Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
För några veckor sedan genomförde vardagskrönikören Annelie Pompe ett tio dagar tyst meditations-retreat tillsammans med ett hundratal andra, en vistelse som gav upphov till diverse reflektioner. Bild: Nick Ut, Anders Hofgren

Annelie Pompe: Det här var den bästa krönikan jag kunde skriva just nu...

Äventyraren Annelie Pompes vistelse på ett tyst meditations-retreat fick en dålig start: "Det började illa med ett veckolångt migränanfall. Meditationen gick således sådär och dessutom blev jag oerhört irriterad på de deltagare som inte kunde följa reglerna", skriver hon sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vad tror du skulle hända om du gjorde ditt bästa varje dag? Det kanske låter jobbigt, men kom ihåg att ditt bästa är olika från dag till dag och från situation till situation. Kanske skulle det göra livet lättare att leva rakryggat och autentiskt – att kunna tänka tillbaka på händelser med tryggheten i att man inte kan göra mer än sitt bästa.

För några veckor sedan genomförde jag ett tio dagar tyst meditations-retreat tillsammans med ett hundratal andra. Det började illa med ett veckolångt migränanfall. Meditationen gick således sådär och dessutom blev jag oerhört irriterad på de deltagare som inte kunde följa reglerna utan viskade sinsemellan, eller respektlöst missade föreläsningar.

En av de största behållningarna var en frågestund i mitten av retreatet då man kunde lämna in skrivna frågor som besvarades av en liten buddhistisk nunna. En ung kvinna frågade vad hon skulle göra då hon saknade självförtroende att ta sig an en jobbig situation. Nunnan log vänligt och sa: "Vad ska du med självförtroende till? Bara gör ditt bästa, alla här gör sitt bästa". Den sista meningen var provocerande. De irriterande deltagarna som inte kunde vara tysta eller följa reglerna gjorde väl inte sitt bästa? I alla fall var det inte bra nog, tänkte jag.

En morgon då migränen slagit till med full kraft tillbringade jag ett helt yogapass sovandes på yogamattan. Det var att göra mitt bästa just då och jag slogs av insikten att de deltagarna som inte följde reglerna nog också gjorde sitt bästa. Det är inte lätt att vara tyst. Inställningen till dem mjuknade.

Jag påmindes om samma provocerande trossats genom författaren och forskaren Brené Brown. Hon har i sin forskning bland annat bett ett stort antal personer skriva ner individer som på något sätt gjorde dem frustrerade eller besvikna och sedan testa att leva med tanken att "den här frustrerande individen gör det bästa han/hon kan, alla gör sitt bästa". Min första reaktion var skeptisk och gick enligt följande spår: "Självklart gör inte människor sitt bästa! Se bara på vad mänskligheten gör mot planeten och mot varandra. Vi kan göra mycket bättre än så här". Brown skriver att hon kom hem och ställde frågan till sin man. Han behövde några minuter att tänka över frågan och kom sedan med ett fantastiskt svar. "Jag vet inte om jag tror att alla gör sitt bästa, men jag vet att jag mår bättre av att tro att de gör det".

Att leva efter devisen att alla gör sitt bästa kan göra det lättare att vara ödmjuk och förlåtande, både med sig själv och med andra. Gamla misstag kan ses i ett annat ljus då man inser att man bara gjorde sitt bästa just då. Man visste inte bättre. Andra som gjort fel visste nog heller inte bättre just då. Chefen eller partnern som skickade ett trist sms gjorde det inte för att såra dig, de gjorde bara sitt bästa för stunden. Det här var den bästa krönikan jag kunde skriva just nu.