När Corona-viruset dominerar hela vår tillvaro är det lätt att glömma att olika farsoter skördat tusentals offer förr. I en etta på Stockholmsgatan 20 i Bagaregården bodde en familj som drabbades omänskligt hårt av lungsjukdomen tuberkulos. Anna Gardtman tvingades begrava åtta av sina tolv barn innan hon själv, 92 år gammal, avled 1966.
Anna föddes en vårdag 1874 i ett av Europas fattigaste länder, och avled sommaren 1966 i ett av de rikaste. Ändå lämnade hon sällan tryggheten i Gamlestans och Bagaregårdens arbetarkvarter.
Hon såg ett land gå från armod till överflöd, men tvingades också följa åtta av sina tolv barn till graven. Sju av dem offer för tuberkulosens härjningar.
Tuberkulos plågade redan under 1800-talet stora delar av den industrialiserade världen. I de växande städernas slumliknande misär spreds bakterien från familj till familj.
Utanför landets gränser rasade ännu första världskriget när Göteborgs pressade politiker agerade för att möta stadens svåra bostadsbrist. Två nya bostadsbolag föddes; Det ena kom att kallas Bostads AB Nutiden, det andra Bostads AB Framtiden.
För det lantliga Bagaregården, öster om Göteborgs centrala kvarter, drog stadsplanechefen Albert Lilienberg redan 1911 upp linjer som skulle komma att väcka internationell uppmärksamhet. En av de välutbildade arkitekter som fick i uppdrag att rita bostäder åt arbetarfamiljer med försörjning från Gamlestadens fabriker och SKF, var den förre elitgymnasten Johan Jarlén.
Att det var en guldmedaljör från Londonolympiaden 1908 som höll i ritstiftet för det nya landshövdingehuset i hörnet av Stockholmsgatan/Kungälvsgatan passade egentligen alldeles utmärkt - för kring familjen Gardtmans matbord pratades det ofta idrott. I synnerhet fotboll.
När Anna och hennes Karl Johan i slutet av tiotalet flyttade in i Bostads AB Framtidens enrummare på Stockholmsgatan 20 hade tuberkulosen redan ryckt från dem två döttrar. Rosa Emanuella blev 12 år, Britta Carola bara fyra.
Trots förlusten av de båda flickorna hade paret Gardtman ännu tio barn kvar i livet, men det skulle inte dröja särskilt länge innan sorgen åter hemsökte landshövdingehuset på Stockholmsgatan 20.
Tuberkulos plågade redan under 1800-talet stora delar av den industrialiserade världen. I de växande städernas slumliknande misär spreds bakterien från familj till familj.
1910 - samma år som Britta Carolas lungor gav upp - dog över 10 000 svenskar i lungsjukdomen, och det dröjde ända till mitten av seklet innan sanatorier och vårdapparat på allvar kom till tals med den dödliga farsoten.
Just som familjen Gardtman funnit sig till rätta på Stockholmsgatan 20, i hopp om att aldrig mer behöva tampas med tuberkulosen, slog Spanska sjukan till. Den 6 juli 1918 berättades om det första fallet av den nya influensan i Göteborg. Under det följande året insjuknade över en halv miljon svenskar, många av dem i sin krafts dagar. Ändå avled fler än 30 000 i sviterna av influensan bara under första året. Nya vågor följde, men nu med färre dödsoffer.
Hemma i Bagaregården hade Anna och Karl Johan just börjat våga tro att de skulle förskonas från den dödliga influensan när tuberkulosen slog till på nytt. Den 8 augusti 1920 orkade 22-åriga Elviras lungor inte längre, och nästan på dagen ett år senare begravdes Knut Mauritz som nätt och jämnt hunnit uppleva sin 20-årsdag.
1920-talet skulle bli något av återhämtningens tid. Inte för att det blev så mycket lättare att lägga undan en slant till hushållskassan, men av de åtta barn som ännu fanns i livet började några nu bli vuxna och blomma upp.
