När regissören Pontus Hjortén startade sitt unika filmprojekt om Nationalteatern, fick han idén att också berätta om hur verkligheten ser ut för dagens förortsungdomar. Kanske inte helt olik den som musikgruppen beskrev i sina texter?
Fritidsledaren Filip Ekström i Biskopsgården fick frågan om han ville medverka av en speciell anledning.
– Pontus hade hört talas om mina tatueringar av Nationalteaterns låttexter, säger Filip och pekar på sin vänsterarm.
Flera tatueringar
”Sent en lördag kväll”, står det där och han har ytterligare tre stycken placerade på bröstet och ryggen. Den första och i hans tycke den bästa tatueringen är ”Barn av min tid”, som gjordes när han var 19.
– Låten ”Barn av vår tid” är odödlig! Den illustrerar exakt den känsla jag identifierade mig med som grabb. Det var som om den var skriven för mig och mina vänner och det liv vi hade, fast vi inte buffade thinner.
Alltså var det självklart för Filip att tacka ja till att vara med i filmen.
– Nationalteaterns budskap är så viktigt för mig. Jag vill ge dem ett kvitto på att det har gått fram, säger han och förklarar att han gärna öppnade dörren för Pontus, men inte kunde lova att eleverna på Jättestensskolan skulle ställa upp.
Vill ge en nyanserad bild
Men det gjorde de; inte alla men många, exempelvis den gitarrspelande tjejen som går i åttan och har storslagna artistdrömmar enligt Filip. Själv tycker han att det är kul att få vara med och ge en nyanserad bild av ungdomarna i Biskopsgården. Samtidigt är han lite rädd för att filmen framställer honom som ett ”hardcore fan” av Nationalteatern.
– Det kanske verkar så, men jag visste knappt namnen på dem tidigare. Musiken och texterna var det viktiga för mig, säger Filip och tillägger att han inte var unik. Många som växte upp i Haga på 90-talet gillade Nationalteatern.
Deras låtar spelades ofta i hemmet och Filip lyssnade på ”Kåldolmar och kalsipper” redan som sjuåring. ”Rövarkungens ö” skapade bilder i huvudet som han ritade av med blyerts. När han blev äldre, skrev han ut låttexterna och gick omkring med dem hopvikta i byxfickan.
Som tonåring tillbringade han all sin fritid på Allégården.
– Vi var tio grabbar som nästan alla saknade farsor, utom en som saknade morsa. De äldre ungdomarna, som var de ”informella ledarna”, satte på Nationalteaterns skivor och fritidsledarna sjöng med. ”Nationalteatern kommer alltid tillbaka”, sa de.
Halkade efter i skolan
I skolan halkade Filip snabbt efter på grund av sin dyslexi. Först på högstadiet, då han fick gå i en liten grupp, fungerade skolgången bra. Tack vare intagningsprov kom han in på linjen Bild och form på Schillerska, där han lyckades ta studenten trots svårigheter och skolk.
– Då svor jag en blodsed; att aldrig mer sätta mig bakom en skolbänk, säger Filip.
Efter gymnasiet jobbade han som lärare i breakdance, som mingelfotograf och på förskola, periodvis samtidigt!
– Det var under finanskrisen och ingen hade fast jobb. När min sambo lyckades övertala mig att söka till fritidsledarlinjen gjorde jag det, fast det tog emot.
2016 headhuntades han till Jättestensskolan. Här fanns enligt rektorn ”en stökig ungdomsgrupp och ett bibliotek i fritt fall” och Filip, som var trygg med konflikthantering, fick jobbet. Trots att han vuxit upp i Haga, var förortsmiljön inte ny för honom, vilket naturligtvis var en fördel.
– Jag hade dansat i Angered och Hammarkullen och ungdomsproblemen är samma nu som då, säger han.
Öppet diskussionsklimat
På Jättestensskolans högstadium finns cirka 200 elever. En del av dem kommer till skolans uppehållsrum på raster och eftermiddagar för att spela biljard eller kort, dansa, lyssna på musik eller bara snacka. Filip, som är intresserad av vad eleverna tänker och tycker, strävar efter ett öppet diskussionsklimat, där ungdomarna får ”stöta och blöta olika värderingar”.
– Det är viktigt att få dem att förstå att de är del i ett samhällsbygge som ser ut på ett visst sätt och har gjort det länge. Jag använder mig ibland av Nationalteaterns texter för att få igång en diskussion. Och det funkar trots att de skrevs för 50 år sedan!
I den här miljön finns många elever som inte ser sig som framtida studenter. Vissa växer upp med idén att arbete bara är något nödvändigt ont. Då är det viktigt att lyfta fram vilka möjligheter de har.
Ansvarar för den sociala miljön
Filip ansvarar för att den sociala miljön på skolan fungerar. Han är inne och ”petar i deras relationer” och följer dem på sociala medier. Fördelen med det, är att han kan hålla kontakt också med dem som inte vågar prata öppet. Många barn behöver inte honom. De har andra trygga vuxna runt sig, som lever upp till förväntningar om vad vuxenvärlden ska vara.
– Närvarande pappor är en bristvara här. Jag kan inte vara någons farsa, men jag kan vara en annan vuxen; en bra förebild som hjälper och stöttar. Den rollen kan och bör jag axla.
Filip tycker att det är ”svinbra” att arbeta på Jättestensskolan. Enda kruxet är den dåliga lönen, som bara kan bli högre om han byter jobb, vilket inte är optimalt.
– Jag älskar mitt jobb och känner mig behövd och bekräftad i min yrkesroll. Jag har aldrig lämnat fritidsgården, säger han.
Filip Ekström
Ålder: 33 år.
Yrke: Fritidsledare på Jättestensskolan i Biskopsgården.
Bor: Vasastan, Göteborg.
Familj: Tjej och fyra barn.
Intressen: Fotboll, styrketräning och musik.
Aktuell: Medverkar i ”Vi är barn av vår tid – en film om Nationalteatern”, en dokumentär i två delar som sänds 5 och 12 mars kl 20 i SVT 2.
Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.