Sigfrid Edström kunde inte motstå – han bara måste gå fram till fönstret i familjens våning på Aschebergsgatan 7 och blicka ner mot Vasaplatsen.
Det var sent i oktober 1902 och den nya elektrifierade spårvägen var en självklar attraktion för vilken göteborgare som helst. I synnerhet värmde det förstås den unge spårvägsdirektörens hjärta att se Ringlinjen vagga fram där nere mellan husen i den växande stenstaden.
Prästen anade något speciellt
Men låt oss berätta den här historien från början, och i lite makligare takt; ungefär som femmans färd mellan Brunnsparken och Korsvägen en lördag när det myllrar av folk längs Östra Hamngatan och Avenyn.
Det var precis som att prästen i Morlanda församling anade att det skulle bli något alldeles speciellt av sjökaptenen Martin Edström och hans hustru Charlottas första barn. Där Johannes Sigfrids namn borde skrivits in i födelseboken finns bara en kort notering med hänvisning till nästa uppslag. Och där, efter alla andra nyfödda Morlandabarn, har prästen med blått bäck och i snirklig handstil noterat att Johannes Sigfrid Edström kommit till världen den 21 november 1870.
Sigfrid skulle snart fylla fyra år när familjen sommaren 1874 bröt upp från Orust, men det skulle komma att dröja ända till våren 1881 innan Edströms bestämde sig för att köpa den rymliga trävillan på Bangatan 16 i Majorna. Under tiden hyrde man in sig på en rad olika adresser i närområdet - både på Allmänna vägen och Karl Johansgatan.
LÄS MER:”De skulle just till att sätta tänderna i Haga”
Sigfrid fick nära till skolan i Majornas femklassiga läroverk. Den som i folkmun kallas Djurgårdsskolan. Tvärs över gatan bodde kamraten Hilding Schalin som långt senare i en vänbok skulle skriva:
”Den tidens Majorna var i regel bebyggt med trähus, och till varje fastighet hörde en trädgård som ofta var av ansenliga dimensioner. Så var även fallet med Edströmska plantaget, kallat ”Charlottenberg” efter Sigfrids mor”…På husets baksida låg en stor trädgård med tre terrasser mot Masthuggsberget som stupade rätt mot Bangatan. På översta terrassen stod ett lusthus med vidsträckt utsikt över stadens och skärgårdens västra del…”
LÄS MER:Historien om Gustaf Adolf-statyn
Chalmers och idrott
Sigfrid Edström, Hilding och de andra kompisarna lekte indianer i Masthuggsbergen och runt Gatenhjelmska parken, och Sigfrid kompletterade med ett sjätte skolår innan han 1886 för första gången närmade sig Chalmers.
”Jag hade en lång promenad till skolan varje dag, och även på eftermiddagen, respektive kvällen. Jag medförde matsäck hemifrån, som inmundigades i någon lokal i skolan.” (”Minnen ur mitt liv”, 1959).
Sommarjobb i mekaniska verkstäder och militärtjänst 1889 följdes upp med examen från Chalmers högre avdelning sommaren 1891.
Samma sommar satte den nybakade ingenjören nordiskt rekord på 150 meter vid tävlingar i Slottsskogen och i en kort film inspelad 1940 hör jag Edström berätta hur han reste till Stockholm för att utmana internationella sprinters:
– Jag blev slagen av en engelsman med spikskor, säger Edström med fast stämma, men utan minsta doft av Majorna i dialekten.
Den unge Edström var tveklöst en framstående idrottsman som gärna provade olika grenar på idrottsrörelsens allt yvigare träd. Men om han verkligen deltog i den allra första fotbollsmatchen mellan två svenska lag - den som utspelade sig på Heden den 22 maj 1892 – är ännu höljt i dimma.
I Örgryte Idrottssällskaps jubileumsbok från 1937 hävdas att Edström kom till spel för motståndarlaget Lyckans Soldater, men Edström själv nämner inget om matchen i sin självbiografi ”Minnen ur mitt liv” - och av det mesta att döma befann han sig vid tiden i Zürich för studier på Tekniska högskolan. Vi vet med säkerhet att Edström skrev in sig som medlem i Lyckans Soldater, men var han verkligen också en av spelarna i den historiska premiärmatchen? Forskningen famlar.
LÄS MER:Unik 1800-talsbild på kvinnornas fabrik
Tillbaka till Göteborg
Efter nästan ett helt decennium av studier och arbete i Schweiz och USA hade Sigfrid Edström våren 1900 övertalats att flytta hem till barndomsstaden.
Göteborg var i skriande behov av en framsynt och välutbildad person som kunde föra stadens allmänna kommunikationer in i en modern elektrifierad tid, och den unge Edström från Majorna ansågs ha precis rätt kvalifikationer.
Han kände till staden, han var välutbildad och språkkunnig - men framför allt: han hade på nära håll följt spårvägens utbredning i Zürich.
Tack vare ett stipendium och ett generöst handlån från pappa Martin hade han efter examen från Chalmers 1891 antagits till studier vid Tekniska högskolan i Zürich. Sedan lockade USA med praktik och arbete. I Chicago besökte han inte bara världsutställningen - där friade han också till Ruth Miriam Randall.
