Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Efter många år med missbruk av både alkohol och hasch lever Marcus Sandborg ett bra liv i dag. Vändningen kom när han diagnostiserades med sjukdomen schizofreni.
Efter många år med missbruk av både alkohol och hasch lever Marcus Sandborg ett bra liv i dag. Vändningen kom när han diagnostiserades med sjukdomen schizofreni. "Medicinerna ger en del biverkningar men om jag inte tar dem blir jag sjuk igen", säger han. Bild: Mathias Pernheim

Diagnosen schizofreni blev första steget på vägen tillbaka

För snart 20 år sedan fick Marcus Sandborg diagnosen schizofreni. Då hade han flera år av missbruk, psykoser och destruktivt liv bakom sig.

Diagnosen blev första steget på en kämpig väg till ett friskt liv.

– Första tiden var som att leva utan själ. Jag skrattade inte på flera år, säger Marcus.

Perioden han beskriver är den då han började medicinera mot schizofreni. Det behövdes stora doser psykofarmaka för att bryta det psykotiska tillståndet och tillfriskna.

– Det var som att gå i en gröt. Allt var en kamp. Det har varit slitsamt. Att kunna känna glädje igen är underbart.

Uppvuxen i Falköping

Vi träffas i centrala Falköping. Här växte han upp i vad han beskriver som en skyddad värld. Men när han var tolv år flyttade familjen till Skövde och tryggheten rasade.

– Det är inte långt mellan städerna men för mig kändes det som att komma till en helt annan värld. Jag passade inte in och gav upp att försöka få vänner. Min identitet blev i stället att vara tuff. Det var rökruta och hela köret.

Högstadiet var kaotiskt. Han var sällan i skolan och betygen rasade. Själv tror han att han hade en depression på gång för han hade mycket ångest och nedvärderade sig själv. Lösningen blev att ta till alkohol.

– Det var farligt för mig för alkoholen fick mig att må bra. Med alkohol i kroppen släppte all oro och jag kände mig mer självsäker. Det var skönt att vara full, jag ville vara full ofta. Alkoholen löste ångestknutarna.

Hamnade i dåligt sällskap

Hans liv blev mer turbulent. Marcus hamnade i ett stökigt gäng med ungdomar på glid. För en tid kom livet att kretsa kring inbrott och stölder.

– Det fanns en spänning i det kriminella. Och det fanns en gemenskap i gänget. Många mådde som jag. Men i dag inser jag ju att det följde mitt mönster med att ta till destruktiva lösningar på problem.

Under sena tonåren började Marcus röka hasch. "När jag rökte kändes det som bomull inom mig, all ångest försvann", minns han. Bild: Mathias Pernheim
Under sena tonåren började Marcus röka hasch. "När jag rökte kändes det som bomull inom mig, all ångest försvann", minns han. Bild: Mathias Pernheim

När han åkte fast bestämde han sig för att sluta begå brott. Men livet ordnade ändå inte upp sig. I nian skildes hans föräldrar och han flyttade hemifrån när han var 16.

– Jag levde ett slackerliv. Jag hade inga framtidplaner utan levde för dagen. Jag var väldigt omogen och var inte alls rustad för vuxenlivet.

Det var i den vevan som han provade hasch första gången.

– Haschet var underbart. När jag rökte kändes det som bomull inom mig, all ångest försvann. Jag använde hasch som ett sätt att komma ifrån mig själv. Men jag hade respekt för drogen. Den fick mig att må bra men jag märkte också att jag blev paranoid och misstänksam när jag rökte, så jag rökte inte så ofta.

Flyttade till Stockholm

När han var 19 bestämde han sig för att flytta till Stockholm.

– Jag ville satsa på musiken och drömde om att spela i ett band. Det var ett äventyr att flytta till Stockholm. Men jag hade svårt att fixa tillvaron. Jag var omogen och levde på socialbidrag för det mesta. Jag kunde inte behålla jobb. Jag var för rebellisk. Men jag hade bra vänner och festade normalt så i det stora hela så levde jag ett mycket vanligare liv då än jag hade gjort innan.

En kraschad kärleksrelation tog honom hårt. Marcus föll tillbaka i gamla mönster och började röka hasch igen.

I dag kan han se att det var vid den tidpunkten som psykosen kom smygande.

