Drygt två år efter tumöroperationen gav Josefine ut sin deckare

Josefine Hektor hade precis påbörjat ett vikariat på Västgöta-Bladet, tidaholmarnas lokaltidning efter att ha rest runt i Asien, Australien och Nya Zeeland i ett halvår.

– Jag har alltid älskat att skriva och började frilansa för Falköpings Tidning när jag gick på högstadiet.

Början på vuxenlivet var precis som Josefine hade hoppats, det enda som drog ner var den är envisa huvudvärken som inga värktabletter hjälpte mot. Besöken på vårdcentralen hade inte gett resultat, trots att hon förgäves hade bett om en röntgen av hjärnan.

En måndagsmorgon i juni 2018, sommaren som kom att bli den varmaste i mannaminne, gick det inte längre.

Hon rasade ihop. Benen bar inte, orden försvann och synen fungerade inte.

Arbetskamraterna ringde ambulans och på Skaraborgs sjukhus i Skövde väntade en CT-röntgen.

Enormt tryck på hjärnan

Röntgenbilderna visade att Josefine hade en tumör, stor som en bordtennisboll, på hjärnstammen. Den orsakade ett enormt tryck på hjärnan och en akut operation på Sahlgrenska universitetssjukhus i Göteborg var den enda utvägen.

Två dagar senare rullades Josefine in på operationssalen, väl medveten om att operationen kunde misslyckas.

Det gick bra, hela tumören avlägsnades och den visade sig vara godartad. Med det behövdes inga cellgiftsbehandlingar eller fler operationer.

Det räckte till ändå.

– Jag kunde inte röra mig när jag vaknade, de hade varit tvungna att kapa nackmusklerna för att kunna ta bort tumören.

Josefine berättar hur hon tillbringade sommaren 2018 bakom nedstängda persienner.

När andra badade och beklagade sig över grillförbudet fick hon lära om mycket från grunden, allt från att lära sig gå till att bygga upp styrkan. Dessutom kämpade hon mot hjärntrötthet och ett gravt dubbelseende.

– Det har, tack och lov, gått tillbaka även om jag får leva med ett visst dubbelseende resten av livet.

Tiden på sjukhuset har satt spår.

– Jag minns all personal jag mötte under den där tiden, säger hon och berättar om hur de där små sakerna kom att betyda mycket.

– Varje dag skrev en undersköterska på en tavla vad jag skulle göra under dagen. Hon avslutade alltid med att rita en liten blomma. Den där blomman, den gjorde mig alltid glad, minns Josefine.

Beroende av mamma och pappa

Efter två månader på sjukhus fick Josefine komma hem till föräldrarnas villa i Falköping.

– Jag var helt beroende av mamma och pappa under den första tiden.

Året som följde var tufft. Efter att ha sovit sig igenom de första månaderna hemma började hon arbetsträna, på 25 procent.

– Det är i princip bara två timmar om dagen. Jag hann inte mycket mer än att starta upp datorn, men det räckte. Jag orkade inte mer, berättar hon.

Vid sidan av allt det fysiska skulle den känslomässiga delen bearbetas. Det blev extra jobbigt för Josefine. Under gymnasieåren hade en av klasskamraterna gått bort i cancer.

Det första mötet med döden gjorde ont. Tomheten och sorgen drabbade alla i klassen.

– Våra lärare gjorde ett jättejobb. Vi kände att vår sorg räknades.

Både gråter och skrattar mer

När Josefine klarade sig efter sin närkamp mot döden kom självförebråelserna.

– Varför överlevde jag när inte alla andra gör det?

Att ha levt nära döden har påverkat och förändrat.

¬– Livet känns mer nu. Jag gråter och skrattar mer nu än vad jag gjorde innan jag blev sjuk, säger Josefine.

I våras fick Josefine fast jobb som journalist i Skara och snart går flyttlasset till den första egna lägenheten, i Skövde.

Deckaren gavs ut i höstas

I höstas väntade nästa milstolpe. Då landade Josefines första bok, deckaren "Sömmerskorna", på bokhandelsdiskarna. En bok som växt i takt med Josefine själv. Hon började skriva den när hon var 15 år.

– Stommen är den samma även om det givetvis inte är samma bok nu som då, säger Josefine och fortsätter:

– Det började helt enkelt med att jag hittade en bok om tekokrisen i Sjuhärad en dag på biblioteket.

Hon fastnade för verkligheten hon inte känt till tidigare, en verklighet om ackord, löneavdrag och arbetsstationer utan minsta tanke på ergonomi.

– Tekokrisen var så brutal, kommenterar hon som lät den verkligheten bli bas i boken som utspelar sig i Josefines hemstad och som fick formen av en deckare.

– Jag älskar deckare och bestämde för länge sedan att jag skulle skriva en.

Hon fortsätter att skriva också på fritiden. Tanken är att "Sömmerskorna" ska få en fortsättning.

– Jag har ett visst ansvar för mina karaktärer, säger hon och skrattar.

Marita Wass

namn@gp.se