Farid vill betala tillbaka till landet som gav honom chansen

Vi har hört historierna otaliga gånger. Hur unga från Afghanistan i jakten på en annan framtid tagit sig genom Europa för att till slut landa någonstans i Sverige.

– Jag passerade tretton länder med tåg, buss och bil, säger Farid Rahimi, uppvuxen i staden Ghazni sydväst om Kabul.

– Mina föräldrar och syskon är kvar i Kabul, men det är ingen säker plats, tillägger han med allvarsamt uttryck i de djupbruna ögonen.

LÄS MER:Anette kan inte tänka sig ett bättre jobb än det hon har

LÄS MER:Lena har aldrig ångrat yrkesvalet – trots alla problem

I Sverige hamnade han först på transitboende i Växjö, sedan på Runntången på Tjörn och efter att ha fyllt arton flyttades han till vuxenboendet på Tjörnbro Park, medan han gick färdigt språkintroduktionskursen på Nösnäsgymnasiet. Han klarade ämnena motsvarande svensk grundskola och lärde sig svenska med lätthet.

– Jag har lätt för språk och kunde engelska när jag kom hit, det underlättade, säger Farid, som ville läsa vidare på gymnasiet, men hann fylla 20 och eftersom han inte hade uppehållstillstånd fick han inte heller studera på komvux.

Farids målmedvetna drömmar fick stå på vänt.

– Jag fick inte studera, så jag började arbeta i stället.

Många långa dagar

Han tog jobb som cykelbud i Göteborg, gav sig av tidiga morgnar och kom tillbaka sent varje dag. Bussarna hade ofta slutat gå till Tjörn och han promenerade från Stenungsund över Tjörnbron om kvällarna.

Efter att ha fått sitt första jobb har han konsekvent tackat nej till ekonomiskt stöd från Migrationsverket och socialen, buren av en beslutsam stolthet.

– Det känns bättre att tjäna egna pengar och betala för sig.

Men arbetet i Göteborg och de långa dagarna var tröttande, så en natt när han var inne på Arbetsförmedlingens hemsida såg han att hemtjänsten på Tjörn behövde personal. Han sökte direkt.

– Nästa morgon ringde chefen och jag fick komma på intervju, minns Farid som anställdes i augusti 2017, efter att först ha gått de läkemedels- och medicinutbildningar som krävdes.

– I början var det svårt för mig, både fysiskt och psykiskt. Kollegorna var främst äldre kvinnor och jag kände mig ofta ensam, var mest tyst.

Blev successivt tryggare

Han var redo att ge upp, men stannade.

– Jag såg att människor behöver hjälp och att det ständigt var personalbrist, så jag gav det tid.

Han lärde sig mer och blev tryggare, även om han till en början mötte en viss ovilja.

– Många hade svårt att acceptera mig och ville knappt släppa in mig, men efter andra eller tredje besöket började de lära känna mig. För många var det nytt att det kom en ung man, men nu har de vant sig, säger han och menar att man ändå måste förstå att de var skeptiska.

– Det är ingen idé att bli sur över att bli utslängd eller höra dumma saker. Utan i stället förklara läget och vara snäll. Det handlar ju om rädslor och att möta dessa med respekt.

Som första man inom arbetslaget banade han vägen för killarna som kom efter honom. Och Farid tycker att det är viktigt med jämställdhet. Han är övertygad om att arbetsplatsen blir starkare om den är jämlik.

– Det handlar om att hjälpa varandra, baserat på en medmänsklighet oavsett kön.

Mötet med hemtjänsten var en ny företeelse för Farid.

– Hemma i Afghanistan tar barnen hand om de gamla, det är både bra och dåligt. Hemtjänsten här är ett bra alternativ, så att de vuxna barnen kan ha ett eget liv. Å andra sidan blir många av de äldre ensamma här.

Det är i det glappet Farid vill göra skillnad.

– Man känner sig behövd. Det är så många som blir glada när jag kommer. Det känns bra i hjärtat.

Inledande språkförbistringar

Trots att han är en fena på svenska språket, uppstod språkförbistringar i början.

– Jag tyckte jag kunde svenska bra, men de äldre pratar ju tjörbu och jag fattade ingenting, medan de hade svårt att förstå min svenska, säger han med ett skratt.

Men nu har han lärt sig den i-klingande dialekten medan de äldre har lärt sig hans brytning och språkmelodi.

Med värme i rösten och mjuk blick berättar han om sina drygt 40 vårdtagare. Hur han numera känner alla inom sitt område.

– Jag kan deras namn, personligheter och behov. De har alla sin historia, sina åsikter och är olika.

Ett noga strukturerat schema organiserar hans arbete.

– Där står hur länge jag ska vara hos varje person, men schemat tar inte hänsyn till människors olikheter, så det får jag göra, säger han och tillägger att efter två år är har han lärt sig planera, fatta egna beslut och agera med tanke på vårdtagarens bästa.

Temporärt uppehållstillstånd

Förr drömde han om att utbilda sig inom teknik. Men när han i november 2018 fick temporärt uppehållstillstånd enligt den nya gymnasielagen, hade han tänkt om.

– Jag vill jobba med människor, säger han bestämt. Så han valde att läsa vård- och omsorg, och blir färdig sjuksköterska om tre år. På sikt kanske läkare.

– Det känns så bra att äntligen kunna studera, säger Farid som parallellt med studierna fortsätter att jobba inom hemtjänsten fyra-fem kvällar i veckan och på helgerna.

När vi pratar om hemkänsla, hemland och framtiden dröjer han på svaret.

– Jag är glad över mitt temporära uppehållstillstånd, men jag vet inte vad som sker i framtiden. Jag trivs i Sverige, men en del av mig vill åka tillbaka. Mycket är annorlunda här, men jag känner mig ändå hemma.

Och mitt i kluvenheten bor en stark känsla.

– Jag är stolt över att bo i Sverige och nu vill jag hjälpa de äldre som byggt upp detta fantastiska land och betala tillbaka för all hjälp jag fick när jag kom hit, fastslår Farid.

LÄS MER:Anette kan inte tänka sig ett bättre jobb än det hon har

Anna Berglund

redaktionen@sttidningen.se