När Skogens IF:s spelande ordförande Erik Ewerlöf tidigt om lördagseftermiddagen den 19 oktober 2013 lämnade Backavallens konstgräs var han behärskat besviken. Han visste av erfarenhet att förlusten mot FC Fyrklövern i division VI-seriens sista omgång skulle svida en stund, men nästa år väntade ju nya möjligheter. Trodde han.
Våren 2022 har Erik Ewerlöf inga tydliga minnen av debaclet på Backavallen. Han minns faktiskt inte ens vilka som stod för motståndet.
– Vi hade ju ingen tanke på att det där skulle bli vår sista match. Meningen var förstås att vi skulle komma till spel även 2014, säger 38-åringen som den vintern och våren letade efter en ny tränarkraft med ambitioner, men när finansieringen föll ramlade korthuset ihop. Och den klassiska Göteborgsföreningen - som annars kunnat mönstra en spelklar elva varje år ända sedan starten 1922 - tvingades kasta in handduken. Det gick helt enkelt åt Skogen.
Vi skriver 2022 och hundra år har passerat sedan Majornaklubben söndagen den 26 mars 1922 sprang ut på Gröna Vallen för sin allra första match. Den vänskapliga premiärkampen mot Sanna IF slutade visserligen i förlust med 1-3, men redan fem veckor senare fick Skogen-gänget sin revansch i klubbens första seriematch. Segern mot IK Vikingens B-lag följdes av fler triumfer och till slut stod uppstickaren Skogen överraskande som seriesegrare!
Ett sekel senare drar Lars Simonsson, Håkan Jakobsson och Roy Olsson på sig var sin rödblårandig tröja. De ställer sig framför klubbhusets gavel, lägger armarna om varandras axlar och kisar mot kameran. Tillsammans representerar trion ett stadigt stycke Skogenhistoria och precis som varje onsdag har klubbens egen pensionärsförening just samlats i huset bakom dem. Hade det inte varit för deras bestämda önskan om ett fortsatt Skogen-liv 2014 vet ingen hur det slutat.
– Ett tag var det så poulärt att man knappt kom in här, säger 85-årige Roy Olsson som värvades från Kungsladugård 1957 och gjorde sin sista match 1970.
Lars Simonsson, 66, kallas aldrig annat än Simon. Redan i tonåren flyttade han över från Västra Frölunda för att spela med Skogen och tog plats i klubbens styrelse 1983:
– Här får jag fortfarande allt det bästa av föreningslivet.
– Man hänger väl i så länge man kan gå, ler gamle vänsteryttern Håkan Jakobsson som nu fyllt 69 år men under andra hälften av 70-talet snurrade upp försvarare i både division III och IV.
Den där första seriesegern 1922 skulle snart följas av flera, men storklubbarna drog förstås i talangerna - vänsterinnern Rolf Christensson blev till exempel allsvensk i både Örgryte och IFK innan han vände hem till Skogen och hjälpte klubben upp i division II. Säsongen 1941/1942 spelade den rödblå-randiga elvan ihop 17 poäng, tillträckligt många för en sjätteplats i division II västra. Målvakten Henry ”Tippen” Andersson glänste till den grad att han några år senare togs ut i landslaget.
– Fram tills dess hade annars Ivan ”Kiven” Lindvall varit den stora ikonen, lite som Skogens motsvarighet till Örgrytes landslagsstjärna Sven Rydell, säger Roy Olsson och fortsätter:
– Och på femtiotalet var det ”Kiven” som byggde upp ett nytt lag med en stomme från vårt starka juniorlag.
Roy minns, för han var själv med. Från sent femtiotal och det följande decenniet kunde han från sin backposition se Skogens elva rulla ut det ena laget efter det andra. Skogen som alltid satt en ära i att vara ett spelande lag, närmade sig nu den verkliga eliten.
Inne i klubbhuset låter gamle målvakten Janne Petersson en lotteriring gå varvet runt bland förmiddagsfikat. Han var en av dem som i mitten av 60-talet hämtades in från storklubbarnas reservbänkar (Gais, ÖIS, IFK) för att ge Skogens division III-lag ny energi.
Hösten 1965 stod det klart; seriesegrande Skogen skulle spela division II-fotboll igen. Vid nyår invigdes dessutom det nya klubbhuset, bara ett stenkast från klassiska Slottsskogsvallen, och hela föreningen sträckte åter stolt på ryggen.
