Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Emelie Röndahl tillbringar minst två timmar framför vävstolen varje dag.
Emelie Röndahl tillbringar minst två timmar framför vävstolen varje dag. "Det finns en vilsamhet i att vara i det praktiska. Tiden flyter iväg, samtidigt är det ett behagligt tillstånd, man kan inte fuska, man måste vara ordentlig", konstaterar hon. Bild: Jan Larsson

Emelie började väva – och kunde sluta söka sin passion

Efter gymnasiet provade hon sig fram i olika riktningar, men det var en traditionell handvävkurs som gjorde att hon hittade hem. I dag är Emelie Röndahl doktorand i konsthantverk på HDK-Valand och arbetar som vävkonstnär.

Vi går över gårdsplanen in i en ladugårdsbyggnad. En trappa upp på loftet har hon sin ateljé med vävstolen placerad vid ett fönster. I ett hörn ligger en hög med ryamattor i olika färger och mönster. Emelie tar upp en av mattorna och skakar den

– Det här är både ateljé och förråd. Håller man på med textil och ull som jag gör, så finns en ständig rädsla för malangrepp. Så det bästa sättet att ta hand om sina mattor är att ha dem i en hög och med jämna mellanrum ta upp mattorna och skaka dem, då hinner malen aldrig bygga något bo.

Intresset för vävning var inte så självklart från början. Emelie säger att hon har haft en kronisk identitetskris sedan hon var barn.

– Jag sökte mig fram hela tiden. Man kunde väl se vissa tendenser, att jag ändå hade ett konstnärligt intresse, men också ett intresse för berättelser. Därför valde jag journalistik på gymnasiet, men var också inne på att bli illustratör. Så där höll det på länge, jag visste inte vad jag skulle bli helt enkelt.

Kom in på vävkonstkurs

Hon sökte sig till flera konstskolor och kom slutligen in på en vävkonstkurs på Wiik folkhögskola i Uppsala.

– Jag tror att det var mitt tredje val. Jag var inte så duktig i skolan, hade inte så lätt för att förstå sammanhang, men när jag gick den här vävkursen kände jag för första gången att jag kunde ta till mig någonting. Samtidigt kom en insikt om att jag faktiskt var praktiskt lagd. Jag fattade hur man gjorde det där hantverket och tyckte det var coolt att man kunde tillverka någonting.

Efter ett år på Fristad folkhögskola, sökte hon till HDK (Högskolan för Design och Konsthantverk) och kom in där. Emelie är just nu en av tre doktorander inom ämnet konsthantverk i Sverige. Hennes avhandling handlar om vävning.

– Konsthantverk som forskningsämne är ganska nytt. Det är en konstnärlig forskning som utgår från praktik, en ämnesutvidgning, inte om att lösa ett problem, utan mer en reflektion över en praktikers arbete helt enkelt. Man kan väl säga att det är olika röster som jag vill ge olika perspektiv på vad det är att väva i dag.

Det handlar om tid och att utforska värdet av en handknuten ryamatta. Emelie menar att tålamod är något vi saknar.

– Just det där att vara med ett material en längre tid, att se vad som händer både med materialet och oss själva och sen också i slutänden med den som tittar och upplever eller får vara med. Jag har ju lagt min tid i det här skapandet. Det kan också vara något fint. Det jag skapar måste inte handla om någonting speciellt utom detta att vi har ett tålamod som vi investerar i vissa saker.

Utställningar utomlands

Förutom i Sverige har hon ställt ut sina verk på andra ställen i världen som Istanbul, Belgrad, Kalifornien med mera.

Hur är intresset för vävkonst i andra länder?

– Vävning har ju en stark tradition hos oss i Norden. Här finns fortfarande många som har en mormor med en vävstol i hemmet. När jag åkte till USA för att jobba tog jag inte med någon vävstol på flyget. Jag antog att man kunde köpa en begagnad där, som man gör på Blocket här i Sverige. Men det var ju omöjligt. I USA finns inte den typen av marknad. Man väver inte i den omfattningen och har gamla vävstolar i hemmen som här. Så jag fick be min man ta med sig en när han reste efter mig.

Hennes verk är med i diverse pågående utställningar – Svensk Form, Dunkers kulturhus i Helsingborg, Gotlands Kulturrum och just nu planerar hon för en utställning på Rian designmuseum i Falkenberg.

– Sedan är det ju ett ständigt fokus på att göra klart avhandlingen som ligger framför mig, den beräknas vara klar senast 2022.

Skönt avbrott från omvärlden

Hon lägger tillrätta en matta i högen och menar att den där stunden vid vävstolen också kan vara ett skönt avbrott från omvärlden.

– Det finns en vilsamhet i att vara i det praktiska. Tiden flyter iväg, samtidigt är det ett behagligt tillstånd, man kan inte fuska, man måste vara ordentlig. Det är ganska skönt att få vara det och att inte flumma iväg. Som person är jag ganska velig och osäker, samtidigt finns det motsatta, att jag vet precis vad jag vill. Att jag är målmedveten, planerar långt in i framtiden. Samtidigt måste det ju finnas motsättningar, friktion och bråk, annars blir det bara myspys, det går ju inte, skrattar Emelie.

Emelie Röndahl

Ålder: 37 år.

Familj: Maken Andy, barnen Dino och Bernhard.

Bor: Örby.

Yrke: Vävkonstnär/doktorand i konsthantverk på HDK-Valand (Högskolan för Design och Konsthantverk) i Göteborg.

Intressen: Mitt arbete.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.