Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gerd Riccius skriver inför påskhelgen. "Våra påsktraditioner härstammar från både judendomen, den kristna kyrkan och den nordiska asatron", konstaterar hon i sin krönika. Bild: Janerik Henriksson, Sören Håkanlind

Gerd Riccius: Påskens glömda budskap

"I hoppet om grönskan, som spirar i den frusna jorden, döljer sig påskens egentliga budskap. Att få den att slutligen blomma är allas vårt ansvar", skriver Gerd Riccius i sin vardagskrönika inför påskhelgen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Så här i påsktider kan man fråga sig vad Passionshistorien, det vill säga Jesu lidande, död och uppståndelse har gemensamt med ägg, kycklingar och vårens ankomst. En hel del skulle jag vilja påstå.

Våra påsktraditioner härstammar från både judendomen, den kristna kyrkan och den nordiska asatron. Många hedniska fester sammanföll med de kristna. För att jorden skulle ge gröda frambar man offer vid det så kallade vårblotet. Ett passande samband fanns mellan Jesu uppståndelse och att växtligheten återuppstod.

Under den 40 dagar långa fastan, som föregick påsken, avstod man från ägg och kött. Ägget symboliserar det centrala påskbudskapet om uppståndelse och är en sinnebild för fruktsamhet, för livets återkomst och pånyttfödelse. Efter fastan med sina stränga dietföreskrifter var lagren av ägg fyllda och man tillät sig då dessa läckerheter i övermått. I vår tid har påsken, med välfärdssamhällets smak för excesser, för många blivit en frosseriets högtid, där det mest handlar om att konsumera mat och dryck, godis och sötsaker i ansenlig mängd.

Fjärran är tiden fram till 1970-talet då påsken var en tyst och stilla helg och det var otänkbart att ha en nöjesinrättning eller biograf öppen på långfredagen. Nuförtiden har glädjebudskapet i påskens evangelium tagit över. Den andliga innebörden har hamnat i skymundan och frågan är om vi inte därigenom blivit en dimension fattigare.

Stora diktare och författare har på ett djupare plan förstått och inspirerats av påskens egentliga budskap. Hjalmar Gullberg översatte 1937 en av den danske prästen Grundtvigs psalmer, där påskliljan blivit en hoppets symbol i en mörk tid.

I Strindbergs ”Påsk” finns också symboliken inbyggd. Efter fastans och långfredagens allvar kommer påskens befrielse. Flickan Eleonoras omedvetenhet om världens och livets ondska ger pjäsen en poetisk skönhet. Påskliljan i hennes hand blir ett tecken på att vårens makter besegrar köld och mörker. Eleonoras förtröstan visar sig starkare än hotet.

Det kristna påskfirandet bygger på kontrasten mellan dödens skenbara triumf och livets pånyttfödelse. Den innersta kärnan är mystiken det vill säga Uppståndelsen, mästerligt gestaltad av Pär Lagerkvist i romanen ”Barabbas”. I C.S. Lewis magiska barnbok, ”Häxan och Lejonet”, finns en genomförd Kristusgestalt – lejonet Aslan, som genom sin offerdöd och uppståndelse från det döda räddar landet Narnia undan ondskans makter.

I dessa verk går sorg och glädje sida vid sida, blir varandras förutsättningar. Den första sentens jag lärde mig i mina latinstudier var ”Per aspera ad astra” (”Genom svårigheter till stjärnorna”). Budskapet kan sammanfattas som en ljusets seger över mörkret, det mörker i vilket hopp och handlingskraft finner näring. Hoppet om pånyttfödelse, som ger oss framtidstro och förtröstan om seger över en värld, där ondska, hat och våld fått fäste, hoppet som en potentiell startsignal till ett härnadståg mot vår samtids destruktivitet och vår egen känsla av vanmakt.

I hoppet om grönskan, som spirar i den frusna jorden, döljer sig påskens egentliga budskap. Att få den att slutligen blomma är allas vårt ansvar. Per aspera ad astra!

En Glad Påsk fylld av hopp önskas alla läsare på gp.se.