Karin med den vackra sångrösten var bara 16 år gammal när hon 1919 debuterade hos teaterdirektör Axel Engdahl på Folkan i Lorensbergsparken, och familjen Gardtmans dotter fick snart vänja sig vid publikens allt intensivare applåder.
1923 väntade det stora genombrottet runt hörnet. Olof Sandborg, Folkans nya direktör, släppte fram Karin i såväl ”Ebberöds bank” som ”Ett köpmanshus i skärgården”. Dessutom fick hon en roll i stumfilmskomedin ”Boman på utställningen” som lånade stadens jubileumsutställning som miljö. Men trots dubbla uppdrag på Folkan och firad filmdebut, var det ändå engagemanget hos revykungen Karl Gerhard som kom att förändra allt.
– Efter den sommaren var hon med i Karl Gerhards revyer både i Göteborg, Stockholm och på turné runt om i landet, berättar Åke Pettersson som själv författat en rad böcker om scen, kabaret och teaterfolk, och dessutom är hedersordförande i Karl Gerhard-sällskapet.
– Karl Gerhard skrev flera väldigt bra nummer för henne. Under några år på 20-talet var hon en av de riktigt stora, men kunde som skivartist ändå aldrig riktigt mäta sig med namn som Ulla Billqvist eller Zarah Leander.
1924 hette Karl Gerhards revy ”Bröd och skådespel” och i ensemblen återfanns utöver Karin från Bagaregården bland andra också komikern Valdemar Dahlqvist med rötter från Skara.
1925 sjöng Karin romantiska sånger med titlar som ”Kunna dess ögon ljuga?” och ”Är himmelen ljusblå ändå?”. Det fanns de i publiken som tyckte att hon sjöng fram orden med särskilt inlevelse - i september gifte hon sig mycket riktigt med den 15 år äldre Dahlqvist och flyttade in i en lägenhet på Banérgatan i Stockholm.
Nu var Anna och Karl Johans femte dotter riktigt i ropet och prydde omslag till populära magasin som Våra Nöjen, Idun och tidningen Scenen.
Så snart Karl Gerhard drog upp ridån för ny föreställning fanns Karin Gardtman där. Hennes position var självklar ända fram till 1929.
Sedan hände något. Hälsan vacklade, rösten bar inte längre och Karins namn försvann från affischer och programblad.
Samtidigt som scenens strålkastare nu riktades mot nya skönsjungande stjärnor hände det oväntade saker hemma i Bagaregården.
Karins fyra år yngre bror, 22-årige Rolf, fick plötsligt allt att stämma från sin innerposition i Redbergslids IK:s div II-lag i fotboll. Våren 1930 stod RIK som seriesegrare och skulle för första gången spela allsvensk fotboll.
Rolf, som med sin 20 fullträffar kommit tvåa i skytteligan 1929/1930, slog nu den 3 augusti 1930 också in RIK:s första allsvenska mål när laget sensationellt slog de regerande mästarna Helsingborgs IF med 2-1. På deras egen hemmaplan dessutom!
Allt fler noterade den lite kortväxte och klent byggde RIK-innerns tekniska talanger och redan 1930/1931 provades Rolf Gardtman i en B-landskamp mot Norge.
Den våren fick dessutom Gardtmans elfte och näst yngsta barn chansen i Redbergslids allsvenska uppställning. Hans namn: Elve Gardtman.
Trots seger med 6-2 (tre mål av Rolf) i den sista omgången hamnade RIK på fel sida av nedflyttningsstrecket den 7 juni. Resten av den månaden skulle bli en känslomässig berg-och-dal-bana för Annas och Karl Johans pojk.
Den 14 juni blev Rolf och hans 17-åriga fästmö Anna Lisa föräldrar till en son som döptes till Ingmar, och den 28 juni 1931 togs Rolf ut att debutera i det riktiga fotbollslandslaget. Vem som gjorde Sveriges första mål? Högerinnern Rolf Gardtman förstås.
