; samma andas barn. Borta bra, men hemma bäst.

Idag är Christer Zacharoff en av de drivande krafterna bakom föreningens veteraner. Ett erfaret gäng med starka Jonseredsrötter som när pandemin lagt sig åter räknar med att träffas första onsdagen i varje månad. Ofta i klubbhuset för en fika och fotbollssnack, någon gång på Jonsereds herrgård med en gästande föreläsare, eller vid enstaka tillfällen på utflykt till en match eller annan attraktion.

Hur mår då fotbollen i den hundraåriga föreningen?

– Jag tycker det ser rätt bra ut. Vi ligger visserligen i fyran, men för egen del tycker jag att vi ska sikta på att vara kommunens bästa lag. Division två borde vara en rimlig målsättning.

– Och historien kan ingen ta ifrån oss. Man känner sig alltid stolt när man säger: Jag kommer från Jonsereds IF.

Lars Hjertberg

namn@gp.se