Göran Arnewids pappa kallades sällan aldrig annat än Sigge. Fast rent formellt hette han förstås Sigvard Arnewid; Sigvard med enkelt v, Arnewid med dubbelt.
En tisdagseftermiddag sitter vi i köket hemma hos Göran i Kållered och lyssnar till historien om ett liv i Hasselblads Fotografiskas tjänst. I första hand kom det förstås att gälla för Gårdaynglingen Sigge, men även Göran började sitt långa yrkesliv hos Göteborgsföretaget vars eftertraktade Hasselbladskamera fick det att blixtra i ögonen hos fotointresserade världen över.
– Pappa växte upp på Gårda, på Tritongatan 6. Huset är rivet nu men låg alldeles vid Apotekarnes gamla fabrik. Farfar var Örgryte församlings enda polis, och hade nog gärna sett att vi som kom efter valt att gå i hans spår. Men pappa jobbade på Hasselblads i hela sitt arbetsliv, brorsan blev brandman, och själv har jag mest legat ute på vägarna som säljare.
Göran Arnewid har passerat 80, med några års marginal, men plockar namn, årtal och händelser som vore det igår. Att pappa Sigge bara var 16 år när han första gången checkade in på Hasselblads vet Göran till exempel bestämt.
– Visst, det var 1923 - året då Liseberg invigdes. Han var springpojke, fast cyklade nog mer än han sprang.
När Sigge torsdagen den 24 februari 1927 skrevs in i det militära hade han flyttat från Tritongatan till Kustbanegatan 43, det framgår av den vikta inskrivningssedel som Göran ännu har kvar i sina gömmor. Blanketten avslöjar också att klanen Arnewid vid den här tiden ännu hette Johansson - det nya efternamnet antogs inte förrän 1931.
– Fast märkligast av allt är väl att han över huvud taget kom i fråga för en tjänst som fotograf i flygvapnet, han som knappt kunde fotografera! Men dom tänkte väl att en grabb som jobbade på Hasselblads var lämpad för uppdraget, ler Göran.
Så kom det sig att den tjugoårige Sigvard Johansson 1927 anmälde sig för tjänstgöring vid försvarets flygflottilj i Malmslätt, alldeles utanför Linköping.
I Görans samlingar finns flera album sparade från Sigges år som flygfotograf. Vi bläddrar i pärmar med bilder som Sigge själv framkallat, kopierat och sedan noggrant klistrat in.
– Hans uppdrag var i första hand att dokumentera olika händelser. Flygplan som kraschat till exempel, men jag har egentligen inget minne av att han senare berättat för oss i familjen om den där tiden, säger Göran.
Så småningom hittar vi beviset på att pappa Sigge, åtminstone vid ett tillfälle 1927-1928, även fick möjlighet att fotografera sin hemstad Göteborg från ovan.
Snett ovanför Skansen Kronan har Sigge Johanssons pekfinger hittat avtryckaren och fångat en stad där många människor vid den här tiden levde under svåra omständigheter. Ur ett fågelperspektiv ser Hagas rutmönstrade kvarter ytterst välartade ut. Fast vi vet förstås att, där nere - i trångbodda lägenheter, kämpade många familjer en daglig kamp för att kunna ställa mat på bordet.
Hagas pulserande handelsåder, Husargatan, ser närmast folktom ut och Skanstorgets saluhall ligger snart sagt öde - man skulle kunna misstänka att det är en tidig söndagsmorgon som fotografen och hans flygande kolleger svävat över området mellan Linnégatan och Övre Husargatan.
Fortare än kvickt var året i det militära till ända, och Sigge hade egentligen inga andra planer än att återvända till Hasselblads.
– Så småningom fick han börja på lagret, och jag tror att han till och med hann utses till lagerchef innan han så småningom blev försäljare. Som resande var han en av få som fick köra bil. Det lär bara ha stått två bilar längs hela Östra Hamngatan; direktören för Ferdinand Lundqvist hade sin bil, och så var det pappas tjänstebil, säger Göran Arnewid som själv tog sitt första steg in i yrkeslivet som säljare på Victors Foto på Kungsportsplatsen.
– Där jobbade jag i fem år, men jag ville ju egentligen jobba som resande säljare, precis som pappa. Sedan blev det så att jag startade eget och reste runt och sålde allt som en bil kan behöva. Jag var till exempel först med att introducera doftgranen Wunderbaum i södra Sverige.
Sigge Arnewid stannade för sin del hos Hasselblads ända till den dag pensionen kallade. Det kom att bli 49 år i företagets tjänst.
Ändå finns det nog dom som tycker att 25 år i Gais styrelse smäller minst lika högt. Fast det är förstås en helt annan historia.
