Maria tar emot med brett leende i den öppna dörren till sitt hem på Orust en varm sommardag. Grönskan, hästarna i hagen och barnskratten påminner om den stora konstrasten från den miljön hon har flytt från. Maken Barkev är på sitt jobb på Kolviksvarvet i Mollösund, tvillingflickorna leker med grannbarnen. På håll ser det ut som vilken familj som helst som firar sommarlov på Orust. Men sanningen är en annan. Familjen har flytt från Aleppo, ett av jordens helveten.
– Vi levde ett liv i lyx, säger Maria på flytande svenska när vi har satt oss ned i sofforna. Vi hade allt. Min man är snickare och vi hade byggt upp en inredningsfabrik. Jag arbetade som förskollärare. Och vi hade allt man kan önska sig, vänner, släkt, pengar, jobb, hus och bilar.
De bar inte på en tanke på att flytta från Aleppo. De levde med släkt i den kristna armeniska gemenskapen i Aleppo. Men så kröp inbördeskriget i Syrien närmare. De hörde om det på tv:n, att det släpptes bomber i städer runt om, närmre och närmre. Men att det skulle kunna nå Aleppo, deras liv och hem, nej, den tanken var för bisarr.
Men en dag i 2012, en söndag minns Maria, började det plötsligt flyga helikoptrar och flygplan över staden. En anställd på fabriken ringde och berättade att vägen till fabriken hade bombats sönder. Livet blev begränsat. De kunde inte gå ut, inte skaffa färskvaror, de förlorade vatten och el. Det var kallt inne i lägenheten och de hade två små tvillingflickor i tvåårsåldern. De höll dem tätt intill sig under nätterna för att hålla dem varma.
– På tv:n sa de att det snart skulle vara över. Det skulle vara över om tio dagar, om ytterligare tio dagar, och om ytterligare tio. Man ville tro på det. Men i stället bara fortsatte det, säger Maria och skakar på huvudet.
Maria skakar ofta på huvudet under samtalet. Det finns inte ord för att beskriva allt hon sett och varit med om, säger hon. Om hon skulle berätta allt skulle hon inte kunna andas. Maria äter antidepressiva läkemedel i dag. Och flickorna stammar fortfarande, även om det har blivit bättre. Flickorna började stamma den dag då Maria och Barkev bestämde sig för att fly. Barnen hade varit ute och lekt med grannpojken. Maria ropade in flickorna för att komma och äta lunch. Några minuter senare hördes pojkens föräldrar skrika och gråta. En bomb hade fallit, ett splitter hade träffat pojkens huvud och trängt in i hjärnan. Flickorna sprang ut för att se vad som hade hänt och fick se pojken dö mitt framför deras ögon.
– I den stunden fattade vi beslutet. Vi skulle fly från Aleppo. Om vi fyra inte kunde vara tillsammans vad skulle då meningen med allt vara? Hur ska jag kunna leva om mitt barn eller min man dör framför mina ögon?
Först ISIS och sen regeringsmilitären hade övertagit fabriken. Men familjen hade tre bilar som de kunde sälja och dessutom allt Marias guld. Från dagen då de bestämde sig till att själva resan började tog det tre veckor.
Familjen fick kontakt med en smugglare och de betalade 35 000 euro för resan. Maria vill inte berätta några detaljer om resan eftersom hon är rädd för repressalier. Men hon berättar att de betalade för en dyrare resa längs land, via Libanon, inte den farligare över havet från Turkiet till Grekland. Resan startade i gryningen en dag i maj 2014.
– Jag måste säga att vi reste som presidenter hela resan. Vi fick hjälp under hela vägen, från land till land.
Väl framme i Göteborg fick de först bo några nätter på asylboendet i Kållered. Sedan flyttades de till Sjögården i Ellös där de bodde i drygt 1,5 år fram till september 2016. Nu hyr de detta hus i Tönsäng utanför Ellös och Maria arbetar på Orust Montessoriförskola i Henån.
Hur förändras man som människa efter en sådan här erfarenhet och livsförändring?
– Oj! På så många sätt. Det är stor skillnad på Maria här och Maria där. Här är jag mer självständig. Jag får mer hjälp med barnen, av förskolan som de går på. Jag har mitt eget jobb att åka till. Men här tar livet slut efter jobbet. Där fortsatte det bara, tills man gick och lade sig.
Vad är det svåraste med att ha lämnat det ni har gjort?
– Ja, det är ju mamma. I vår kultur har man alltid sin mamma bakom sig. När något har hänt ringer man sin mamma, när det är något man behöver berätta så gör man det till sin mamma. Jag tänker på det så mycket, hur vi har hamnat här och att vi har lämnat min mamma. Vi har inte setts på tre år. Det är svårt för mig och svårt för barnen, säger Maria.
I mars 2017 fick hela familjen permanent uppehållstillstånd och nu pågår processen om att få svenskt medborgarskap. Nu i augusti börjar också Maria på heltidstjänst på montessoriförskolan i Henån, nu i egen tjänst, inte längre som vikarie.
Vad har ni för framtidsplaner? Vill ni försöka bygga upp en egen verksamhet också här i Sverige?
– Nejnejnej! De sista åren i Aleppo har varit så kostsamma. Vi är så trötta. Vi har inte samma ork. Jag är lycklig över att ha fått ett arbete, inom mitt ordinarie yrke. Allt vi vill nu är att leva ett gott liv. Vi behöver inte leva mycket gott, inte ha en massa pengar. Vi har inte så mycket kvar. Men vi har oss fyra i livet. Vi vill bara leva våra liv.
Maria Abajian
Ålder: 39 år.
Familj: Barkev Artin 49, döttrarna Alicia och Vivian Artin, 8 år.
Yrke: Förskollärare.
Intressen: Spela piano och gitarr samt matlagning, är verksamhetsledare på cateringfirman Orust Mirakel, som just nu har paus.
Målsättning: att skaffa sig svensk legitimation som förskollärare
