Fanny hjälper hemlösa hundar att finna tryggheten

Det sista av vintersolen förgyller havet vid Torslanda där Fanny och Ica klättrar uppför berget för att njuta av solnedgången.

Labradoren tycks mer upptagen av doftspåren från ett rådjur. Hon rusar iväg med nosen i backen och solnedgången i ryggen. När Fanny kallar kommer hon dock genast tillbaka.

– Folk vet inte hur hundarna på Irland har det, säger Fanny och kramar om Ica.

– När jag första gången kom till ett hundräddningscenter och fick höra hur hundarna haft det kunde jag knappt tro att det var sant.

Fanny insåg att där betraktas hundar med helt andra ögon än i Sverige. Det är inte ovanligt att folk har sina hundar bundna vid en stolpe eller instängda i en hundgård utan att någonsin gå en promenad.

Djurrättskydd saknas nästan helt på Irland. Eftersom regeringen inte vill ha hundar på gatorna finns det statliga dogpounds där hundarna samlas ihop och blir avlivade eller slussas vidare till hundräddningscenter, som försöker finna nya hem åt dem. Det är med sådana hundräddningscenter den svenska organisationen Hundar utan hem, HUH, samarbetar.

– De flesta hundar vi hämtar till Sverige är redan adopterade, men några behöver jourhem för en kortare eller längre period. Vill man bli jourhem eller adoptera gör HUH först en lång intervju per telefon och sedan får man ett hembesök. Jag administrerar sådana hembesök, förklarar Fanny, som gör en del av besöken själv.

Syftet att fatta klokt beslut

Det är för att säkerställa att familjen är bra för hunden. Ibland tar hon med Ica för att se hur de är med hundar. Fanny vet hur det kan kännas att få hembesök och vill gärna avdramatisera det. Syftet är dock att fatta ett klokt beslut utifrån hundens perspektiv inte att bli kompis med människorna.

– Jag var jättenervös när jag fick hembesök eftersom jag så gärna ville bli jourhem, berättar Fanny.

Allt gick bra och schäfermixen Roxy fick bo hos Fanny och sambon Gustaf under ett halvår. Därefter kom ettåriga border collien Mack.

– Han var jättego', men han kunde ingenting. Vi fick lära honom enkla kommandon som sitt, ligg och att gå i koppel.

Viktigt att förbereda

Det är bra om man som jourfamilj kan förbereda hunden så att den får några kommandon med sig om den inte kan det sedan tidigare.

– Om man bara ger hunden mat, motion och kärlek är det dock tusen gånger bättre än de har det på räddningscentren. Där gör de allt de kan, men det är så många hundar att de inte hinner promenera eller gosa med dem dagligen. För dessa hundar är det en lyx att få närhet till människor.

Ica nosar på Fannys jackficka i jakt på godsaker. Ica är inte döpt efter en mataffär utan efter hårdrocksbandet Metallica. Hon kom till familjen Grönqvist när Fanny var 19 år.

– Jaså nu passar det, var min första reaktion, berättar Fanny, som hade tjatat i åratal för att få en hund. Nu känns det konstigt att vi inte haft hund tidigare. Ica har ett så fint hjärta och kompletterar vår familj så bra.

Lärde sig mer och mer

Ica väckte Fannys intresse för hundars beteende, för hur man kommunicerar och uppfostrar sin hund. Hon började läsa och lära sig mer och öva med Ica. Samtidigt fanns det andra delar av livet som skavde.

Den som träffar Fanny möter en lättsam och öppen person. Men så var det inte för några år sedan då hon gick igenom en smärtsam period i livet. När den första panikångestattacken slog till trodde hon att hon skulle dö av en hjärtattack, bara 21 år ung.

– Den enda som verkligen tycktes förstå hur jag kände var Ica. Hon kröp upp vid min sida och låg där som en varm och tröstande närvaro, minns Fanny, som med stöd av sin hundvän så sakteliga återfick hoppet om livet.

Håller kontakten

När Fanny flyttade till egen lägenhet i stan var det Ica hon saknade mest av allt. Det var nu hon läste någonstans att det behövdes jourhem för hundar. Hon googlade och fann bland annat Hundar utan hem. Hittills har Fanny och Gustaf varit jourhem åt två hundar. De blev så förtjusta i båda att de gärna behållit dem ifall det varit möjligt.

– Men jag vet att de har fått det bra. Vi håller kontakten.

Hon kände att hon ville engagera sig mer och förutom att administrera hembesök har hon också kört HUH:s hundtransportbil med 27 platsbyggda burar fullpackad med hundmat, filtar och annat som donerats till center på Irland och återvänt hem med adopterade hundar. Nyss kom hon hem från sin tredje transportresa.

Måste vara perfekt ordning

Det är en fysiskt och psykiskt påfrestande resa från uppsamlingsplatsen i Dublin till Sverige där de lämnar av hundar i Malmö, Jönköping, Norrköping och Stockholm. Alla pass, vaccinationskort och andra papper måste vara i perfekt ordning för varje hund, rastningarna flyta på smidigt så de hinner till färjorna i tid.

– Vi är två som turas om att köra men det är svårt att sova sittande i bilen. En del stora hundar är väldigt tunga att lyfta, konstaterar Fanny. Första rastningen går bra, men på slutet är jag så trött att armarna skakar.

När hon lämnar över kopplet till de glada adoptörerna får hon sin belöning.

– Det är värt allt att se hundarna komma till sina familjer.

Lärt sig vara ärlig och rak

Att arbeta ideellt med att rädda hundar har påverkat Fanny på flera sätt. Hon har lärt sig att vara ärlig och rak i sin kommunikation eftersom det fungerar bäst med hundarna - men också med människor har hon märkt.

– Mina prioriteringar i livet har skiftat jättemycket. Förut blundade jag för hur djur inom djurindustrin behandlas. Nu äter jag växtbaserat.

I framtiden vill hon läsa till hundpsykolog eller hundbeteendevetare.

– Jag är nyutbildad inom digital marknadsföring och har precis börjat mitt första jobb på en webbyrå i Göteborg – med den stora fördelen att hundar är välkomna på arbetsplatsen.

Till sommaren räknar hon och sambon med att ägna några veckor åt volontärarbete på ett center på Irland. Vem vet, kanske har de en adopterad vovve med sig hem.

Anna Rehnberg