Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Björn Gunnarsson har arbetat som polis i 15 år. "Det är viktigt att aldrig bli cynisk och alltid behålla självdistansen, så man inte blir dömande", säger han. Bild: Anna Berglund

"Det värsta är när oskyldiga barn drabbas"

Som polis är döden oberäknelig och kan slå till var som helst, när som helst. Det går inte att förbereda sig eller förutse om döden i någon form kommer vara en del av just den arbetsdagen.
Möt polisen Björn Gunnarsson och hans vardag.

Björn Gunnarsson möter med vaken blick och öppet leende, rättar till radion på axeln innan han sätter sig vid skrivbordet på Stenungsunds polisstation.

Uppvuxen i Blekinge utbildade han sig till lärare, gav det ett läsår, innan han skolade om sig till polis.

– Jag ville göra något mer praktiskt, vara ute i samhället, men kommer alltid ha nytta av min lärarutbildning.

2004 tog han examen från polishögskolan, blev placerad i Göteborg och sökte sig till Stenungsund där han haft yttre tjänst som områdespolis i 15 år.

– Min ambition är att göra ett bra jobb, samla livserfarenheter och utvecklas i yrket. För mig handlar det om att värna vår rättstradition, dess jämlika människosyn och att försvara demokratin, säger Björn som dagligen hanterar människor i olika lägen.

Möter alla sorters människor

Trängda, rädda, arga, drogpåverkade, upprymda, uppgivna eller likgiltiga. Känslor utanpå eller helt avstängda och allt däremellan.

– Vi möter alla typer av människor i olika livssituationer. Alltifrån kungligheter till hemlösa, som alla ska mötas med samma respekt. Det är viktigt att aldrig bli cynisk och alltid behålla självdistansen, så man inte blir dömande, säger Björn med eftertryck.

Som polis möter man ofrånkomligt döden, som aldrig går att förutse eller förbereda sig på.

Björn har mött dödens olika ansikten, rädslor och sorg hos de inblandade, såväl som hos sig själv. Erfarenheter som gör honom bättre rustad, men helt vänjer han sig aldrig.

– När jag tar på mig uniformen går jag in i tjänstemannarollen, och med tiden lär man sig hålla isär det privata och det som sker i tjänsten. Men man blir nog inte helt vaccinerad mot att det även påverkar en som människa, tillägger han.

Kan tvingas att skjuta

Redan under utbildningen får de blivande poliserna gå igenom alla former av död de kommer att möta, alltifrån mord, självmord och förolyckade människor till att själv tvingas skjuta mot andra.

– Man kan bli tvungen att skjuta i självförsvar eller för att förhindra pågående dödligt våld, exempelvis vid terroristbrott eller skjutningar. Att man kanske måste släcka någon annan människas liv är ett etiskt övervägande som man måste vara klar med och acceptera innan man börjar på polisskolan, säger Björn, som lärt sig hantera döden så gott det går och försöker hålla ifrån sig utan att bli känslokall eller oempatisk.

Men en del syner och upplevelser går in i själen och förblir i minnet.

– Det allra värsta är när oskyldiga barn drabbas, i olyckor eller att de kommer i vägen för ett brott. Det tar längre tid att bearbeta och vi är alla medvetna om att dessa bilder och känslor kan komma tillbaks, ibland när man minst anar det.

Bild: Anna Berglund

Alla poliser har tillgång till psykologer och samtalsgrupper genom arbetsgivaren, men Björn förlitar sig främst på stödet från sina arbetskamrater och kårandan.

– Det är en väldigt uppmuntrande kultur som manar oss att prata, att det är okej att vara lessen och gråta. Min erfarenhet är att det är bästa att berätta om det man upplevt, att vrida och vända, tillåta sig älta. Då får det hemska mindre kraft för varje gång och blir en del av bearbetningen.

I hans arbetsuppgifter ingår även att lämna dödsbud till anhöriga. Att stå där vi dörren kräver koncentration och att vara professionell.

– Det är några djupa andetag innan. Sedan är det viktigt att vara tydlig och konkret, inte försöka linda in utan säga det man vet har hänt för att undvika spekulationer. Och vara beredd på att människor reagerar olika.

Vissa saker skaver extra

Vi kommer in på det faktum att drygt 1 500 människor varje år väljer att ta sitt liv. Trots att självmord inte juridiskt är något brottsligt, blir de alltid ett polisärende.

– De allra flesta larm om självmord stannar tack och lov på försöksstadiet och hinner avvärjas av oss poliser, sjukvård eller anhöriga. Ibland lyckas man dock inte förhindra det, det är alltid lika tungt för alla inblandade, säger han allvarsamt och tillägger att vissa saker skaver extra:

– Det är dessa onödiga dödsfall, när folk dör av en överdos eller unga människor som tar livet av sig. Då kan man känna ilska och frustration. Men man måste sätta sig in i varför.

– Jag var nog mer stöddig innan jag blev polis. Jag har sett så mycket och har fått mer inlevelseförmåga och förståelse för hur olika livet kan te sig, hur olika förutsättningar vi har, säger Björn som tycker att han vuxit som människa, ser mer ödmjukt på andra människor och livet i stort.

Värdesätter själva livet

Han vet hur snabbt allt kan ändras.

Och han värdesätter livet mer.

– Genom att se döden på nära håll blir man medveten om sin egen dödlighet, säger Björn som sysslar med mc-sport på sin fritid och som poängterar att han bara tar de kalkylerade risker som uppvägs av upplevelsen.

– För egen del har jag en rätt pragmatisk syn på döden. Vi har två måsten; vi måste välja och vi måste dö, säger han självklart, ler och fortsätter.

– Livet i sig har egentligen inget egenvärde, utan det är vad man gör med det som räknas. Ur den aspekten är livet en absolut nödvändighet och inget som ska slarvas bort i onödan.

Björn Gunnarsson

Ålder: 43 år.

Familj: Sambo Karin.

Bor: Kungälv.

Yrke: Polis.

Intressen: Motorcyklar och människor.

Om att möta döden på jobbet: En ofrånkomlig del av yrket men även av livet.

Drömmer om: En solig vår och välsopade gator utan rullgrus.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.