”Gick längs den antipoetiska muren”, skriver Tomas Tranströmer i en av sina dikter och syftar på Berlin-muren. Murar är i allmänhet antipoetiska. Sten, betong, hårda och ogenomträngliga, gråa, fyrkantiga, fula. Stelnade gränsvakter utan liv. Poesi är motrörelsen. Liksom konsten, litteraturen, musiken. Allt det där som vill öppna upp och sträcka sig bortom, gränsöverskridande, levande. Ett samhälle utan kultur är ett samhälle utan själ, en existens utan drömmar, sprickor och öppna ytor. Det är en instängd värld utan hopp.
När jag gjorde min förberedande utbildning inför en kommande prästpraktik för längesedan sa en av prästerna som föreläste att en predikan absolut inte bör innehålla poesi. ”Jag hatar dikter” väste han på grov skånska och lät som Ernst-Hugo Järegård när han skriker ”danskjävlar!” från ett sjukhustak i tv-serien ”Riket”. Hatisk. Han kunde lika gärna sagt att han hatade livet.
Sedan dess har jag citerat och läst Tomas Tranströmers dikter i mina predikningar som ett slags poetiskt långfinger till dikthataren och hans lektion. Världens alla nationalist/populist/rasister hatar säkert också dikter. Men tycker om murar. De tycker poesi är flummigt. Murar är tydliga. Makt och våld är tydligt. Det finns ett samband mellan kulturförakt och den närmast besatta fixeringen vid murar.
Den brasilianske biskopen Dom Helder Camara skriver: ”Herre, förbarma dig och se med särskild ömhet till dessa personer som är så väldigt logiska så väldigt praktiska, så väldigt realistiska att de blir irriterade över att man kan tro på en blå liten häst”.
År 1959 skriver Tomas Tranströmer några haiku-dikter, som han skickar till sin gode vän Åke Nordin, som då är chef på Hällby ungdomsfängelse. Det är små ögonblicksbilder från fängelset utifrån de intagnas perspektiv: drömmar om frihet och oförlöst längtan efter en annan tillvaro. Både fysiskt och andligt existentiellt, den yttre och inre resan. ”När rymmaren greps hade han fickorna fulla med kantareller”. Fotboll på rastgården: ”De spelar fotboll. Plötslig förvirring – bollen flög över muren”. I Tranströmers poesi finns en okuvlig tro på människan och en sorg över att det vackra i oss inte alltid förmår blomma ut. ”Felstavade liv”. ”Blommor i fångdräkt”.
Islamiska staten och talibanerna förbjöd musik. I Nazi-Tyskland brändes böcker på bål. De vill kväva våra drömmar. Poesin, musiken och konsten erbjuder en flyktväg till det gudomliga. Som inte låter sig beskrivas, men som låter oss beröras: Gud bortom ”Gud”.
En annan präst från Skåne, konstnären och författaren Kent Wisti, skriver i en krönika: ”Jag målar. Det kan vara att det är mitt böneliv”. Den något mer konservative prästen och bloggaren Dag Sandahl beskrev sarkastiskt vid något tillfälle mig, Kent Wisti och andra som ”poeteologer”. Jag gillar det. I skärningspunkten mellan konsten och teologin kan vi ana Gud. Tranströmer: ”Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det men det är nödvändigt … Det är som en bön till det tomma. Och det tomma vänder sitt ansikte till oss och viskar: ”Jag är inte tom, jag är öppen”. Våren är poetisk. Anslut dig. Plantera och odla drömmar. Måla Gud i regnbågens alla färger. Ta ett språng över muren. På en blå liten häst.
