Häromdagen fick jag ett telefonsamtal från Härryda kommun, där jag bor. I pandemins tidevarv samlar man in uppmuntrande videohälsningar från Härryda-profiler till kommunens 38 000 invånare. Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att spela in en. Jag blev hjärtinnerligt glad och svarade ja direkt. För första gången på mycket länge kände jag mig behövd.
Jag hittar inget positivt att säga om pandemin. En massa människor har blivit sjuka eller har drabbats av viruset på andra sätt och många har dött. Jag har bara upptäckt dåliga sidor hos mig själv och har blivit en sämre människa. Min förmåga att tänka och min kroppshållning har försämrats. Och mina ögon: det tar flera minuter innan jag kan ställa in skärpan på saker i min omgivning, om jag någon gång till äventyrs tittar upp från min datorskärm. När jag är ute och går eller springer i mörker ser jag saker som inte finns; stolpen med frälsarkransen vid bryggan på Instön ser ut som en människa som har hängt sig. Och då är ändå min hustru ögonläkare. När vi träffades skulle hon forska fram en ögondroppe som skulle återge den åldrande linsen sin spänst. Hur har det gått med det, undrar jag nu. Jag, å min sida, forskar på Alzheimers sjukdom, som vi nu kan diagnostisera men inte bota.
Jag avskyr mobiltelefoner, sociala medier och videokonferenser. Jag har fått eksem bakom öronen av mitt headset. Och värst av allt: jag har förlorat min tidigare så harmoniska relation till naturen. Allt är blött, ruttet och brunt. Grävlingen som bor under vår friggebod gillar mig inte. När jag matar fåglar kommer bara skator. Katten Larsson har aldrig gillat mig. Undulaterna tror jag faktiskt gillar mig, i alla fall lite grann, men jag skulle inte beskriva vår relation som nära. Det är bilar och vägar och hus överallt. Häromdagen träffade jag en trana vid Hårssjön. Det var tredje advent och därmed inget att glädjas över.
Inspelningen av pandemihälsningen skall helst ske utomhus och gärna med lite rekvisita, som visar det man är känd för. Jag funderar på om jag skall försöka att ta mig upp på V-husets plåttak på Mölndals sjukhus, där vårt labb ligger. Man håller på att lägga om det, för att säkerställa torrhet inomhus, nu när det aldrig mer kommer att snöa. Jag kan säkert tala med plåtslagarförmannen och förklara mitt ärende; han kommer att förstå, det är jag säker på. Jag kan ta med mig min modellhjärna av plast, som jag till vardags sätter min cykelhjälm på. Jag tänker att jag kan stå där på taket i silvergrått regn, med mobiltelefonen i horisontellt inspelningsläge, regndroppar på glasögonen och på mobiltelefonens lins, och håret, skägget och labb-rocken fladdrande i den byiga vinden, när jag spelar in min pandemihälsning till Härrydaborna. Med hjärnan, som så lätt faller i bitar, krampaktigt klämd mellan höger armbåge och bålen, och med mobiltelefonen i höger hand, likt Hamlet med Yoricks skalle, skall jag med vänster hand försöka att lirka fram hippocampus, den sjöhästformade minnesinlagringsstationen, ur hjärnan och förklara hur social isolering får den att vissna på ett sätt som inga videohälsningar i världen kan råda bot på. Jag tänker mig själv som ett slags syntes av Ernst-Hugo Järegård och Kurt Olsson. Kanske blir detta för svårt. Kanske får jag be plåtslagarförmannen att agera kameraman; han kan få vara min Arne.
Men hur skall jag vända detta till något positivt? En bra sak (som i och för sig kanske är lite för uppenbar för att påtalas i en videohälsning) är att den som tittar i alla fall är vid liv. Så kan jag sluta.
