Det är vägen som är mödan värd för Birgitta

– Jag behöver inte vara bäst, men jag tar ut mig efter min förmåga och det känns lagom.

Birgitta tar en klunk kaffe på ett anrikt konditori i hemstaden Alingsås och funderar över drivkrafter. Hon är just hemkommen från en vandring i Nepal, den fjärde i ordningen.

– Tidigare har jag bland annat vandrat i Langtangdalen, till Annapurna Base Camp och upp till Everest Base Camp. Nu höll vi oss på lite lägre höjder, som mest drygt 3 000 meter.

Vandringarna i Nepal säger hon började av en slump efter en föreläsning i ämnet.

– Jag kallar numera mina vandringsresor för ”husmorssemester” eftersom jag står för det mesta av hemarbetet. Vandringarna blir mål för träning och ger mig förväntansfull spänning i vardagen.

Birgitta är van att ha mål framför sig. Vid 52 års ålder sprang hon sitt första maratonlopp. Det har blivit 30 stycken världen över sedan dess.

– Maratonperioden kom också till av en slump. Jag hade problem med en höftmuskel efter att ha promenerat mycket. Så mötte jag joggare och tänkte att det kanske kunde vara något, att jogga i stället för att gå långt. Det skulle spara tid och det såg roligare ut.

– Jag började jogga och det blev snart nästan varje morgon före jobbet. Det fick jag ork av och var pigg efteråt. Höftmuskeln blev i vart fall inte sämre.

Maken Lars var inte svårövertalad att haka på.

– Efter några träningsrundor i lugn takt var han såld! Han var ju också van att motionera och dessutom var det bra priser på sportskor. Vi hade tidigare vandrat mycket i Österrike och cyklat en hel del i Sverige.

Birgitta vände sig till Maratonsällskapet för att ta reda på ”om man får springa maraton när man är amatör”.

– Jag fick veta att man utan problem måste klara två-tre mil för att orka en mara. Till en början tränade Lars och jag var för sig, ganska snart sprang vi fem, sex mil i veckan vilket visade sig vara lagom för en mittplacering i min åldersgrupp. Man mår väldigt bra efter träning, är på gott humör och får en trevlig kväll efteråt.

Stockholm Marathon 1990 blev Birgittas första.

– Jag kom i mål före Lars. När jag stod vid målet och väntade kom någon fram och frågade om jag var Evy Palm! Det har hänt även under Göteborgsvarvet.

Både Birgitta och Lars anmälde sig till Lidingöloppet och New York Marathon samma år. Och det skulle bli många fler maror. Stockholm (4), London (3), Berlin (3), Paris (2), Köpenhamn, Oslo, Helsingfors, Dublin, Hamburg, Budapest, Prag, Wien, Aten, Madrid, Barcelona, Rom, Venedig, Boston, Honolulu… Samt ett antal halvmaror i städer som Kapstaden, Sydney och Peking, liksom tolv Göteborgsvarv och tre Lidingölopp.

– Efter ett maratonlopp mådde jag bra, endorfinet flödade och jag kände mig nöjd. Jag hade tävlat mot mig själv, tiden skulle helst vara lika bra som förra gången. Sista milen kändes alltid för jäklig i benen och varje lopp försäkrade jag mig själv att det var den sista maran för min del. Men efter någon dag började jag och Lars att planera för nästa lopp.

Varje lopp var också en god anledning till att se världen.

– Du förstår att vi inte satsade på någon pensionsförsäkring! Vi har i stället skaffat oss många fina minnen från olika resmål som har gett oss både roliga utmaningar, en del strapatser och intressanta erfarenheter.

Sedan den sista maran i Stockholm 2005, då maken Lars fyllt 70 år, har Birgitta fortsatt att springa enmilslopp och genomfört några Tjejklassiker.

– Något mål ville jag ju ha för fortsatt träning. Lars har ställt upp med skjuts och support. Vi har snart varit gifta i 57 år.

Ett olyckligt fall i köket för något år sedan ledde till att Birgitta skadade flera kotor i ländryggen, värk som hon fortfarande brottas med.

– Efter ett års rehabilitering ville jag testa ryggen och valde att vandra i Dolakha i Nepal. Vandringen gick bra men det var belastande för ryggen att färdas många timmar i jeep på dåliga vägar och att sova på hårda britsar i gästhusen. Ändå gav det mersmak.

Vi återkommer till funderingar om drivkraft. Birgitta har inte något konkret svar på vad det är som driver henne.

– När mormor var i min ålder satt hon ofta i gungstolen och läste eller stickade strumpor och var nöjd med det. Sådant kan jag också göra men motionen har förtur.

”Lagom” är nog det sista epitet som Lars och närstående skulle tillskriva Birgitta. Till sommaren hoppas hon kunna cykla Tjejvättern för tjugonde året i rad. Därefter väntar en vandring tillsammans med Lars i Albanien. Och så har hon anmält sig till en ny Nepalvandring.

– Nepal är än så länge bara en intresseanmälan, förtydligar hon. Det beror lite på hur knäna och ryggen uppför sig. Men jag går och tänker på Nepal, det är ett bra och meningsfullt resmål. Jag gillar enkelheten i vardagen, vänliga människor och vackra vyer. Man måste ha något att fantisera kring, ett mål framför sig. Annars blir livet ganska tråkigt.

Kicki Lind

namn@gp.se