Döttrarna gav Johann bränsle att jobba för ökad jämställdhet

Vi sitter med rejält avstånd på det glest befolkade fiket i Haga. Utanför pågår en vardag omställt av corona och för Johann Rehnberg som arbetar med möten mellan människor är uppdragen färre. Med sin lugna närvaro och nyfikenhet märks det att han är van att lyssna, ta in och han uttrycker sig precist.

Vi pratar feminism och jämställdhet, beteenden och normer, och hur Johann de senaste femton åren blivit alltmer aktiv i de frågorna – som tog avstamp i en ilska över rådande könsordning med tanke på sina döttrar.

– Men så kom insikten att det aldrig skulle gå att skydda dem, utan snarare att försöka ändra deras och alla andras omvärld. Och män behöver engagera sig i jämställdhetsarbetet, säger han bestämt.

Uppvuxen i Landvetter

Efter uppväxten i Landvetter och gymnasiet började Johann studera praktisk svenska, sprunget ur ett tidigt intresse för språk och kommunikation, och han ville förkovra sig i språket, dess makt och mekanismer.

– Det var min första kontakt med en feministisk värld, frågor som diskuterades ur olika perspektiv och ur textens bildspråk. Språklagren som speglar samhällets värderingar, maktordningar och osynliga strukturer.

Han studerade även engelska, företagsekonomi, media- och informationskunskap, och arbetade parallellt inom verkstadsindustri, it, telekom och med produktion av text och utbildningsmaterial. Efter studierna arbetade han vidare inom telekom, en bransch som i början av 2000-talet var svajig.

– Jag fyllde fyrtio i samma veva och ville hitta på något nytt, berättar Johann som antog erbjudandet om avgångsvederlag och startade egen verksamhet som processledare och samtalsledare för olika företag med fokus på dialogarbete.

– Huvudsakligen handlar det om att i samtal och övningar underlätta för grupper att utforska olika perspektiv. Och all visdom och kunskap som de behöver finns redan inom gruppen, och mitt uppdrag är att få dem att se det själva. Det är en wow-känsla när de upptäcker vad mycket de kan tillsammans, ler Johann stort.

Återkommande strukturer

I arbetet fick han också syn på vissa strukturer som återkom, kopplat till könsordning, invanda beteenden och normer.

– Jag började arbeta alltmer medvetet med ett jämställdhetsperspektiv och engagerade mig även ideellt i föreningen Män. Där någonstans hände något i mig. Jag ställde mig frågan vad jag själv gör i vardagen för jämställdhet. Många funderingar kretsade kring att alla inte får samma utrymme att utöva sin personliga och tilldelade makt.

– Det är den kraft varje människa är född med, som sedan slipas av och där kommer exempelvis könet in. Tjejer formas till en sak och killar till annat. Och där berövas också de lika villkoren, tillägger Johann som känner att han kan hjälpa andra att få syn på maktförskjutningar, mycket för att han är uppmärksam på när det skevar.

Positiv till kvotering

Det har blivit en vana och en medvetenhet. Och det stör Johan rejält att könet fortfarande i vissa sammanhang kan spela roll för att inte bli lyssnad på, inte få sin rättmätiga plats. Därför är han för kvotering.

– Man ska självklart få en position utifrån kompetens, inte kön, men så länge vi har ojämställda värderingar så behöver normerna påverkas och då är kvotering ett bra sätt att tvinga fram en förändring.

Medan kvoteringsfrågan styrs uppifrån, kom metoo-rörelsen som en våg underifrån.

– Den startade en samhällsdiskussion på djupet. Många män stannade upp, lyssnade och reflekterade över sitt eget beteende, även jag, säger Johann som kallar sig för feminist, helt enkelt för att alternativet att inte vara det inte riktigt finns.

– För mig är de frågorna självklara. Först ville jag skydda mina döttrar och ge dem möjlighet att vara sina hela jag, säger Johann och berättar om den där känslan av frustration när han insåg att de i skolan inte fick det utrymme de borde få enbart för att de var just tjejer.

Det gjorde honom så arg och blev en motor i hans engagemang för jämställdhet. Så spricker han upp i ett leende och konstaterar att i dag, när de är vuxna är det andra tongångar.

– Mina döttrar är så medvetna, säger han och konstaterar att de har sin plats och grund som vuxna.

”Vi måste växa som individer”

Men samtidigt tillägger Johann att han ändå inte kan luta sig tillbaks och sluta kämpa för en samhällsförändring.

– Det handlar om att vi måste växa som individer. Mycket ligger på föräldrarna till både döttrar och söner. Jag önskar att fler pappor tar dessa samtal med sina söner, så att vi skapar medvetna vuxna, säger Johann som önskar att få bort destruktiva maskulinitetsnormer, som att ge igen, inte gråta, homofobi och att inte våga visa sig svag – som få män egentligen mår bra av.

När han hör sina döttrar och andra unga vuxna och märker han av förändringen. Hur röster höjs, sexistiska skämt inte vinner poäng och fnysningar på rätta ställena.

– Unga pratar med varandra på ett annat sätt i dag. Jag upplever mer jämlikhet, mer respekt och att normerna långsamt förskjuts, ler han nöjt och lutar sig tillbaka i den väggfasta soffan.

– Det handlar om de små sakerna, att vi ger varandra samma utrymme, nyfikenhet och uppmärksamhet i samtalen. Hemma, i jobbsituationer, på middagarna med polarna. Att vi ser det strukturella i problemet. Inse att vi genom historien präglats att förminska och inte lyssna lika mycket på kvinnorna, att inte ta dem på allvar och ge deras argument och åsikter den tyngd de förtjänar, säger han med glöd och tar ny sats.

– Det handlar inte bara om löner eller pappadagar, utan sånt som att Kamala Harris blir vice president. Det handlar om makt. Pendeln som slår tillbaka och kraften i det.

Anna Berglund