Elsie fyller 90 och firar med en ny roman

Elsie Johanssons livshistoria är ovanlig för en författare. Född i en egendomslös familj i Vendels socken var det långt ifrån självklart att hon skulle få ta realexamen. Men det gjorde hon, tack vare lärarinnan i småskolan som såg att Elsie hade läshuvud.

Drömmen var att bli lärare, men livet kom emellan. Nyss fyllda 18 år gifte hon sig och bildade familj, och arbetade sedan som posttjänsteman på olika befattningar. Inom sig bar hon mycket som ville komma till uttryck, men författardebuten skulle dröja tills hon närmade sig 50. Äktenskapet var mycket obalanserat och kvävande för Elsie, men förlösningen kom efter att hon börjat gå i terapi. Mellan besöken skrev hon långa berättande brev – så började skrivandet för Elsie Johansson.

– Jag skriver för att lära känna mig själv och veta vem jag är, säger hon. Arbetet är en utvecklingsprocess.

Uppmärksammad debut

Debuten 1979 med diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon” blev mycket uppmärksammad. Elsie fortsatte att skriva lyrik, men också några barnböcker (till exempel ”Mormorsmysteriet”) men 1984 kom den kritikerrosade debutromanen "Kvinnan som mötte en hund" (återutgiven 2000). Hon kunde säga upp sig från Postverket och leva på sitt författarskap.

De böcker som hon är mest känd för är ”Glasfåglarna”, ”Mosippan” och ”Nancy”, det vill säga trilogin om Tåpelle-familjen som lever i en by i 1930- och 1940-talens gamla Fattigsverige. Huvudpersonen Nancy Viktoria och Elsie är inte en och samma person, även om många har tolkat det så. Elsie Johansson talar ur sitt eget hjärta, men tar sig också författarens rätt att stöpa om verkligheten.

Det gör hon också i sin senaste och, som hon själv säger, ”sista” bok. Berättelsesamlingen ”Bladet från munnen” ges ut i samband med författarens 90-årsdag. Här utforskar hon så känsliga teman som religion och sexualitet, vilka tillsammans i värsta fall kan bli en katastrof, menar hon.

– Att skriva den här boken har varit mycket vågsamt och svårt för mig. Jag ser mig själv i en av slutscenerna där jag har givit mig ut i sankmarkerna utan att veta om tuvorna ska bära för nästa steg, säger Elsie.

Bottnar i sig själv

Skrivandet må vara som en sankmark ibland. Men som människa bottnar Elsie Johansson i sig själv och står fortfarande fast rotad i arbetarklassen. Minnena bär hon med sig av det slitsamma livet, orättvisorna och underlägsenheten. Hon påpekar att det tyvärr är mycket som inte alls har förändrats.

– Girigheten, den värsta av de sju dödssynderna, tilltar mer och mer, och den kan gå över lik.

I fjol blev hon glatt överraskad av att en ung musiker, Daniel Östersjö, hade tonsatt ett antal av hennes dikter. Det blev ett album, ”Fönsterspringan”, som skulle ha haft releaseparty på Örbyhus slott i Elsies hemsocken förra året. Festen lades i malpåse på grund av pandemin, men inspelningen finns, och i början av juni ska Elsie och Daniel ha ett par föreställningar på Reginateatern i Uppsala.

Gott om kärlek

För egen del har Elsie sitt bästa liv just nu. Hon tycker att hon aldrig har varit så lycklig. Hon och hennes andre make och själsfrände Thore bor i en stor och ljus lägenhet, inredd med mycket konst.

– Inte för att skryta med utan för att glädjas åt, understryker hon. Penningvärdet är inte särskilt stort. Det dyrbara är kärleken och den har vi gott om!

Malin Eijde