Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Hundra år sedan Gais första SM-guld

För hundra år sedan godtog även stockholmare att Göteborg var Sveriges fotbollshuvudstad. Och Gais var Sveriges utan tvekan bästa lag. Lars O. Carlsson skriver om ett guldkantat Gaisjubileum.
Året före det stora året: Gais trupp i juli år 1918. Bild: KAMERAREPORTAGE
Året före det stora året: Gais trupp i juli år 1918. Bild: KAMERAREPORTAGE

Man må vara Änglafan eller Häckensupporter, man må vara stor vän av allsvensk fotboll, men visst är det även något visst med de klassiska göteborgsklubbarna Gais och Öis.

Gais och Öis har under de senaste åren kanske inte direkt krigat om SM-gulden, nej kampen har fokuserats på annan nivå, men de har ändå en trogen suppporterskara och exempelvis makrillanhängarna är ju helt fantastiska och otroligt lojala – de menar att Gais är rock’n’roll.

I år firar klubben trippeljubileum i form av att klubben fyller 125 år, det var 100 år sedan Gais vann sitt första SM-slutspel samt 65 år sedan man vann sitt senaste SM-guld.

Den nya jubileumsboken.
Den nya jubileumsboken.

Det sistnämnda jubileet har vi redan i år uppmärksammat på dessa sidor, men hur var det egentligen med den första gyllene triumfen. Ja, väldigt lägligt till 125-årsjubileet släpps en ny Gais-bibel - "Gais jubileumsbok 1894-2019. Boken är på drygt 430-sidor i storformat och där kan man läsa om ”Lukas”, ”Snärjarn”, ”Bananen”, ”Abben” och de andra guldhjältarna – samt självfallet även om de andra 124 åren. Det innebär också att det nya bokverket är drygt 100 sidor tjockare än jubileumspublikationen från 1994. Den nya boken har Tony Balogh som huvudredaktör, men han har haft god hjälp av Bengt Gellingskog, Martin Jigstam, Mats Jönsson och många andra plikttrogna makrillar.

Det allsvenska seriespelet infördes säsongen 1924/1925, men innan dess handlade det om en utslagningsturnering. SM 1919 inleddes för Gais del med två kvalomgångar.

Första hindret var en annan Göteborgsklubb, nämligen IK Virgo. Ja, i ärlighetens namn var det väl aldrig något hinder – Gais vann med 5-2.

Då blev motståndet betydligt tuffare i omgång två, där matchen Halmia – Gais slutade 1-1. På den tiden var det inte aktuellt med förlängning, sudden death eller straffar – nej, det var omspel som gällde för att skilja lagen åt.

Omspelsmatchen Gais-Halmia, som spelades i Göteborg, slutade 3-0 och nu kunde SM börja på allvar, ty i åttondelsfinalen väntade regerande svenska mästarna, IFK Göteborg. Gais vann med 3-0 (1-0), vilket borde vara riktigt stärkande för självförtroendet.

Gais segertåg fortsatte och nu var man verkligen omutbara. 1-3 borta mot IFK Norrköping följdes upp med hela 7-1 hemma mot Helsingborg IF i semifinalen – Helsingborg som spelat SM-final så sent som 1918. Det bör väl även tilläggas att vänsterinnern Joel Björkman, som senare skulle komma att bli en legendarisk ledare inom klubben, svarade för ett hattrick i semifinalen.

Finalmotståndaren Djurgårdens IF var inga dunungar. De hade under de senaste sju åren vunnit tre SM, 1912, 1915 samt 1917! Det borde finnas lättare motstånd och inte nog med att motståndet var rutinerat – matchen spelades på Stadion i Stockholm. Speldagen var söndagen den 19 oktober 1919 och höstvädret var fint. Solen lyste och det var bara undantagsvis som ett litet moln passerade.

Gais mot Öis i juni 1920. Bild: KAMERAREPORTAGE
Gais mot Öis i juni 1920. Bild: KAMERAREPORTAGE

Publikantalet kunde summeras till cirka 12 000 åskådare, där de flesta trots allt höll på Djurgården. För Djurgården var detta den nionde (!) finalen, medan en SM-final var en jungfrulig mark för Gais. Göteborgarna mönstrade följande stolta elva; Ivan ”Lukas” Holmdahl, Victor Björkman, Fritiof Hillén, John ”Snärjarn” Johansson, Gustaf ”Bananen” Johansson, Nils Karlsson, Rune Wenzel, Albert ”Abben” Olsson, Joel Björkman, Fredrik Jonsson samt Arvid Bergman.

Gais fina jubileumsbok återger delar av Idrottsbladets matchreferat, men för att få en form av ”second opinion” väljer vi här att låna några rader ur stockholmstidningen Svenska Dagbladet den 20 oktober 1919:

”Hejningen riktades naturligtvis i främsta rummet till Djurgården, men gällde någon gång även Gais, såsom då en präktig dunderbas – som skulle prytt vilken kontinental operascen som helst – skrek: ”Heja Grönköping!” Efter Djurgårdarnas mål i andra halvtid antog skränet rent kakafoniska former, värdiga en Richard Strauss.”

