Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jonas Eek, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Jonas Eek, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Jonas Eek: Följ inte mig – jag är också vilse

En ung släktings klistermärke på resväskan gav prästen Jonas Eek inspiration till veckans helgkrönika. ”Sedan dess har vi ofta skrattat åt klistermärket och skojat om tonåringens valspråk. Men här och nu är jag beredd att göra avbön. Jag är redo att ta tillbaka mitt raljerande över ordspråket genom åren. För jag inser att mottot faktiskt rymmer en stor sanning”, skriver han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Don’t follow me – I’m lost too”. (”Följ inte mig – jag är också vilse”).

En släkting till mig hade i sin ungdom ett klistermärke med den devisen på sin resväska. Vart hon än reste runt världens transithallar, Europas tågstationer och lokala knutpunkter skickades signalen ut via trunkens dekal, nästan som ett ödmjukt SOS: jag är ny här och kan behöva lite hjälp.

Sedan dess har vi ofta skrattat åt klistermärket och skojat om tonåringens valspråk. Men här och nu är jag beredd att göra avbön. Jag är redo att ta tillbaka mitt raljerande över ordspråket genom åren. För jag inser att mottot faktiskt rymmer en stor sanning: Följ inte mig – jag är också vilse.

Jag menar, vem är inte vilse? Finns det någon som finner väg på egen hand i tillvarons transithall? Är det inte tvärtom så, handen på hjärtat, att vi alla är lite lost? Även om vi kanske döljer vår förvirring mer än vad min unga släkting gjorde.

Människan som art söker efter någon att följa. I vår tid har följare till och med blivit en inkomstkälla. De sociala mediernas influerare fakturerar utifrån antalet följare. Men fenomenet är lika gammalt som människan. De flesta söker förebilder och föredömen; inspiratörer som ingjuter mod; någon att navigera utifrån.

Det är fullt begripligt. Precis som djuren handlar vi människor ibland utifrån våra instinkter, kanske särskilt i kris, katastrof och panik. Men instinkten räcker inte alltid. I vardagens bestyr, när vi funderar över livsmening eller grunnar över vägval, finns sällan en instinkt som leder oss rätt. Därför är alla människor – potentiellt – vilsna. Och troligen den enda arten som, i existentiell mening, kan känna sig förvirrad.

Människan behöver någon att följa. Frågan är vem hon följer?

Det är också kyrkans fråga den här helgen. Ett svar ges i bibeltexten om den gode herden. Han som driver fåren till vila vid lugna vatten, som leder på rätta vägar, som går med också i den mörkaste dal. Eller som det stod i den gamla översättningen: ”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig”.

Texten är älskad, fast bilden har blivit svår. Kan man tro på en sådan Gud – som liknar en herde? Måste jag i så fall känna mig som ett får?

Men bara för att man söker efter någon som leder rätt och lotsar hem, behöver man inte identifiera sig med vare sig fåret eller skocken. Eller, för den delen, grubbla ihjäl sig över alltför människolika gudsbilder. Det räcker att känna igen den tonåring som fortfarande bebor vårt inre. Som står där med kofferten under armen på väg ut i livet, men är ganska ny och vilse i världen. Det är så många som pockar på uppmärksamhet. Med vem ska jag slå följe?

Ibland funderar jag över om kyrkan skulle trycka upp dekaler. Klistermärken att fästa på väskor, kläder eller bilar. Slogans att dela ut, som berättar om den gode herdens gemenskap: ”Följ gärna mig. Jag är visserligen vilse ibland, men går aldrig ensam”.