– Jag började bli misstänksam och paranoid. Men det blev värre och till slut hade jag vanföreställningar om att aliens var ute efter mig och att jag var avlyssnad av mc-gäng. Det tog över mitt liv fullständigt, det enda som hjälpte var att röka mer hasch.

Levde i skräck

Han vågade inte bo kvar i Stockholm och flyttade hem till Falköping igen. Då vägde han 45 kilo och hade slutat sköta sin hygien. Hösten 2001 blev han sämre. Då hade han varit psykotisk i ett år och hans familj blev chockad när de såg honom. Hans mamma kontaktade polisen och Marcus blev tvångsintagen på psyket.

– Men jag vägrade att vara kvar och på något underligt sätt blev jag utskriven efter två veckor. Men jag var livrädd och levde i skräck för att jag kände mig förföljd. Min familj var sjuk av oro och försökte övertala mig att söka vård men jag drog till Stockholm i stället

När det såg som mörkast ut fick Marcus kontakt med en fantastisk läkare. "Han tog sig verkligen tid att fånga upp mitt tillstånd och ställde sedan diagnosen schizofreni", berättar Marcus. Bild: Mathias Pernheim
När det såg som mörkast ut fick Marcus kontakt med en fantastisk läkare. "Han tog sig verkligen tid att fånga upp mitt tillstånd och ställde sedan diagnosen schizofreni", berättar Marcus. Bild: Mathias Pernheim

Där kunde hans liv tagit slut. Vanföreställningarna fick honom att inte vilja leva längre. Men på vägen till tunnelbanan där han tänkte kasta sig framför ett tåg mötte han en vän som tog honom till psykakuten.

–Jag hade turen att träffa en fantastisk läkare. Jag kunde inte sitta på hans rum, inte med telefoner och all elektronik som fanns där, jag var alldeles för paranoid för det. I stället tog han långa promenader med mig. Han tog sig verkligen tid att fånga upp mitt tillstånd och ställde sedan diagnosen schizofreni.

Lyssnade på sin bror

Familjen hälsade på i Stockholm och lyckades övertala honom att följa med hem till Falköping.

– Men jag var livrädd för att ta mediciner. Till slut sa min bror: "för helvete Marcus ta medicinerna, du kommer att dö annars". Det tog skruv, jag litade på honom. Jag kapitulerade och började medicinera.

Livet sattes på paus. Medicinerna gjorde honom avstängd från starka känslor men han märkte också att de fungerade. Långsamt blev det mindre kaotiskt inombords och han fick ordning på sömnen.

– Medicinerna ger en del biverkningar men om jag inte tar dem blir jag sjuk igen. Jag vet, jag försökte sluta med dem på eget bevåg en gång och det blev inte bra.

Pappa till tre barn

2008 blev han pappa för första gången.

– Då kunde jag lägga fokus på något annat än mig själv.

I dag är han pappa till tre barn. Familjelivet har varit viktigt för honom.

– Det läkte mycket.

Men äktenskapet höll inte och separationen var tuff.

– Livskriser påverkar sjukdomen och i samband med separationen mådde jag dåligt igen. Socialtjänsten kopplades in om vårdnaden av barnen och jag kände att soc inte lyssnade på mig på grund av min diagnos. Det finns många fördomar kring schizofreni och det är viktigt att bryta stigmat kring diagnosen.

"Det har varit lärorikt"

Han beskriver schizofreni som tankar och hur han förhåller sig till dem. I dag är han inte sina tankar. Han kan välja vad han gör med dem. Om tankens kraft och hur tankar påverkar oss pratar han om när han föreläser. Och om psykisk ohälsa och vägen till ett friskt liv. I dag lever han ett bra liv. Han har delad vårdnad om de tre barnen, spelar i band och jobbar.

– Det tog mig ett och ett halvt år att återhämta mig efter separationen och skovet jag hade då. Det har varit kämpigt. Men jag har lärt mig nya saker om mig själv och lärt mig att leva själv. Det har varit lärorikt.

Marcus Sandborg

Ålder: 45 år.

Bor: Falköping.

Familj: Tre barn.

Gör: Verksamhetsutvecklare på Skaraborgs sjukhus. Föreläser om psykisk ohälsa och vägen till tillfrisknande. Författare som skrivit den självbiografiska boken "En lång väg hem".

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.