"Var vill du dö", säger min kloka läkare och tittar mig lugnt in ögonen.
"Här hemma", svarar jag snabbt. "Om jag är omgiven av all den trygghet som finns i palliativa teamet och hemsjukvården, så är det bäst för oss alla".
Jag har bett att få prata med min läkare och hon kommer efter bara några timmar. För jag blir bara sämre och sämre och vill veta vad jag har att vänta mig. Men också vad det finns för smärtlindring att få.
Magen trycker ständigt på även om jag töms på 0,7 liter bukvätska varannan dag. Min läkare bekräftar det jag misstänkt – förmodligen är det cancern som tar allt mer plats. Det gör också att jag nu inte har kunnat äta på nästan en månad. På nätterna får jag näringsdropp, det är det som håller mig vid liv. Ibland längtar jag så efter mat i min mun. Då tar jag några små, små bitar av det som tillagas i köket, tuggar länge och bara njuter. Spy ska jag ju göra ändå. Det gör jag hela tiden. Det är magsaften som bildas automatiskt och som inte heller den kan åka ner i magen. Ren galla.
För jag vet att jag kommer att bli tröttare och tröttare. Så trött att jag bara vill – och förhoppningsvis kan – sova. Då kommer jag inte orka ha mer än mina allra närmaste runt omkring. Därför passar jag på när jag fortfarande har lite kraft kvar att ta emot besök. Jag är så tacksam att vännerna vill komma.
Jag har bestämt mig för att bara ta emot. Kärlek, vackra ord och värmande tankar. Och ju mer jag tar emot ju mer blir det.
Utan kärlek och omtanke vet jag inte hur jag skulle klara den här tiden – skulle ha klarat den. Ända sedan jag fick diagnosen äggstockscancer för drygt fyra år sedan har jag varit öppen med min sjukdom – och mötts av en otrolig värme. Varje liten omtanke betyder något. Från ett tryck på gilla-knappen på Facebook till ett telefonsamtal, sms, besök eller en vacker blomsterbukett. Allt njuter jag av.
