Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Backhoppning i Slottsskogen 1945.  Bild: KAMERAREPORTAGE
Backhoppning i Slottsskogen 1945. Bild: KAMERAREPORTAGE

En gång var Göteborg som Garmisch-Partenkirchen

Tusentals åskådare i Göteborg och populära skidorten Hindås.

Det fanns en tid när tusentals åskådare imponerades av djärva atleters luftfärd i Slottsskogens Bragebacke och Hindås hoppanläggning. Men idrottsmännen föll liksom backarna i glömska.

Nu väcks hoppet till liv igen när Hindås hoppbackar blir länets allra första byggnadsminne med koppling till idrottsrörelsen.

Vykortsbild från mitten av 30-talet när den stora betongbacken stod färdig.
Vykortsbild från mitten av 30-talet när den stora betongbacken stod färdig.

Tänk på det idag när du bänkar dig framför TV:n för den etthundrade upplagan av de klassiska nyårshoppningarna i Garmisch-Partenkirchen.

Alla minns känslan av tomhet, men nästan ingen förmår att sätta ord på den. Låt oss trots allt göra ett försök:

När Sveriges Television hösten 2005 lät meddela att man inte längre skulle ha råd att sända nyårsdagens traditionella backhoppningar från tyska Garmisch-Partenkirchen drog ett helt folk efter andan.

Inte nog med att den trygga och klassiska kommentatorn Sven ”Plex” Petersson 1999 tillåtits pensionera sig efter 40 års refererande. Nu skulle alltså TV-sändningen helt utebli.

Det kom att bli sex års berg-och-dal-bana mellan hopp och förtvivlan innan tävlingarna hittade tillbaka till SVT:s tablå, och när vi idag sätter oss bekvämt tillrätta i TV-soffan är det exakt ett sekel sedan - mer eller mindre - modiga män första gången kastade sig ut för stupet i Garmisch-Partenkirchens stora olympiabacke.

I Hindås vet man allt om att leva på hoppet. Fråga bara Bertil Larsson som redan sommaren 2000 skrev till länsstyrelsen och argumenterade för en byggnadsminnesförklaring av Hindås båda hoppbackar.

Ett komplicerat konstruktionsarbete bäddade för den nya betongbacken. Bild: Hindåsgårdens arkiv.
Ett komplicerat konstruktionsarbete bäddade för den nya betongbacken. Bild: Hindåsgårdens arkiv.

Vid den tiden bodde Bertil ännu kvar i den gamla vintersportorten tre mil öster om Göteborg, och det skulle dröja till 2003 innan länsstyrelsens formella avslag meddelades:

”Ett relevant bedömningsunderlag för byggnadsförklaring av denna typ av anläggning saknas i dagsläget.”

För några dagar sedan fyllde Bertil 79 år. Han bor inte längre kvar i Hindås utan har istället året-runt-etablerat sig i fritidshuset i Hyssna.

Hindåsexpressen blev ett begrepp. Under en helg kunde tusentals göteborgare lösa biljett, och pensionaten blev allt fler i det expansiva och snörika samhället ovanför Västra Nedsjöns strand.

Oavsett postadress ser den kreative byggnadsingenjören fram emot 2021 med en alldeles särskild iver - av allt att döma blir det här året när Hindås hoppbackar äntligen får status av byggnadsminne. Tjugo års enträget arbete har till slut gett resultat.

– Jag ger mig aldrig, men jag har haft god hjälp av de andra i stiftelsen. Vi är ett bra gäng, säger han.

Den nya järnvägslinjen från Göteborg kom från vintern 1894 att utgöra starten på en ny era för Hindås. Några mil från den växande staden hägrade hög frisk luft, och massor av möjligheter för rekreation. På liknande sätt som göteborgarna under sommaren sökte sig till Särö eller Marstrand för sol och salta bad, kunde man nu vintertid idka friluftsliv i Hindås.

Hindåsexpressen blev ett begrepp. Under en helg kunde tusentals göteborgare lösa biljett, och pensionaten blev allt fler i det expansiva och snörika samhället ovanför Västra Nedsjöns strand.

