Elsa var nedsövd i två veckor efter 37 hjärtstopp samma natt

Hon kände att hon var på väg ut ur sin egen kropp... 24-åriga Elsa Lundin, ursprungligen från Västra Frölunda, beskriver det som en ”nära-döden-upplevelse”. Det var i februari 2013, hon skulle precis fylla 18 år och befann sig i USA för att studera. Det hon kommer ihåg är hur hon vaknade upp på golvet hemma hos sin värdfamilj.

– Det var på morgonen, jag hade pyjamas på mig. Min värdpappa fanns bredvid mig. Det kändes som om jag drogs in i ett mörker – det blev en dragkamp. Jag ville vara kvar i rummet, minns Elsa och fortsätter:

– Min värdpappa dunkade mig i ryggen. Jag minns hans svettdroppar som droppade ned på mig, han hade panik... ”andas, Elsa!”.

Reste hem till Sverige igen

I samband med den händelsen hamnade Elsa på sjukhus, men utan att läkarna kom fram till vad som var fel med henne. Hon drabbades av efterföljande panikattacker och dödsångest och reste snart hem till Sverige igen.

– Men min familj hade planerat att komma och hämta mig i USA i juni, efter mitt high school-år, berättar Elsa. Resan var redan bokad så vi bestämde oss för att åka. Jag ville få ett avslut med min amerikanska värdfamilj och med mina vänner, så jag reste en vecka i förväg.

Knappt hann Elsa komma tillbaka till USA innan hon återigen föll ihop medvetslös. Hon var då ensam hemma med sin 13-åriga värdsyster Emma som var den som kallade på ambulans.

– Jag tror på Gud, säger Elsa. Emma var även med den gången i februari, och jag tror att Gud placerade henne där då så att hon skulle vara förberedd.

Utgången var oviss

Elsa fördes snabbt till sjukhus, hennes hjärta hade stannat och man kämpade länge med att få igång det. Hon fick en så kallad ICD-dosa inopererad, en form av pacemaker som även har en defibrillatorfunktion, och hennes föräldrar fick beskedet att utgången var oviss. Under natten stannade Elsas hjärta ytterligare 37 gånger och hon låg därefter nedsövd i två veckor.

– Pappa svimmade på mig, rakt över mig, när han fick se mig.

Elsa ler och lägger till:

– Han är inte van vid sjukhus.

I nästa andetag förklarar Elsa att hon, när hon väl vaknade, var förlamad på vänster sida. Hon blev kvar på sjukhuset i USA i ungefär en månad, och redan i sjukhussängen började rehabiliteringen.

– Jag var bestämd hela tiden. Jag tänkte ”jag ska klara det här”.

Elsa ler återigen en aning när hon berättar att hon även, då hon fortfarande befann sig på sjukhuset i USA, planerade att börja skolan igen några månader senare. Sista året på gymnasiet väntade och Elsa och var fast inställd på att genomföra det.

– Jag gick faktiskt på uppropet, men jag kunde inte fortsätta. Jag var så dålig på grund av hjärntröttheten som är en följd av hjärtstoppen.

Inlagd på Sahlgrenska

Dessförinnan, när Elsa precis kommit tillbaka till Sverige, låg hon inlagd en tid på Sahlgrenska sjukhuset.

– Jag var extremt svag. Först använde jag rullstol, sedan rullator.

Hon kom därefter till Högsbo sjukhus, där hon fortsatte sin rehabilitering, och senare till Dalheimers hus.

– Där fick jag vänner med samma hjärntrötthet. Det betydde mycket. Det var inte lätt för omgivningen att förstå, när jag inte längre låg i sjukhussängen, att jag fortfarande var sjuk – jag var inte frisk i hjärnan. Träffar man andra med samma problem finns en annan förståelse.

Det var även på Dalheimers hus som Elsa upptäckte silversmide. I dag driver hon det egna smyckesföretaget By Elsa Sweden.

– Jag började med att göra ringar – till hela mitt tjejgäng. Det roligaste är att designa. Jag gillar enkla och stilrena smycken.

"Kul och kreativ grej"

Efter en kort paus fortsätter Elsa:

– Jag hade det väldigt roligt på rehab och silversmide kändes som en kul och kreativ grej. Men i början kunde jag bara använda höger hand, sedan började jag träna vänster. 2014 startade jag mitt eget företag och sedan dess har det rullat på.

Elsa, som nyligen fick en ny pacemaker hon kallar för Hjärtrud, konstaterar att både smyckestillverkandet och hennes tro hjälpt henne framåt när det känts som svårast.

– Under rehabiliteringstiden hade jag många som bad för mig. Jag kände mig väldigt buren av det. Gud har alltid funnits med. Jag är övertygad om att jag ska vara kvar här, jag har en uppgift att fylla. Jag vill inspirera och visa ”du kan om du vill”. Jag skulle också vilja uppmana andra att aldrig ge upp. Våga fortsätta drömma.

För hennes egen del kommer det bakslag då och då – det går upp och ner.

– Ibland kör jag på för hårt. Jag behöver vila lite varje dag även om jag inte känner mig trött. Men jag vill så mycket, det är svårt att hålla sig själv tillbaka. Fast jag lär mig hela tiden.

Lina Norman

livsstil@gp.se