Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Claes Johansons uppenbarelse ingav respekt. Den muskulösa atleten, bördig från Hyssna, ansågs vara särskilt bra i parterrbrottning. Den gav honom bland annat två OS-guld, men borde också ha gett honom ett tredje - om inte en fransk domarskandal kommit emellan. Bild: Idrottsmuseet, Göteborg.

Johansson från Haga blåstes på OS-guldet

"Göta Lejon” och ”Padd-Anders” gjorde succé - men fyra år senare blev det värre.

I augusti 1920 satte sig två brottare från Göteborgs Atletklubb på tåget till Antwerpen och den sjätte upplagan av de olympiska spelen.

Claes Johansson var en folkkär favorit som vunnit OS-guld i Stockholm redan 1912, medan den okände outsidern Anders Larsson aldrig ens tagit medalj på ett SM.

Några veckor senare var de tillbaka på centralstationens perrong, med var sin medalj av ädlaste valör.

Varför den 28-årige Anders Larsson kom att kallas Padd-Anders är det ingen som riktigt vet. Någon menar att det var ett smeknamn som fick fäste redan under uppväxtåren i Varberg när Anders lekte med en padda. Andra tror sig veta att namnet snarare anspelar på brottarens väldiga händer. Stora som paddlar.

Claes Johansson - efter karriärens slut - studerar ett av mästerskapsgulden.
Claes Johansson - efter karriärens slut - studerar ett av mästerskapsgulden.

En sak var hur som helst alla överens om: Den där Larsson hade väl inget på ett olympiskt spel att hämta? Han som bara hade några halländska DM-titlar på meritlistan, och först 1919 gått med i den ambitiösa specialföreningen Göteborgs Atletklubb.

Larsson själv sa inte så mycket. Insåg nog att hans chanser var högst begränsade - det var trots allt bara med nöd och näppe han lyckats halka in i OS-truppen via en reservplats. Men nu var han ändå en av de tretton brottare från åtta länder som kom till start i fristilsbrottningen för lätta tungviktare.

Ett lejon på mattan

Om det vid Anders Larssons namn fanns både ett och två frågetecken, var utropstecknet distinkt efter den etablerade mästerbrottaren Claes Johansson.

Förutom att de båda olympierna representerade Göteborgs AK hade de egentligen bara en sak gemensamt: oklarheten kring sina smeknamn. Men varför den folkkäre Johansson kallades ”Göta lejon” funderade få över. Det var bara så det var - han var ju som ett lejon på tävlingsmattan. Någon ytterligare förklaring tarvades liksom inte.

Claes Johansson växte upp i Hyssna, några mil från Borås, Kungsbacka och Göteborg. Pappan var jordtorpare, mamman väverska.

1974 valde Centralafrikanska republiken lite överraskande att hedra Claes Johanssons seger vid OS 1912 med ett frimärke. Att Stockholms stadshus (till vänster på bilden) invigdes först 1923 verkar inte ha besvärat gravören nämnvärt.
1974 valde Centralafrikanska republiken lite överraskande att hedra Claes Johanssons seger vid OS 1912 med ett frimärke. Att Stockholms stadshus (till vänster på bilden) invigdes först 1923 verkar inte ha besvärat gravören nämnvärt.

– Hon födde nio barn men fem av dem dog redan som små, berättar Claes Johanssons dotterdotter Ingela Willman som under många år forskat kring släktens rötter i allmänhet, och sin berömda morfar i synnerhet.

Redan hemma i Hyssna började den tonårige Claes mäta sina krafter med granngrabben Verner Stenberg. Jordmånen förfaller ha varit god i Hyssna - Stenberg emigrerade senare till Amerika och kom att bli en framgångsrik brottare på andra sidan Atlanten.

Vägen föreföll utstakad när Johans och Johannas stadige son 1907 bröt upp från hemmet i Hyssna och flyttade till Göteborg för ett jobb på Sävedalens fabrikers hyvleri och började tävla i storklubben Örgrytes trikå.

1911 vann han sitt första SM-tecken, året därpå kom så det stora genombrottet med guld i Stockholms-OS och 1913 följde han upp med seger på EM i Budapest.

Vid en högtidlig ceremoni 1999 invigdes Claes Johanssons väg vid hotellet och konferensanläggningen Kvarnen i Hyssna. I Kvarnens sågverk finns en liten fotoutställning från Claes Johanssons framgångsrika karriär. Och Hyssna hembygdsförening har ett av Johanssons tio SM-guld i sina samlingar.
Vid en högtidlig ceremoni 1999 invigdes Claes Johanssons väg vid hotellet och konferensanläggningen Kvarnen i Hyssna. I Kvarnens sågverk finns en liten fotoutställning från Claes Johanssons framgångsrika karriär. Och Hyssna hembygdsförening har ett av Johanssons tio SM-guld i sina samlingar.

30 år gammal var Claes Johansson en av landets största idrottsprofiler och anställdes som annonssäljare av Göteborgs Morgonpost. Ett lyckokast för båda parter.

– Nästan alla visste ju vem han var, så han hade lätt att sälja och tjänade bra. Han köpte tidigt bil, bar oftast märkeskläder, och i lägenheten på Kaponjärgatan i Haga - alldeles nedanför Skansen Kronan - fanns både varmt och kallt vatten. Dom hade till och med WC inne i lägenheten, vet Ingela Willman vars mamma Vera var Claes och hustrun Ediths enda barn.

När den 35-årige annonsackvisitören från Haga i augusti 1920 gjorde sig redo att resa till OS i Antwerpen bar han en tung favoritbörda över sitt breda axelparti. Skulle någon kunna hota honom från ännu ett guld i grekisk-romersk stil?

Redan i första matchen blev det poängseger mot en av huvudkonkurrenterna: Edil Rosenkvist från Finland.

