En ny hemkänsla tog plats där drömmarna flyger fritt

Utanför härjar senvintervindarna och piskar upp vita gäss i sundet. Men inne i caféet är det lugnt och Karineh Julmekian berättar om livet sen förra intervjun för fem år sedan. Då, fortfarande präglad av krigets minnesbilder ville hon glömma och fokuserade på det nya livet i trygghetens Sverige. Pluggade naturvetenskapliga programmet på gymnasiet, hittade sitt sammanhang, vänner och en hoppfull vardag. Oron i kroppen la sig och efter studenten 2018 började hon plugga till biomedicinsk analytiker. Intresset för medicin närdes tidigt.

– Mamma var apoteksassistent i Syrien och som barn var jag ofta med henne på jobbet. Det blev en hemvan miljö för mig som jag fastnade för. Jag gillar kemi, hur mediciner sätts samman och att de kan hjälpa människor, säger Karineh, som under ett år kompletterar med en kurs i industriell ekonomi vid högskolan i Trollhättan. Pandemin har förlagt studierna till hemmet och lägenheten som hon delar med mamma, pappa och lillebror.

– Det finns både fördelar och nackdelar med distansundervisning, men mest fördelar, man slipper pendla och det innebär större frihet. Å andra sidan kan man tappa motivationen och det sociala sammanhanget. Men det har varit okej eftersom jag inte bor ensam och det har blivit många och långa promenader med vår hund.

Drömmer om att arbeta på ett stort läkemedelsföretag

Hon har tänkt ut vad hon vill. Planen är en bred utbildning baserat på en kombination av medicin och teknik. Drömmen är att arbeta på ett stort läkemedelsföretag.

– Jag gillar att plugga och att ha fullt upp, bubblar hon med den där blicken som har nära till skratt. Utöver heltidsstudierna arbetar hon deltid inom Svenska kyrkan i Stenungsund. Hon sköter administration, barn- och ungdomsgrupper och hjälper till vid gudstjänster. Rösten blir öm när hon pratar om kyrkan som gett henne trygghet och fasta konturer när hon kom till Sverige, ännu med rädslan kvar i själen. Där den kristna gemenskapen var något hemvant i ett nytt, ovant land.

Välkomnades på kommunens nationaldagsfirande

– Kyrkan är som min familj. Jag började själv i ungdomsgruppen med sommarteamet och har genom åren varit där och hjälpt till mycket. Det känns knappt som ett jobb, mer som hemma.

Familjen har funnit sig väl tillrätta i det svenska samhället, mamman vidareutbildat sig till undersköterska, pappan som var guldsmed i Syrien arbetar som vaktmästare i samma kyrka som Karineh. Lillebror har hunnit bli nitton år och jobbar. De har blivit svenska medborgare, och välkomnades offentligt på kommunens nationaldagsfirande.

– Det var fint, jag minns vi fick sån där grön prinsesstårta, säger hon och ler. På frågan om hon känner sig svensk nu, kommer svaret tveklöst.

– Jag har blivit vuxen här och det känns mer hemma här än i Syrien. Hennes släkt är idag spridd i Europa och Kanada. Bara mormor, som inte kunde följa med i flykten 2013, är kvar i Aleppo, en hård vardag i ett söndrat land.

– Det är svårt för henne där, det är fortfarande otryggt och hon är ensam. Elen finns bara någon timme per dag och det är brist på vatten, säger Karineh som fortfarande inte vill åka dit. Motståndet sitter djupt och på samma vis som för fem år sedan är Syrien ett avlägset mörker. Då som nu finns det inget hos henne som vittnar om längtan tillbaks.

Vågar inte åka tillbaka

– Jag vågar inte åka dit, det är fortfarande osäkert men framförallt är jag är rädd för mina egna känslor. Vad jag skulle känna, säger hon allvarsamt och det far en skugga över ansiktet medan hon försöker förklara de tudelade känslorna. Å ena sidan barndomens lyckliga minnen innan kriget som hon vill bevara, å andra sidan krigets fasor som etsat sig fast och riskerar överskugga det fina hon vill kapsla in. Rädslan för att de två inte går ihop.

Men genom en förälskelse finns en ny ljusare länk till Syrien. För tre år sedan träffade hon sin pojkvän Naief via nätet och de började skriva alltmer till varandra. Det visade sig att båda flytt vid ungefär samma tid men till helt olika ställen, han till Armenien, hon till Sverige. Den gemensamma historien, sitt forna hemland, språket och den kulturella bakgrunden binder dem samman.

Förlovade sig i somras

– Att vi flydde från Syrien till helt nya språk och lever i helt nya länder har vi också gemensamt, säger Karineh om kärleken som befinner sig tolv timmars flygresa bort. Ett distansförhållande som samtidigt präglats av corona-restriktioner.

– Vi förlovade oss i somras när jag var där och hälsade på men det är jobbigt med avståndet, så han ska flytta hit, strålar hon. Eftersom jag har kommit in mer i det svenska samhället än han i det armeniska blir det här vi ska bo.

Karineh utstrålar samma tillförsikt, samma driv nu som för fem år sedan, glitterblicken som inte mattats av, medan minnena från kriget långsamt bleknat, men lämnat alltings skörhet kvar. Jag undrar vad hon tror hon gör om fem år. Innan hon hinner svara plingar det till i mobilen. Det är hennes mamma som undrar om hon ska äta med dem. Hon ler och tittar upp från skärmen.

– Det viktigaste i livet är ändå att mina nära och kära får vara friska och att vi får vara tillsammans.

Anna Berglund