Mitt båtår tjuvstartade redan runt middagstid på nyårsafton. Två granna segelbåtar gled förbi fyren på Galgbergsudden, några hundra meter från sista huset på Mollösund. Inne i hamnen låg redan flera båtar i lä bakom tremastskonaren ”Westkust”. Det puttrade hemtrevligt ur ett skorstensrör på en blå ketch, precis bakom aktern på skolskeppet.
När man väl sett första båten på vattnet brukar snart Båtmässan starta, nästan sömlöst mellan vinterns köld och vårens längtan. Det är här vi blir inspirerade, träffar folk. Ser ny design, nya lösningar, kul båtar. Hittar den där detaljen som skulle passa alldeles perfekt till båten.
”Niten blev sådär. Lika svårt som att få in backen i en rattväxlad Saab.”
Nu är Båtmässan förstås inställd i år, den kicken är borta. Dags då att plocka fram några bilder från mässor man minns. Som en tidsmarkör. Som en rörelse framåt. Och det börjar med mekaren från Macken, som tog mässan med storm.
Jag stod och tittade på ett litet lustigt båtbygge. Det var en doris man skulle bygga och auktionera ut; behållningen skulle gå till Sjöräddningen. Det var rätt folktomt i det här mässhörnet. En man gled förbi mig, in bakom en skärm. Ut kom Roy från Macken i mekaroverall och den där lilla mössan med uppvikt skärm. Roy skulle nita dorisen med kopparnit, han skulle visa hur en båtbyggare jobbar, han skulle få fart på budgivningen. Han sköt fram hakan, drog på den där speciella dialekten och plötsligt började folk strömma till. Mässbesökare trängdes framför dorisen när Roy gjorde en makalös improvisation kring nitandets svåra konst.
– Niten blev sådär. Lika svårt som att få in backen i en rattväxlad Saab, sa Roy. Publiken vred sig av skratt, priset på dorisen steg.
Det var vid bassängen på mässan. Det var första gången jag såg en SUP på vattnet. En kille i svart kostym, välknuten fluga gled förbi. Han hade en lång paddel, klev upp på något som såg ut som en stor surfbräda, fick fart över vattnet med en liten häckvåg. Bredvid bassängen stod också en prickig Optimistjolle med uppfordrande text i seglet. På andra våningen träffade jag projektledare Christian Finnsgård från Chalmers som byggt Optimister av återvunnet plastskräp.
– Det är vi vuxna som måste skärpa oss, ungar vet att man inte ska kasta plast i havet!” förklarade båtbyggare Finnsgård.
Sen blev det dop med en liten seglartjej och en flaska bordsvatten. Optimist för havet! Ett fantastiskt projekt som drog stor publik på mässan och fick många att tänka till.
Vi gick precis förbi Veteranbåtshörnet när man började rigga Ostindiefararen Götheborgs skeppsbåt, enda båten på mässan som kört upp stäven på en sandstrand utanför Australiens kust. Skeppsbåtarna var rena arbetsbåtar för att hantera lasten, ostindiefararna kom aldrig till kaj.
– Vi kallar båten Chapmans sexa, berättade Marie-Louise Edholm, båtsman på Ostindiefararen som varit med från starten.
– Den är så härlig att ro och segla och kan också vrickas med en åra i vrickklykan i aktern. Att vricka är trixigt, det tar en stund innan du får flyt.” Skeppsbåten stack ut på mässan med sitt speciella formspråk och underbara berättelse. Sen hade ju också båten en alldeles speciell dyvika.
– När vi var nere i Rouen så bjöd borgmästaren på champagne och av korkarna fick vi fina dyvikapluggar till våra skeppsbåtar Martin och Mathias, ”berättade båtsmannen.
Nästa båtmässa nere vid Korsvägen startar 5 februari 2022. Det blir förstås något alldeles extra. Mycket att ta igen. Förväntningar på topp. Vi ses där.