Åter till Zürich för anställning vid stadens spårvägar, och en av de första dagarna i oktober 1900 kom så Sigfrid och hans höggravida Ruth till Göteborg.
”Vi emottogs med öppna armar av mina föräldrar och syskon. Far hade hyrt en våning åt oss på Aschebergsgatan… (”Minnen ur mitt liv”. )
Invigning och nytt jobb
När Sigfrids och Ruths första barn, Miriam, föddes en vecka före jul hade de redan med god marginal hunnit etablera sig i det nybyggda femvåningshuset på Aschebergsgatan 7. En perfekt position för den unge spårvägsdirektören som nu på nära håll kunde följa hur kontaktledningarna hängdes upp längs Vasagatan.
Måndagen den 27 oktober 1902 invigdes så äntligen Göteborgs elektrifierade spårväg. Bedriften hade väckt uppmärksamhet lite varstans, och det skulle inte dröja länge förrän det knackade på dörren till Edströms kontor.
Industrimannen Marcus Wallenberg drog på sitt ärende, men så småningom stod det klart: Asea i Västerås befann sig i djup kris och behövde en handlingskraftig ny chef. Kunde Sigfrid Edströms möjligen tänka sig det uppdraget?
När Sigfrids och Ruth andra barn (Björn) föddes i februari 1903 hade familjen funderat klart över Wallenbergs erbjudande: till sommaren skulle de flytta till Västerås. Men innan dess var Sigfrid vid pingst med om att stifta Svenska Riksidrottsförbundet. Nu befann sig den 32-årige Edström i toppskiktet av såväl svenskt näringsliv som landets idrottsrörelse.
Edström visade sig vara rätt man på rätt plats. Under hans ledning kom Asea på fötter och blev ett världsledande bolag. Edström själv satt kvar som verkställande direktör till 1933, men fortsatte som styrelseordförande ända till 1949 när 80-årsdagen närmade sig.
Parallellt åtog han sig en rad andra tunga uppdrag:
# Ledamot av Västerås stadsfullmäktige för Högerpartiet, 1907-1922.
# Han var med om att bilda Sveriges Industriförbund 1910.
# Ordförande i Sveriges Verkstadsförening, 1916-1939.
# Han valdes till SAF:s ordförande 1931-1943, och ledde förhandlingarna som den 20 december 1938 resulterade i det historiska och mönsterbildande Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO.
Men sprintern från Slottsskogen hämtade samtidigt stimulans från den växande idrottsrörelsen. Och hans roll kom att bli allt mer central:
# Han ledde organisationen inför Stockholms-OS 1912.
# Han var med om att stifta det Internationella Friidrottsförbundet 1913 och var sedan dess ordförande fram till 1946.
# Vice ordförande i SOK (Sveriges olympiska kommitté) 1925-1948.
# Invald i IOK (Internationella Olympiska kommittén) 1920, vicepresident 1931-1946 och dess president 1946-1952.
Berlin-OS väcker frågetecken
Och det är med det sistnämnda uppdraget det börjar brännas kring den mångsidige och driftige Sigfrid Edström som oroligt började flacka med blicken inför den stundande olympiaden i Berlin 1936 – den som hotade att bli en propagandamanifestation för Adolf Hitler.
Ingen har ägnat mer tid åt att forska och skriva om Edström än Västeråsförfattaren Anders Lif som skriver:
”Han tog på sig politiska skygglappar när det behövdes, men ju längre andra världskriget pågick, desto mer kritisk blev han till nazisterna.”
I sin bok ”Direktörernas direktör” sammanfattar Lif:
”Han var egocentrisk, fördomsfull, politiskt naiv och patriarkalisk på samma gång som han var omtänksam, klarsynt, handlingskraftig, familjekär och godmodig.”
Leif Yttergren, fil dr vid GIH i Stockholm skrev 2007:
”Edströms inställning till judar var ambivalent. Han varvade antisemitiska påståenden i sin korrespondens med Brundage (IOK-ledamot) med att också uttrycka oro över nazisternas förföljelse av judar…Det absolut viktigaste för Edström var att spelen i Berlin inte på något sätt skulle hotas.”
Yttergren skriver vidare:
”Det kan också noteras att Edström till skillnad från andra svenska idrottsledare inte drabbades av någon kritik från idrottens företrädare, vare sig i Sverige eller utomlands, efter andra världskriget för att ha varit för eftergiven mot nazisterna. Istället valdes han 1946 till idrottsvärldens mest prestigefyllda post: IOK-president.”
Födelsen högtidlighålls
150 år efter att prästen i Morlanda gjorde noteringen om Johannes Sigfrids födelse vårdas Edströms minne på många skilda håll.
Den högtid som planerades till självaste födelsedagen ledde bland annat till hedersbetygelser från IOK:s president Thomas Bach, men nu hoppas arrangörerna i Chalmerska Ingenjörsföreningen och Spårvägssällskapet Ringlinjen istället få möjlighet att hylla Edströms minne på pingstdagen den 23 maj 2021.
Sigfrid Edström avled i Stockholm 93 år gammal den 18 mars 1964 och vilar i en gravkammare på Hovedstalunds kyrkogård i Västerås.
Granithällen är från Bohuslän. Precis som huvudpersonen själv.
