Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Med lite grönsaker går det att få färg på de alla mest färglösa korvarna. "Fast det är inte färgen som bestämmer smaken. De tyska korvarna är ljuvliga även om de ofta är färglösa", säger Annalena Raff, som nu har bott intill Bodensjön i den tyska slottsstaden Tettnang i ett halvt sekel. Bild: Johan Tollgerdt

Efter 50 år har Annalena lärt sig älska det tyska köket

Tysk mat kallas ofta för färglös och charmlös.
– Fast den är ändå ett spännande äventyr, säger Annalena Raff, som sedan 50 år tillbaka är bosatt i den tyska slottsstaden Tettnang intill Bodensjön.

Tysk mat brukar inte alltid få det att vattnas i munnen på oss svenskar. Akilleshälen är kanske färgen? För om italienarna blandar röda tomater med vit mozzarella och grön basilika, så är tysk mat ofta färglös.

Ett tyskt matbord dukas gärna med beige bröd, vitgrå weisswurst och benvit spätzle, ett slags pasta.

Fast Annalena Raff tycker det där med färgen känns orättvist.

– Ja, själva smaken ligger ju inte i färgen. För tysk mat kan vara ett kulinariskt äventyr, hävdar Annalena och ger exempel på att det i Sydtyskland ofta lagas klassiska oxrullader med gräddsås.

– Det är rustikt och gott. Särskilt min make gillar det.

Alltid sallad bredvid

Hon berättar att med influenser från andra länders kök, så piffas den tyska maten numera upp av olika färger.

– Det ska alltid vara lite sallad samtidigt som huvudrätten serveras. Då färgsätter ju röda tomater och grön paprika hela intrycket. Men förresten, våra korvar är ljuvliga i smaken, även de allra mest färglösa, säger Annalena och kommer ut i trädgården med en bricka fylld med både vita, bruna och röda korvar.

Flera gånger i veckan springer Annalena till slaktaren, bagaren, ostförsäljaren och grönsakshandlaren. I Tyskland ogillar många konsumenter både snabbköp och varuhus.

Annalena säger att en fördel med de små specerihandlarna är att produkterna ofta är närproducerade.

– Mat ska vara vällagad och helst inte industriell hos oss. Till exempel ska bröd inte smaka som svenskt "skumgummi", som min make brukar säga, berättar hon med ett skratt.

1964 kom Annalena till Tyskland på språkresa. Hon beskriver sig själv som lite kaxig på den tiden.

– Jag tyckte att jag pratade tyska som en infödd och ansåg att små grammatiska fel inte var så farligt. Givetvis behärskade jag inte språket till fullo, medger hon och menar att hon mognade med tiden.

Åkte ihop med en kompis

Göteborgskompisen Ingegerd hängde med på resan.

– Vi hade jättekul. Det blev ofta dans på små romantiska uteställen.

Så klart fick föräldrarna inte veta hur flickorna roade sig vid sidan av studierna.

– Då hade kanske pappa inte blivit så glad, säger Annalena.

De tyska flickorna var inte alltid lika influerade av Beatles eller Rolling Stones som Annalena var.

– Här kom tjejerna ofta i prydliga flätor. Det kändes lite gammalmodigt, berättar hon.

Av lokalbefolkningen kom hon att kallas för "svenskan med sina korta kjolar och sitt blonda hår", vilket var lite nedsättande.

– Fast jag brydde mig inte om det. Jag var inte ute efter att ändra på tyskarnas seder och vanor. Just det tror jag är viktigt att tänka på när man kommer utomlands. Man måste acceptera andra, säger hon under en promenad i Tettnang.

– Fast samtidigt ville jag förbli som jag var, den rätten gav jag mig själv.

Träffade kärleken

Så kom då "Liebe". Ingegerd kom att träffa en tysk och Annalena blev kär i hans kompis Günther.

De skrev brev till varandra, men träffades bara en gång om året. På den tiden kostade utlandssamtal och flyg för bara en helg var otänkbart.

1969 gifte paret sig i katolska kyrkan i Göteborg. Därefter flyttade Annalena till Västtyskland, som landet hette då.

Maken arbetade som försäljningschef.

– Då Ingegerd hamnade i samma trakt, träffades vi ofta i lekparken med våra barn. Det var jättekul, berättar hon där vi satt oss på trappan till en restaurang.

Gul gris i centrum

Sommarhettan är maximal denna dag. Framför restaurangen står en staty som föreställer en gul gris.

Av en händelse kommer vi att prata om pappans färg- och tapetaffär med en liten godiskiosk, intill den numera nedlagda livsmedelsaffären Cityköp i Mölndal.

Annalena stod ofta i kassan och vi kommer fram till att jag som ung Mölndalsbo handlat godis av henne för en så där femtio år sedan. Världen är liten.

Hon tyckte att expeditjobbet var skojigt.

– Mellan kunderna läste jag skvallerpressen och det var efter dåtidens racerstjärna Joakim Bonnier som jag hämtade förnamnet till min son. Det fick dock bli tysk stavning: Joachim.

Annalena gav dottern förnamnet Annika för att hon tycker det klingade så bra.

Det blir en tur förbi ett av stadens tre slott, Das Neue Schloss. Vi stannar till för att beskåda den gigantiska utsikten över Bodensjön cirka en mil ner i dalen.

– Även om det är gudomligt vackert, finns här inget öppet hav med kobbar och skär, kommenterar Annalena, som på grund av covid-19 i år inte har kunnat komma till Göteborgs skärgård med alla barn och barnbarn. Vanligtvis brukar de hyra ett hus där.

Populära köttbullar

Hela familjen saknar det. För att få lite svenskt under sommaren lagar hon svensk mat hemma.

– Jag tror att barnbarnen, Lennart 14 år och Niklas 11 år käkade ett kilo av "farmors köttbullar" häromdagen, säger hon och skrattar gott.

– För vad vore en sommar utan svenska köttbullar!

Annalena Raff, född Svenlert

Ålder: 72 år.

Född: I Göteborg.

Växte upp: I Redbergslid och Guldheden. Tog studenten på Flickläroverket i Göteborg

Bor: I Tettnang, Tyskland.

Familj: Gifte sig i katolska kyrkan i Göteborg 1969 med maken Günther, som varit försäljningschef. Paret har barnen Joachim och Annika.

Har arbetat: Med internationella språk på tyska företag.

Intressen: Joggar två gånger i veckan och vandrar i bergen. Medlem i nätverket Swea.

Övrigt: Pappan ägde en färg- och tapetaffär i Mölndal.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.