Biljett till tävlingar arrangerade av Göteborgs Skidklubb. Bild: Hindåsgårdens arkiv. Bild: Hindåsgårdens arkiv
Biljett till tävlingar arrangerade av Göteborgs Skidklubb. Bild: Hindåsgårdens arkiv. Bild: Hindåsgårdens arkiv

Vid nyår 1905 invigdes den första hoppbacken i Hindås. Den var byggd i trä och ritad av den ansedda arkitekten Gustaf Elliot som annars var mer van vid att formge vackra jugendvillor.

Kungafamiljens besök vid hopptävlingarna stegrade förstås publikintresset ytterligare, samtidigt bidrog gästande författare och konstnärer med extra flärd kring backen.

I december 1934 stod den gamla Idrottsgården - sedermera Hindåsgården - i brand. Och vid samma tid som anläggningen reste sig ur askan byggdes nu två nya hoppbackar; dels en liten i granit, men också en större backe i betong. Arkitekt: Axel Norling.

Hindås dragningskraft som vintersportmekka höll i sig ännu några decennier, men under 1960- och 1970-talen löste allt färre göteborgare tågbiljett till Hindås.

– Folk hade skaffat sig egna bilar och tog sig längre bort. En del flög kanske till och med ner till Alperna för att åka skidor, tror Bertil Larsson.

Bilden fångar ett av de sista hoppen 1986 i samband med Göteborgs Skidklubbs senaste tävling i Hindås. Bild: Bertil Larsson
Bilden fångar ett av de sista hoppen 1986 i samband med Göteborgs Skidklubbs senaste tävling i Hindås. Bild: Bertil Larsson

Själv stod han i publiken med sin kamera den där dagen 1986 när den sista tävlingen avgjordes. Sedan tystnade det kring Hindås hoppbackar. Förfallet kom sakta men säkert smygande, och vid något tillfälle kändes det till och med som att ett rivningsbeslut lurade bakom knuten.

Det var då Bertil Larsson bestämde sig för att skriva till länsstyrelsen och föreslå en byggnadsminnesförklaring.

Turerna sedan Bertil skrev det där första brevet har varit så många att de inte låter sig fångas i några enkla meningar, men hade det inte varit för Hindåsgårdens förre ägares - Erik Boström - intresse och generösa donation, hade hoppbackarna sannolikt inte haft någon framtid.

I Erik Boströms stiftelse drev nu Bertil Larsson, Anders Fors och Anders Norlin arbetet framåt och fick så småningom också gehör hos länsstyrelsen där den idrottsintresserade antikvarien Eivind Claesson förstod möjligheterna.

– När det ser tillräckligt snyggt ut inviger vi och gör byggnadsminne av hoppbackarna. Det kan mycket väl bli under 2021 - och sedan hoppas vi ju att det så småningom ska kunna arrangeras tävlingar i Hindås också, säger Eivind Claesson som bekräftar att Hindås blir länets första byggnadsminne med koppling till idrottsrörelsen.

– Idrotten har nog varit lite styvmoderligt behandlad, man har helt enkelt inte gett idrottsplatser den status de borde fått. Förr var det ju mest slott och herresäten som blev byggnadsminnen, men idag försöker vi spegla hela samhället.

Bragebacken i Slottsskogen, fotograferad 2020. Bild: Lars Hjertberg
Bragebacken i Slottsskogen, fotograferad 2020. Bild: Lars Hjertberg

Härryda kommun har liksom stiftelsen och länsstyrelsen spelat en viktig roll i strävan att ge hoppbackarna nytt liv. Det är till exempel kommunen som finansierar den stora backens hisstorn som nu väntar på att komma på plats.

– Hissen ska gå upp till uthoppsplatsen. Där tänker vi sätta upp ett vindskydd så att man kan stå där och njuta av utsikten, säger Bertil Larsson som vet att många Hindåsbor idag är glada åt att se den tända julgranen och stjärnan allra högst upp i backen. Väl synliga bevis för att hoppet lever i Hindås.

Samtidigt som Hindås båda hoppbackar går en ny vår till mötes är det lätt att fångas av ett stycke ruinromantik i en glänta av Slottsskogen. Där vilar den gamla Bragebacken sin djupa dvala, men har en spännande historia att berätta för den som vill känna, se och kanske lyssna.

