Han tog aldrig examen från journalisthögskolan. Ett sommarvikariat på GT kom emellan. När sommaren var slut mötte Gunnar chefredaktören i dörren, som undrade om den unga nöjesreportern hade lust att bli kvar. Det ville han. Gunnar Rehlin var svårt intresserad av film och musik och som reporter på GT på 1970-talet fick han chansen att träffa sina idoler, hänga med firade regissörer och filmstjärnor och resa och uppleva glamouren på alla de stora filmfestivalerna.
Det gör han fortfarande – med nöje – även om arbetsvillkoren för en filmjournalist har förändrats en del sedan hans tidiga karriär.
– Det här jobbet blir tuffare och tuffare. Man känner att filmbolagen ofta är mer intresserade av kvantitet än kvalitet, säger Gunnar, som minns en tid när en eller två journalister kunde få sitta ned i en timme med en stjärna.
– Nu är det rundabordsintervjuer med fjorton reportrar och tolv minuter med stjärnan som gäller. Det ger inte så mycket. Och man märker att bolagen inte bryr sig så mycket om riktig journalistik länge. Det ska vara influencers och bloggare som sitter där och tycker att det är skithäftigt att träffa någon de har sett på tv.
Starstruck i hissen
I ärlighetens namn har även Gunnar Rehlin träffat en och annan stjärna som han beundrar. Även om han säger sig ha blivit ”starstruck” bara en gång – vid ett slumpartat hissmöte i Los Angeles. Han var på väg till en intervju med Tom Cruise, men det var inte "Mission Impossible"-stjärnan som framkallade begeistringen.
– Jag gick in i hissen på sjunde våningen på Four Seasons hotel, och där stod David Gilmour, gitarristen i Pink Floyd, berättar Gunnar, som blev så perplex att det enda han fick fram var: ”Mr Gilmour, I just have to shake your hand!”.
Mat och musik
Intresset för musik har alltid varit stort, och Gunnar berättar skrattande hur hans stackars dotter Hanna växte upp på en musikalisk diet av nämnda Pink Floyd, Bruce Springsteen och filmkompositören Ennio Morricone. Det var inget som fäste på dottern – däremot delar de intresset för mat. Att hon blev kock kan ha haft något lite att göra med att familjen så ofta hängde med Gunnar på hans jobbresor.
– Hanna säger själv att hon tror att matintresset kom sig av alla resorna som liten. När hon fortfarande satt i vagn kunde det hända att hon fick en bit getost att smaska på när hon blev hungrig. Hon har aldrig varit rädd för nya smaker.
Tråkig i rutan
För Gunnar fortsatte filmjournalistiken att vara både yrke och intresse långt efter att han sagt upp sig från GT. Det gjorde han efter 20 år för att bli programledare på SVT för Filmkrönikan. Där höll han ut i fyra år, trots kritik för att vara tråkig i rutan. Till slut fick han avsked från tv-jobbet, men kändisskapet förde ändå med sig en del fördelar. Han blev mer namnkunnig hos allmänheten, och uppdragen fortsatte att komma.
Bland de märkligare uttrycken för detta var humorgruppen Killinggängets uppmärksammade tv-film om honom: Gunnar Rehlin – en liten film om att göra någon illa från 1999. Den parodierade reklambranschen, genom en hänsynslös kampanj som Killinggänget låtsades bedriva mot den påstått tråkiga tv-personligheten Rehlin. Överraskande nog dök Gunnar upp som sig själv i filmen.
– Jag är glad att jag gjorde den, jag tyckte att den var skitkul. Jag satt och skrattade högt för mig själv på pendeltåget när jag läste manuset.
Ständigt nyfiken
Filmen bidrog till Gunnar Rehlins upphöjelse inom populärkulturen, och han fick en hel del uppskattning för att han bjöd på sig själv i ett så bisarrt sammanhang. Bland annat från skådespelaren Michael Nyqvist, som blev en god vän på kuppen.
Ibland händer det att en bra intervjusituation har utvecklats till en mer varaktig relation, till exempel med den amerikanska filmregissören Alexander Payne som Gunnar Rehlin har kontakt med även privat. Lika lite som han ledsnar på att se bra filmer, lika lite slutar han att vara nyfiken på personerna bakom filmerna.
Kan sin King
Pension är inget som han längtar efter. Och vissa uppdrag kommer som en särskilt glad överraskning. I somras fick han till exempel chansen att intervjua en gammal idol, skräckförfattaren Stephen King, för tidningen Vi:s läsare. En sådan dag är det extra kul att gå till jobbet.
– Jag har läst varenda bok som King har skrivit, så jag kan prata om högt och lågt och om tematik i hans böcker. Samma sak när jag träffade Clint Eastwood. Han märker väl att "det här är en människa som har sett allt jag har gjort och som kan mig". Sådant tror jag är väldigt väsentligt.
Gunnar Rehlin
Ålder: Fyller 70 år den 15 januari.
Gör: Filmjournalist.
Bor: Järfälla.
Familj: Hustru Susanne, som jobbar på Stockholms läns landsting, och dottern Hanna som är kock.
Så firar jag födelsedagen: Lugnt och stilla tillsammans med hustru, dotter och dotterns pojkvän.
Om att fylla 70: Det är bara acceptera, även om det inte är så kul. Det positiva är att folk ofta tycker att jag ser lite yngre ut än 70.
Tre favoritregissörer: David Lynch, Steven Spielberg, och – som det känns just nu – Alfonso Cuarón.
Om att vara med i en film om sig själv: ”Dagen efter tv-premiären tog jag en promenad med min fru. Några grannar som krattade löv började gapskratta när de såg mig.”
Om Tom Cruise: ”Jag gillar honom. Han lägger mycket tid på fansen vid röda mattan-eventen, och han gör sina actionstunts själv i största möjliga mån, och det syns att han gör det också.”
