En enkel fika som väg till integration

"Hur kan vi välkomna och göra det så bra som möjligt?".

Det var tankar som for genom Sofia Brax huvud i höstas när hon varje morgon passerade centralstationen och såg alla nyanlända flyktingar och volontärer.

– Alla pratade om det, "Hur hjälper ni till?", och folk ville hjälpa till, säger Sofia.

– Men ingenting hände. Där jag bor, i Långedrag, är det rätt segregerat. Folk visste inte hur de skulle göra.

Sofia lutar sig fram över bordet – hon kommer direkt från jobbet på Lindex huvudkontor till hotellobbyn där vi ses – och berättar sedan om hur de där tankarna så småningom resulterade i att hon och vännen Sebastian Hess, som tränar nyanlända i fotboll, drog igång initiativet integrationsfika.

– Jag tänkte "Om jag känner en massa svenskar som vill hjälpa till, och Sebastian känner en massa nyanlända, kan vi inte då hitta på något?". Att komma in i ett samhälle är svårt. Det finns så många oskrivna regler.

Sofia gör en kort paus innan hon lägger till:

– Jag vill inte ha ett segregerat samhälle, det tror jag blir ett otryggt samhälle. Det är det som driver mig i det här; trygghet, glädje och enkelhet.

Den första fikaträffen ägde rum för ganska precis ett år sedan. Det var då en liten grupp, bestående av människor i olika åldrar från bland annat Sverige, Syrien, Somalia och Iran, möttes på ett kafé för att umgås.

– Sedan började fler och fler intresserade höra av sig till mig, förklarar Sofia. Så parallellt med att jag träffat min fikagrupp har jag totat ihop andra grupper.

För att komma i kontakt med fler flyktingar har Sofia tagit hjälp av SFI. Hon och Sebastian har även ordnat ett par större sammankomster för att nya fikagrupper snabbt och enkelt ska kunna bildas. Härnäst väntar mångfaldsknytis.

– Vi hade vår årliga cykelfest i Långedrag nyligen, säger Sofia. Då var det många som visade intresse och undrade "Hur kommer man igång? Jag vill också".

Sofia funderar lite och fortsätter:

– Man får försöka hitta det enkla. Jag försöker alltid få folk att byta kontaktuppgifter med varandra.

Hon förklarar att just enkelheten är det som har fått initiativet att fungera så bra. Numera är kafékvällarna för Sofias fikagrupp utbytta mot träffar i hemmamiljö. Sofias familj – även hennes man och döttrar är engagerade – och en grannfamilj brukar turas om att bjuda hem.

– Jag vill inte framstå som pretentiös, säger Sofia. Jag är en helt vanlig människa. Men eftersom vi har gjort det okomplicerat så har jag fått in det i min vardag. Vi ses och lagar mat tillsammans, äta ska man ju ändå göra. Just konceptet att gå ihop två-tre hushåll tror jag är bra. Vi hade tankar på fika från början, sedan har det tagit olika former. En grupp brukar promenera.

Sofia visar bilder från några av träffarna med hennes grupp. Vid ett tillfälle firade de att en kille från Syrien fått jobb.

– Man tar så mycket för givet, säger hon sedan. Men det här gör att man får se kontrasterna. Det är så enormt berikande. Jag har alltid tyckt att det är kul med olika kulturer. Från början var tanken att göra gott men i och med att samtalen utvecklas möts vi nu på samma nivå. Det är så häftigt. Jag lär mig jättemycket om deras kultur. Det är oerhört intressant att ta del av deras berättelser.

Var kommer ditt engagemang ifrån?

– Min bästa kompis dog när jag var 18 år. Man vet aldrig vad som händer. Och jag började fundera… "Vad handlar livet egentligen om?" Att skänka lycka och se till så att människor har det så bra som möjligt, tror jag. Så efter det bestämde jag mig för att försöka bidra.

Hon tystnar lite och lägger därefter till:

– Och när det gäller det här så tror jag att jag kanske kan bidra med att ge de här personerna någon form av trygghet. De har haft det tufft. Jag vill vara en bra medmänniska tänker jag. Kanske gör jag även det här för att jag inte vet vilket samhälle vi skulle få om vi inte gjorde något.

Sofia konstaterar att vi är många som älskar att resa, uppleva andra kulturer och möta lokalbefolkningen.

– Här har vi den möjligheten, fast hemma, säger hon med ett leende. Om man kan och vill hjälpa till, så är det inte så svårt. Det är så lite som krävs.

Hon hoppas att fler ska vilja engagera sig, och poängterar återigen att det inte är svårt.

– Det kanske kan vara lite pirrigt första gången bara.

Lina Norman

livsstil@gp.se