Den målmedvetne bohemen

I somras orsakade Peder Fredricson och det svenska OS-laget guldyra hos svenska folket. Den som följde finalen i laghoppning lär inte glömma upplevelsen i första taget. Nervkittlande är bara förnamnet.

–  Ja, det var en enorm upplevelse. Det är så extremt mycket som ska klaffa för att man ska lyckas, säger Peder Fredricson.

Etta på den internationella världsrankingen

Men det gjorde det den där dagen i Tokyo. Det blev ett svenskt OS-guld i hoppning för laget med Henrik von Eckermann på King Edward, Malin Baryard Johnsson på Indiana och Peder Fredricson på All In. För Peders del blev det även ett individuellt silver under spelen. Framgångarna tog inte slut där – under hösten blev han etta på den internationella världsrankingen.

Peder Fredricson är uppvuxen i en hästintresserad familj på en gård där det fanns hundar, katter, får och hästar.

–  Jag har alltid älskat att vara tillsammans med djur och är mer eller mindre uppvuxen på hästryggen. Allt var väldigt lekfullt med mycket barbackaritter i skogen, säger han.

Att han skulle blir en framgångsrik hoppryttare var inget han kunde drömma om då. Egentligen är han heller ingen utpräglad tävlingsmänniska, utan mer av en bohemisk konstnärssjäl som har svårt för rutiner.

–  Jag drivs mer av samspelet och kommunikationen med hästen. Och jag gillar att sätta upp mål och göra mitt bästa för att nå dem, säger han.

Strukturen som krävs har han fått lära sig längs vägen.

På sin alla första tävling, en terrängritt i skogen som sex-sjuåring, red Peder fel och kom vilse.

–  Jag var nog lite för ung och inte mogen uppgiften, men jag ville göra allt som min fem år äldre bror Jens gjorde.

Memorerar banan

Den erfarenheten påverkade honom mycket. Än i dag är han extremt noggrann med att memorera banan.

Efter många års tävlande har han skapat sig rutiner som hjälper honom att lägga energi på rätt saker. Att kunna hantera sina nerver blir extra viktigt i kommunikationen med ett djur och Peder har arbetat med mental träning.

–  Om jag förbereder mig och har en plan för hur jag ska rida blir jag avslappnad och kan ge hästen bättre instruktioner. Mycket handlar om att gå igenom alla möjliga tänkbara scenarier i förväg och veta hur jag kan hantera dem.

Peder är nyfiken och intresserad av att testa nya saker för att utvecklas.

–  Mycket i ridsporten handlar om traditioner. Många är värda att bevara, men man måste också våga vara öppen och nyskapande. Jag tror på en mix av båda.

Han är känd för att experimentera med utrustningen och slipa på detaljer – varför måste en sadel vara så tung och av läder? Och är verkligen hästens järnskor det mest ideala?

–  Jag tror att hästarna presterar bättre om de mår bra och får gå i hagen med varandra, ridas ut i naturen och inte bara träna på bana eller i ridhus, säger Peder.

Eftersom en bra tävlingshäst är extremt värdefull – de kan kosta åtskilliga hundra tusen kronor – gör rädslan för skador den inställningen ganska ovanlig.

Mer livsstil än ett arbete

Att arbeta som hoppryttare och driva egen hästgård är mer en livsstil än ett arbete. Sovmorgnar är sällsynta, jobb och fritid flyter ihop och resdagarna är många. I teamet runt Peder ingår hans fru Lisen Bratt-Fredricson, som också har varit en framgångsrik hoppryttare. Tillsammans planerar de tävlingssäsongen, hästarnas utbildning och träning. Det är en konst att ha en balans på "hästmaterialet". Idealet är att hälften är tävlingsklara och hälften på tillväxt, på väg upp.

–  Det är en ynnest att få leva så här och jag vill gärna köra på så länge jag tycker att det är roligt. Jag har inte ens reflekterat över att jag fyller 50 – åldern är inte så avgörande i min sport, som tur är.

"Jag har alltid älskat att vara tillsammans med djur och är mer eller mindre uppvuxen på hästryggen."