Det blågula landslaget besegrade arvefienden från Danmark med 3-1 sedan lagkamraten från RIK, Sven Rydell, dominerat så stort att Svenska Dagbladets bragdguld för första gången tilldelades en fotbollsspelare. I spelfilmen ”Hans livs match” vävdes en intrig kring stjärnan Rydell, men även Rolf Gardtman fanns med i en mindre roll.
”Han var en av de mest tekniska spelare som gått på en svensk fotbollsplan. En som hade mer innanför huvudet än de flesta”, skrev Sven Rydell långt senare om sin förre lagkamrat, Rolf Gardtman.
Segern mot Danmark följdes upp med en seger (8-2) mot Finland fem dagar senare, och Rolf slog ännu en gång in första målet.
Den händelserika sommaren 1931 värvade Örgryte tre av nedflyttade Redbergslids största namn: Sven Rydell, Carl Thorin och Rolf Gardtman.
Innan Rolf med nyvunnet allsvenskt silver kom till spel i sin tredje landskamp den 10 juni 1932 hade tuberkulosen skördat sitt femte offer i familjen Gardtman - Rolfs åtta år äldre syster Margareta Vendela avled 32 år gammal den 11 mars, och från Stockholm kom nu också oroande rapporter från Karins sjuksäng.
Den 1 juli 1932 ställdes det svenska landslaget mot Norge på Ullevi i vad som skulle komma att bli såväl Sven Rydells som Rolf Gardtmans sista landskamp.
Vid den här tiden mättade idrottsliga framgångar knappast några hungriga magar och våren 1933 såg sig den arbetslöse Rolf Gardtman nödgad att göra något åt saken. På Idrottsbladets första sida kunde man därför den våren se en radannons som fick klubbledare över hela landet att dra efter andan - 16 av dem hörde av sig med konkreta jobbanbud och redan den 9 mars kunde pressen meddela:
”Örgrytes högerinner Rolf Gardtman kommer att lämna Örgryte och flytta till Växjö där han beretts anställning och skall spela för Växjö Bollklubb.”
Fem dagar senare var övergången avskriven, och istället dök landslagsinnern i början av augusti upp i Åtvidabergs div II-lag.
Vi den tiden hade storasyster Karin bara några veckor kvar i livet. Den 31 augusti, dagen efter sin trettionde födelsedag, blev den förra primadonnan familjen Gardtmans sjätte tuberkulosoffer.
Det hann bli fyra mål på nio seriematcher innan Rolf saknades ”på grund av sjukdom”, och snart var han på väg hem till Göteborg igen. Örgryte hade nog förhoppningar om att få tillbaka den förlorade sonen, men efter årsskiftet förstod alla vart det lutade.
Under våren 1934 blev den 26-årige gamle landslagsmannen allt sjukare och när han onsdagen den 23 maj gifte sig med sin Anna Lisa var det uppenbart för alla att livet var på väg att rinna ut.
Rolf avled den 29 maj och vid kransnedläggningen på östra kyrkogården några dagar senare tackade lillebror Elve de närvarande å de anhörigas vägnar. Själv klarade han livhanken, men förlorade ena lungan och därmed också en lovande fotbollskarriär.
Året därpå blev Anna Sofia Gardtman änka, och 1947 fick hon dessutom följa sin förstfödde son till graven. Hon var nu 73 år och hade bara fyra av tolv barn kvar i livet.
Hemma hos Louise ”Lollo” Gardtman på Bagaregårdsgatan - bara några kvarter från landshövdingehuset på Stockholmsgatan 20 - finns en liten samling bilder av syskonen Gardtman.
– Och så den här bilden på Anna när hon sitter i revypubliken och Karl Gerhard kommer fram och kysser henne på kinden. Hon fick alltid en biljett när det var en ny revy på gång, vet Lollo vars farfar Elve föddes som nummer elva i den stora barnaskaran.
Lollo själv heter egentligen Karin Louise.
– Mitt andranamn Karin har jag efter farfars syster, säger hon.
Och som om den här historien inte redan överträffat dikten ska du veta att Lollo Gardtman är professionell sångerska. Med ny musik. Och live på en scen så snart alla farsoter och pandemier lämnat oss i fred.
