Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

En nobelpristagares väg i Göteborg

Dan Sjögren följer de göteborgska spåren av Harry Martinson.

Harry Martinson var en kronisk rymmare. Redan i barndomen gav han sig ut på vägarna och luffade runt i riket och samlade, utan att tänka mycket på saken, ett enormt material för kommande böcker. Men framför allt ville han komma ut i världen. Därför gick Harry Martinsons väg ofta mot Göteborg och hamnen där.

Och det är just Harry Martinsons Väg vi är ute och letar efter. Det finns nämligen en långstump med det namnet i vår stad.

Nätet meddelar att den ska börja under Älvsborgsbron, i ett litet skogsparti.

Det bästa vore väl annars att man döpte om Karl Johansgatan efter nobelpristagaren. Ja, det är ju en mycket personlig uppfattning och vi själva tillhör bekännarna, den sekt som dyrkar det mesta Martinson skrivit.

Just Karl Johansgatan kallar han nämligen för "en av världens vackraste vertikala gatukurvor, en skönhetsupplevelse". Bara det är ju skäl nog att låta Harry få ge namn åt nämnda gata. Ja, så går resonemanget inom sekten.

Med de tankarna i skallen rullar vi ner från Bandhagsgatan, närmar oss Sockerbruket, tar till vänster, styr in under bron där nämnda gata smalnar av och plötsligt byter namn. På en liten, skamfilad skylt står det verkligen Harry Martinsons Väg. Nätet hade rätt. Vägen börjar precis under högbron i väster, invid en skogssluttning upp mot Sjöbergen.

Där klämmer trast och rödhake i för fullt och popplar, askar, aspar, ekar, almar, syrener, björkar och mer obestämda träd grönskar vid sidan av vägen.

Vi trampar på och är snart framme vid älven. Längre ut ansluter havet och det är förstås utmärkt att Harrys väg får den kopplingen, att den får följa vattnet. Och ännu längre ut väntar oceanerna.

Dit längtade han tidigt och ständigt. I Vägen ut ligger den trettonårige Martin uppe vid "Skansen med guldkronan" och spanar mot "den blådisiga fjorden med diset genombrutet av rastlöst kilande silverskiftningar" och där en "ångare just går till havs."

Vi ser samma skiftningar nu. Och mot horisonten avtecknar sig faktiskt en skorv. Det kunde nästan vara Gerda, tänker vi, en av Harrys första båtar. Men så svänger hon upp, och vi ser att det är en mindre, simpel tanker.

Martinson visste förresten oändligt mycket om skepp och båtar. 1955 skriver han till en man som bygger små modeller om så kallade clipperskepp. Typen är, menar Martinson, "på något sätt alltför feminin, verkar som en elegant världsdam på haven, smart, överlägsen och med den slanka skönhetens kallsinniga självsäkerhet." Det är som om han ohjälpligt känner av sitt eget enkla ursprung inför dessa "lysande kappseglare".

Man undrar ju vad skalden själv skulle sagt om denna väg i Göteborgs sjödistrikt. Alla runda plåtupplag för olja på andra sidan älven hade han väl ogillat.

Att Harry Martinsons Väg har denna anknytning till fartyg och färjor är naturligtvis förträffligt även om han förmodligen skulle ställt sig undrande till de plåtmonster och andra skokartonger som nu ligger i inloppet.

Martinson själv arbetade aldrig i vinddrivna fartyg, han jobbade i kokt vatten, av snobbarna kallad ånga, påpekade en för detta sjöman för oss en gång. Skalden var ju under några år eldare och "reste baklänges över oceanerna".

Här har vi promenerat många gånger men utan att ana att vi då tog oss fram på Martinsons egen väg. När vi forskar i saken visar det sig att den här gång- och cykelvägen "utmed vattnet mellan Röda Sten och Nya Varvet” fick sitt officiella namn så sent som 2004.

Man undrar ju vad skalden själv skulle sagt om denna väg i Göteborgs sjödistrikt. Alla runda plåtupplag för olja på andra sidan älven hade han väl ogillat. Men terrängen liknar ju landet trots att den ligger i stan. Det borde passat honom väl.

Många trampar förbi, men de har inte mer bråttom än att vi hinner undan. Man ser inga sprintercyklister och här finns inga bilar. Det sista skulle Harry ha gillat. Han blev efter hand skeptisk - eller kanske hatisk - mot bilen. Den "är / varken dödlig eller odödlig, / bara / död och rörlig, / död och snabb", skriver han i samlingen Vagnen.

"Min pappa köpte bil på 50-talet", berättade Kerstin Ekman i ett föredrag, "men han köpte också Martinsons böcker." Harrys gnäll på bilismen lyssnade inte pappan på. "I stället tog vi bilen till Martinsons barndomsmiljöer!"

Vägen, Harrys väg, gör en liten sväng utmed en sandstrand. Där ser vi en flock glada barn i gult på utflykt. Då minns vi Martinsons dikt om "en småbarnsskola" som "skrattar till mellan träden i en liten rast". Och poeten "dricker detta skratt till sitt beska bröd".

En bit bort kommer ett litet vattenfall fram och hälsar. Det störtar utför de rätt branta bergen. I drömmen kan man få "se floder rinna uppför höga sluttningar i sköna landskap", skrev Martinson i en liten dikt som handlar om fallande vatten. Men den här uppträder som den ska även om tillströmningen är dålig.

Plötsligt dyker det upp en skylt med ortnamnet Örlogsvägen. Då är vi vid vägs ände, förstår vi, vänder och trampar tillbaka på skaldens väg.

Vattnet, båtarna, den sköna naturen, de glada barnen och den portförbjudna bilen, tänker vi när vi cyklar hem. Jo, det finns verkligen mycket goda skäl till att Harry Martinsons Väg ligger där den ligger.

Missa inget från GP Göteborgiana!

Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.