”Just som gonggongen ljöd för extrarondens början samlade han all den kraft han ännu hade kvar, och gick till anfall i ett ursinnigt tempo som nästan tog andan ur finnen”, skrev Idrottsbladets utsände.

Danskarna Johannes Eriksen och Axel Tetens tvingades båda lämna mattan efter fallförluster - och sedan Johansson i finalen kopplat sitt favoritgrepp, en Backhammer, mötte snart även holländaren Sints skuldror mattan. Saken var klar. Fredagen den 20 augusti 1920 kunde skrivas in som ännu en gyllene dag i den stadiga Hyssnagrabbens historia.

Brottning på bio

Några dagar efter Claes Johanssons triumf var det dags för den mer anonyme klubbkamraten Anders Larsson att äntra tävlingsmattan.

Publiken var lite lagom intresserad. Oftast var det inte mer än halvfullt i biografen som gjorts om till tävlingsarena, och de flesta tycktes dessutom överens om att funktionärerna var undermåliga. Protester och avhopp avlöste varandra.

Anders Larsson anses av många vara en av Sveriges mest okända OS-guldmedaljörer någonsin. Till OS 1920 kom han med som reserv utan att ens ha tagit medalj på SM. Efter en kort proffskarriär i Amerika kom han hem till Sverige igen, men återfick aldrig sin amatörstatus. Bild: Arkiv
Anders Larsson anses av många vara en av Sveriges mest okända OS-guldmedaljörer någonsin. Till OS 1920 kom han med som reserv utan att ens ha tagit medalj på SM. Efter en kort proffskarriär i Amerika kom han hem till Sverige igen, men återfick aldrig sin amatörstatus. Bild: Arkiv

”Totalintrycket är att det säkerligen aldrig förut presterats så mycket dålig brottning, och så många vansinniga domslut”, sammanfattade Idrottsbladets utsände.

I sin olympiska premiärmatch, onsdagen den 25 augusti, gjorde Larsson processen kort med fransmannen Meyer.

John Gallén från Finland och amerikanen Walter Maurer stod visserligen tiden ut, men fick ändå båda se sig besegrade på poäng. Anders Larsson var klar för final!

Den hårt kritiserade tävlingsledningen visade nu lite följsamhet och deklarerade att man beslutat att flytta finalen från torsdagen till fredagen den 27 augusti eftersom de båda finalbrottarna ådragit sig skador som behövde behandling. Anders Larsson hade problem med ett öga, medan schweizaren Charles Courant skadat en fot.

Larsson började finalen engagerat, men redan tidigt stod det klart för alla att schweizaren hämmades av sin skada, och efter drygt fyra minuters brottning tvingades han ge upp.

”Anders var halvt sinnesrubbad av segerglädje”, beskrev Idrottsbladets reporter den eufori som utspelades framför hans ögon. Och om den tidigare okände ”Padd-Anders” nu å ena sidan fick sin kvart i det svenska rampljuset, blev han dessutom snart en firad hjälte även i det norska OS-lägret:

Innan det var dags att vända hem till Sverige gjorde några svenska och norska idrottsmän sällskap ut i Antwerpens nöjesliv.

Plötsligt överfölls en medlem ur den norska truppen; en knivbeväpnad man föreföll redo att hugga norrmannen i bröstet när Larsson klev fram och avväpnade vettvillingen.

Norrmännen var helt överens: Den där Larsson var akkurat guld värd.

Fiaskot i Paris

När Claes Johansson kom hem till Göteborg med sitt andra OS-guld på fickan skulle han snart fylla 36 år. Men den här annonsförsäjaren hade inga planer på att sluta brottas. På något sätt hittade han dessutom tid för styrelsearbete i såväl Göteborgs AK, den klubb han själv startat 1917, och i Svenska Brottningsförbundet.

Att hans tredje och sista OS i Paris 1924 slutade i fiasko var inte Johanssons fel. Själv menade han att falska domare lurade honom på ett tredje guld och lämnade den franska huvudstaden i affekt.

Medan det egna tävlandet nu fasades ut hittade Johansson snabbt nya roller inom sporten; som tränare, ledare, domare och galaarrangör. Ofta på Cirkus i Lorensbergsparken.

Det var liksom alltid något på gång kring Claes Johansson och hjärtat fick så småningom problem att hänga med. En tidig lördagseftermiddag den 3 september 1949 dog han mitt i steget, på språng efter en buss som just skulle rulla ut från Lilla Torget.

Claes Johansson blev 64 år gammal, men hans minne är väl bevarat - även där man minst anar det.

# 1974 - 25 år efter Claes Johanssons död gav Centralafrikanska republiken ut ett frimärke för att påminna om OS-guldet 1912.

# 1999 - 50 år efter sin bortgång valdes Johansson in i den allra första upplagan av Göteborgsidrottens Hall of Fame.

# 2012 - 100 år efter sitt första OS-guld fick han en väg uppkallad efter sig vid Kvarnen i Hyssna: Claes Johanssons väg.

Proffs i USA

I skrivande stund har ännu ingen valt att hylla Anders Larsson med en vägstump, än mindre med ett frimärke. Överhuvudtaget är hans eftermäle lika begränsat som hans historia fram till det överraskande OS-guldet.

Det är emellertid känt att Larsson bara några månader efter hemkomsten från Paris bestämde sig för att ge Amerika en chans. Där brottades han en kort tid som professionell, bara för att snart vända hem igen.

I det civila lär han ha försörjt som restaurangvaktmästare, men i perioder också erbjudit instruktion i självförsvarets ädla konst. Både polisen och försvaret nyttjade regelbundet hans tjänster.

Hösten 1944 drabbades Larsson av cancer och avled 52 år gammal den 4 januari 1945.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.