I ungefär hundra år var Skeppsbron en slamrig och rökig hamnvärld. De gamla vassarna hade etappvis schaktats igen under 1800-talets första decennier. Grus, timmer och gråsten från de gamla fästningsmurarna fyllde ut stranden. Snart växte här istället kranar, skorstenar, tegelbyggnader.
Det gick undan. Stenpiren ersatte 1845 den gamla träbryggan. På 1850-talet byggdes den egentliga kajen. 1866 hade man nått fram till Rosenlundskanalen.
År 1900 räknade någon ut att det fanns 634 meter kaj. Det är 200 meter mer än idag. Det är lite oklart hur de räknade.
I hundra år växte kollossningskranarnas hunger. Rekordet kom 1951 – då arbetade kranarna på Skeppsbron sammanlagt 378 000 timmar.
I dag kan vi bara ana hur det var.
Vi kan bara ana hur det var att stå och vänta på ångbåten ”Kung Rane” medan man fördrev tiden genom att läsa den berömda frisen på Keillers verkstad: ….
Jernsängar, lantbruksredskap, kyrk-klockor.
Generationer av göteborgare måste ha förbryllats av detta omotiverade bindestreck: kyrk-klockor.
Vi kan bara ana hur det var att låta blicken söka sig upp mot Keillers smäckra runda skorstenar som ständigt verkade hänga i de svarta rökplymerna.
De vita bolmande ångmolnen.
De spetsiga plåttaken.
Och någonstans därinne satt väl den briljante och koleriske – den ständigt tvärförbannade – ingenjör Keiller i sitt väldiga direktionsrum. Han hade väst och kravatt och engelskt skrivbord och diplom och inramade ritningar med svänghjul på väggarna.
Nybarocksoffa längs väggen. Och en stor klocka på väggen. Naturligtvis hade han en klocka: det var den nya tiden, han var den nya tidens man och räknade med att personalen skulle komma i tid.
Eller kanske var han död sedan decennier; det spelade ingen roll, han var liksom närvarande ändå.
Man fick också föreställa sig konstruktörerna på ritkontoret. De hade ansade mustascher och ljusa engelska kostymer. De var också den nya tidens män.
Dem såg man aldrig. De satt inomhus på Skeppsbron och gjorde tunt linjerade ritningar på turbiner, ångsågar och järnbroar.
Och inomhus satt också redarna, de som någon gång runt 1920 bytte punschen mot whiskyn.
Ändå var det utomhus det mesta hände. Man såg plåtslagarna, lossarna, stuvarna, de som höll allt i rörelse. På de gamla bilderna ser de nästan alltid likadana ut: män i grova kläder, med tunga mustascher, lite krumma i profilen efter att ha burit packlårar.
Man kände väl dofterna: stenkolsrök, tjära, fotogen, snus, piptobak, emellanåt cigarr och ångbåtsbiff.
Man hörde väl ljuden, alla de ljud som på 2000-talet inte blott är försvunna, utan också glömda.
Det eviga knirrandet av gångbrädor och trossar som skavde mot pållare.
Det dova plåtbullret ur kranarnas innanmäte.
Järnvägsvagnarna som spetsigt växlades in med hårt metalliskt slammer.
Lämmar som fälldes ner.
Nithammare.
En ångvissla?
Javisst, här kommer ångaren ”Kung Rane” bolmande på älven – 37 meter lång, 600 hästkrafter, gulsvart i kulören som alla Bohuslänska kustens fartyg. Om man kisar anar man kapten Stiernstam på bryggan. Du går ombord. Du sätter dig aktersalongen. Du får din akvavit.
Skeppsbron under storhetstiden måste ha varit som ett levande väsen, fullt av buller och rörelse.
I dag får vi nöja oss med att titta på bilderna. Det är inte så illa.