1966 slutade laget på en respektabel sjundeplats i den västra div II-serien, och den följande vårens derby på Slottsskogsvallen mot serieledande Västra Frölunda minns Roy Olsson som om det vore igår:
– Matchen blev nästan en halvtimme försenad för det var så många som ville in och se matchen. Sedan vann vi med 5-0…
I den skrift som 1997 gavs ut till Skogens 75-årsjubileum läser vi:
”Det var många tårögda Skogensupportrar som lämnade arenan i lyckorus. Aldrig har väl omklädningsrummet varit så välfyllt av f d Skogenspelare som ville påminna om tidigare storhetstider. Föreningens medlemsantal hade lätt kunnat utökas med åtskilliga hundratal denna minnesvärda kväll.”
Han hade slagit vad med en av musikerna att han kunde klacka en enkrona i bröstfickan.
I Skogens hundraåriga historia finns det ändå ingen säsong det lyser starkare om än 1968. Lagets 23 poäng räckte till en imponerande tredjeplats i division II norra götaland. Att Västra Frölunda bara blev sexa gjorde förstås inte saken sämre.
– Det året var vi nog fasiken bäst i stan, säger Roy Olsson.
Skogen skulle få ytterligare tre år i nästhögsta serien, men trots att profilerna avlöste varandra - både på och utanför banan - kunde inget överträffa bedriften från 1968.
Den legendariske Gunnar Gren tog över som tränare 1970, och hoppade till och med in i en bortamatch mot Skara. Året därpå hette Skogens tränare Bertil ”Bebben” Johansson, publikfavoriten som så sent som 1969 fört IFK Göteborg till SM-guld.
En av flera spelare med allsvensk rutin i ”Bebbens” Skogen-lag var bollbohemen Karl-Henrik ”Karla” Larsson. Från hans två sejourer i Skogen finns det hur många anekdoter som helst.
Roy Olsson påminner sig ett träningsläger i Hunnebostrand när truppen om kvällen gick till folkparken för att lyssna på Charlie Norman.
– Då kom ”Karla” till mig och ville låna en femtiolapp. Han hade slagit vad med en av musikerna att han kunde klacka en enkrona i bröstfickan.
En stund senare hade ”Karla” Larsson klackat fem enkronor efter varandra rätt i bröstfickan och bjöd laget runt.
– Hans överstegsfint…man visste precis vad han skulle göra men blev ändå lurad varje gång, säger Lars Simonsson. Och Håkan Jakobsson minns hur ”Karla” före kick-off kunde säga: ”Får vi tag på bollen så behåller vi den hos oss här ute på vänsterkanten - då ska vi ha den en stund.”
Efter 1972 kom Skogens IF aldrig tillbaka till tvåan igen. Klubben sjönk i seriesystemet och blev ett anonymt lag i mängden. Bortsett från en händelse i slutet av 90-talet. Lars Simonsson berättar:
– Jag var ordförande när en av våra killar lyckades övertala Glenn Hysén att komma upp på en träning. Sedan spelade han med oss i fem år, och han var ju fortfarande så fruktansvärt bra. Dessutom: Det ringde spelare och ville komma till oss bara för att Glenn var här.
Men 2014 gick det alltså bara inte längre.
– Som jag ser det var det ekonomin som knäckte oss, inte spelarbrist. Några av oss fortsatte också att spela tillsammans i Önnered, säger Erik Ewerlöf som än idag sitter kvar som ordförande för Skogens IF.
Hur ser du på möjligheterna för en omstart?
– Det handlar i så fall om att få igång ett pojklag. Men då krävs det ju att vi har ledare som är villiga att lägga tid och energi på det.
Tills vidare vårdar Skogens pensionärer gemenskap och minnen varje onsdag i klubbhuset. Några av dem spelar till och med lite fotboll om lördagarna. Och till sommaren ska de tillsammans fira Skogens hundra år. Men när får vi se ett lag kom till spel i de klassiska rödblå-randiga tröjorna igen? Både ”Kiven” och ”Karla” undrar.
Fotnot: Utöver herr- och damfotboll har Skogens IF också haft handboll, bowling, bordennis och innebandy på programmet.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