”Från bollens entré till dess sorti följde 24 000 ögon dess nervösa liv på planen och de gånger, den visade tendenser att försvinna i atmosfären, böjes nackarna mot himlarunden, för att åter sänkas, då den dansade ned på terrafirma igen. Fyra gånger hittade den vägen in i Djurgårdsmålet, men fattade endast en gång intresse för nätmaskorna i Gaismålet. Gaisarna voro värda sin seger och efter matchens slut hurrade publiken till och med.”

Ja, matchreferatet är naturligtvis betydligt längre och visst är den journalistiska tonen underhållande, men vi väljer ändå att övergå till att rapportera finalens målskyttar; 1-0 (7) Rune Wenzel, 2-0 (13) Arvid Bergman, 2-1 (62) Ragnar Wicksell, 3-1 (72) Arvid Bergman samt 4-1 (75) Fritiof Hillén (straff).

Straffskytten Fritiof Hillén (1893-1977) var en etablerad spelare som hade debuterat i det svenska landslaget redan den 3 juni 1917 på Idrottsparken i Köpenhamn mot Danmark inför 25 000 åskådare. Han blev därmed också makrillarnas första landslagsman.

Vänsterbacken Fritiof Hillén var med och vann SM 1919 och 1922, svenska serien 1923 och blev allsvensk seriesegrare 1924/1925. Det blev under åren 1917-1925 totalt 15 landskamper, med OS-bronset i Paris som den främsta meriten.

Guldåret 1919 var det fyra Gaisspelare som fick möjlighet att debutera i det svenska fotbollslandslaget för herrar och som därmed, precis som Fritiof Hillén, kunde titulera sig landslagsspelare. Det något märkliga var kanske att samtliga fyra gjorde sina debuter i landskampen mot Danmark i Stockholm den 12 oktober 1919, det vill säga en vecka FÖRE SM-finalen.

Kanske lika märkligt var det att det svenska landslaget utgjordes av en kombination av spelare från Göteborgsklubbarna, som alltså skulle spela fotbollslandskamp på Stadion i Stockholm. Detta kommenterades på matchdagen bland annat på följande sätt i Svenska Dagbladet:

”Göteborgarna kommo med kvällståget under ledning av hrr Gurmund och Alstam och även de syntes föresatta att visa stockholmarna både att de kunna spela fotboll och att de äro goda svenskar vilket på en del håll lär ha betvivlats.”

Intresset inför matchen var stort och redan klockan 10.00 bildades kö till biljettluckorna, detta trots att det återstod 3,5 timma tills själva matchstarten.

Gais mot Öis i juni 1920. Bild: KAMERAREPORTAGE
Gais mot Öis i juni 1920. Bild: KAMERAREPORTAGE

Göteborgskombinationen vann med 3-0 och alla tre målen gjordes av IFK Göteborgs Herbert Karlsson och så här skriver ovan nämnda tidning om 1-0-målet:

”Svenskarna ledde med 1-0! Publiken glömde att det endast fanns göteborgare på planen och stämde upp fullständigt obeskrivbara glädjetjut.”

Herbert Karlsson i all ära, men vi skulle ju skriva om vilka fyra Gaisspelare som på ett förtjänstfullt sätt gjorde sin landslagsdebut;

Vänsterhalvbacken Nils Karlsson (f 1897) kom från Hisingstad och debuterade i Gais 1916. Han var med och vann SM-guld både 1919 och 1922, men tvingades år 1923 lämna elitfotbollen på grund av flera knäoperationer. Under åren 1919 till 1922 hann Nils Karlsson med åtta landskamper.

Högerinnern Albert ”Abben” Olsson (1896-1977) var en duktig anfallare, men som kunde nyttjas på samtliga positioner i laget, inklusive målvaktens, men också utanför fotbollsplanen. Han var exempelvis tränare, lagledare och mångårig styrelsemedlem. Han var aktiv i föreningen i över 60 år. Fotbollsmässigt var han med och vann SM 1919 och 1922 samt den allsvenska serien 1924/1925 och 1926/1927. Under sina tio landskamper gjorde ”Abben” fem mål.

Den kloke taktiske vänsterinnern Joel Björkman (1890-1978) var med och vann SM-guld både 1919 samt 1922, serien 1922/1923, spelade två landskamper och kom även efter sin aktiva spelarkarriär att göra betydande insatser.

En av de absolut främsta spelarna under samma tid var högeryttern Rune Wenzel (1901-1977). Han debuterade i Gais redan 1918, var med och vann SM 1919 och 1922, vinnare av den allsvenska serien 1924/1925, 1926/1927 samt 1930/1931. Han är väl, åtminstone när dessa rader skrivs, Gais meste landslagsspelare med 30 landskamper i det svenska A-landslaget i fotboll för herrar.

PS: Nästa år är det jubileum igen – denna gång är det 95 år sedan Gais vann den första allsvenska serien. Ettan Gais, tvåan IFK Göteborg samt trean Örgryte IS tycktes spela i en helt annan division än de övriga lagen – ja då var Göteborg på allvar Fotbollens huvudstad i Sverige. En del saker var faktiskt bättre och roligare förr …

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.