När backen invigdes söndagen den 16 februari 1902 kantades nedslagsplatsen av tusentals nyfikna göteborgare. Duktiga norska hoppare dominerade inte oväntat prislistan - en av dem, Einar Moe, hade till och med bidragit till backens ritningar.

Göteborgs Morgonpost rapporterade:

”Ute i Slottsskogen låg snön i går hvit och grann. Täta folkmassor drogo dit, alla med Bragebacken som mål. På huvudvägarna ilade slädekipagen fram under bjällerklang. Bärgshöjderna rundt om den nya skidbacken togos i besittning av skådelystna och nere på den stora åskådarplatsen böljade väldiga skaror. Det har nog aldrig varit så mycket folk samlat i Slottsskogen en vinterdag.”

Den anläggning besökaren ser rester av idag är emellertid av något yngre datum och växte fram med hjälp av så kallat nödhjälpsarbete, organiserat av den statliga arbetslöshetskommissionen, från december 1921 till januari 1923. Det var nu det sex meter höga tornet i granit tog plats i den öppna gläntan med vacker utsikt över den nybyggda Slottsskogsvallen.

Betongkonstruktionen i Hindås stora backe renoveras. Bild: Bertil Larsson
Betongkonstruktionen i Hindås stora backe renoveras. Bild: Bertil Larsson

Medan den ursprungliga hoppbacken ansetts svår att bemästra blev den nya både välkomnad och uppskattad av hopparna, men i takt med att Hindås status steg fick Bragebacken allt svårare att hävda sig. Vissa vintrar var det dessutom dåligt med snö. Några av de sista hopptävlingarna, 1949 och 1950, genomfördes med hjälp av specialbehandlad snö som transporterats från Norge. Sedan var snart det sista kapitlet skrivet och 1961 lämnade Göteborgs Idrottsförbund över backen till Göteborgs Stad.

Den nyrestaurerade lilla backen där det förhoppningsvis snart kan komma att tävlas igen. Bild: Anders Fors
Den nyrestaurerade lilla backen där det förhoppningsvis snart kan komma att tävlas igen. Bild: Anders Fors

Tillbakagången var inte på något sätt unik. Backhoppningsintresset vacklade på många håll. Kanske var det så att de mäktiga byggnadsverken med sina modiga hoppare gjorde större intryck på folkhemmets nybyggare, och att det med 1950- och 60-talen följde andra förväntningar på underhållning och spektakulära arrangemang.

Trots att det var länge sedan den siste hopparen svävade över Slottsskogens trädtoppar finns det än idag goda skäl att ta omvägen förbi backen. Belöningen låter inte vänta på sig: Torn och läktare i vackert huggna granitblock, och den som kisar lite med ögonen kan nog inom sig ana den legendariske norrmannen Birger Ruuds segerhopp för drygt 70 år sedan.

Den som efter dessa historiska hägringar i Hindås och Bragebacken vill se riktiga backhoppare ska inte misströsta. De finns - i Delsjön!

Ett tappert sällskap medlemmar i Göteborgs skidklubb kämpar med oförminskad kraft vidare i den Delsjöbacke som invigdes onsdagen den 28 december 1938.

Manen bakom verket var arkitekten Gustaf Birch-Lindgren. En man som själv hade ett brinnande intresse för vintersport. Strapatsrika skidexpeditioner ledde bland annat till att han året efter Delsjöbackens invigning tog initiativ till Svenska Iglooklubben.

Medan hoppbackarna i Slottsskogen och Hindås länge lämnats åt sitt öde har hoppbackarna i Delsjöområdet behållit sin attraktionskraft. Modern plastbeläggning gör det sedan mitten av 90-talet möjligt att hoppa året runt, men de mest ambitiösa tävlingshopparna söker sig ändå ofta och gärna norröver för större utmaningar på riktig snö.

Och av allt att döma dröjer det inte särskilt länge förrän de får skäl att köpa en tågbiljett till Hindås också.

Fotnot: Backhoppningstävlingarna från Garmisch-Partenkirchen sänds i SVT2 kl 14-16.30 på Nyårsdagen. Kommentator: Peter Jonsson. Expert: Anders Daun.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.