Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Gerd Riccius.  Bild: Sören Håkanlind
Gerd Riccius. Bild: Sören Håkanlind

Gerd Riccius: Därför älskar jag Frankrike

Gerd Riccius har gjort otaliga resor i sitt favoritland Frankrike och inte minst till landets mäktiga huvudstad. ”Vi lever i en mörk tid men så länge ”l'heure bleue” sänker sig över Paris i skymningen, så länge dess broar välver sig över Seine i förenande symbolik, så länge kommer vi att bevara vårt hopp och våra drömmar”, skriver hon i sin krönika inför den franska nationaldagen 14 juli.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den 14 juli, Frankrikes nationaldag, firas till minne av Parisfängelset Bastiljens stormning år 1789, startskottet för den Franska revolutionen. Svält och missväxt, urusla statsfinanser, adelns privilegier och ett sanslöst slöseri vid hovet i Versailles hade väckt folkets vrede. Upplysningsfilosofernas proklamerade ideal om frihet, jämlikhet och broderskap eldade massorna, som i ett samfällt ursinne grep till vapen för att protestera mot samhällets politiska och sociala orättvisor.

Ifall dessa händelser kan sägas utgöra en del av varpen i den franska historiska och nationella väven framträder likväl det kulturella mönstret i all sin prakt desto tydligare. Med den insikten vigde jag tidigt mitt liv åt det franska språket, en oumbärlig frontportal in till rikedomen i detta lands kultur.

Min kärlek till Frankrike handlar inte bara om landskapets skönhet och variationsrikedom, om vinfältens överdåd, om landets ”trädgård” bland de grönskande kullarna i Normandie eller förhistoriska lämningar längs Bretagnes klippiga kust, om Loiredalens magiska renässansslott, om korsvirkesbyar och sagostämning i det bedårande Alsace, om Savoyens mäktiga alplandskap eller Rivierans sofistikerade elegans och blomprakt. Inte ens om de sömniga små medeltidsbyarna i Provence, där tiden stannat eller om det oförstörda Périgord, där ruinerna efter Rickard Lejonhjärtas borgar tronar över urgamla, högst levande byar, vattnade av floden Dordognes strida strömmar.

Min passion handlar också om landets kvalitativa attityd till kultur, till konst, till musik, till litteratur, om en kärlek till kulinarisk finess och om mode som en konstnärlig yttring men innefattar även respekten för bildning och en tilltro till intellektets förmåga, med Parisuniversitetet Sorbonne, grundat på 1100-talet, som ett lysande vittnesbörd i hjärtat av det pittoreska Quartier Latin.

Paris är ett koncentrat av Frankrikes själ, en spegling av den ogripbara franska esprin, en lovsång till skönhet, till förfining och livsbejakelse, alltid med ett stänk av det vemod, som all livsberusning bottnar i.

Jag älskar de storslagna 1800-talsboulevarderna, den majestätiska arkitekturen, Haussmanns husfasader prydda med fönsterluckor och järnsmidda snirkliga balkongräcken, bouquinisternas lådor utmed Seines kajer, där det svartglittrande vattnet, när mörkret faller, reflekterar de illuminerade tvillingtornen från Notre Dames nära 1000-åriga visdom. Jag hänförs av bakgatornas småstadskaraktär och av trottoarserveringarna, där yrkesstolta kypare klädda i svart-vitt, likt pingviner hastar mellan borden.

Det händer att jag vandrar i de sommargrönskande parkerna med sina imponerande, högväxta träd, som skänker svalka under heta dagar. På kvällspromenad i Le Marais läste jag en gång på en exklusiv emaljerad skylt, fastsatt på en gallergrind till en liten park: ”Här inne sjunger näktergalen varje kväll klockan 7.” Det var också här, på en Paristrottoar, som jag förnam hur en ensam flickas tårfyllda ögonpar frammanade en tröstande blick och ömsint framviskade ord från en främmande, snabbt förbiilande ung man: ”Ne pleure pas, ma chérie!” (Gråt inte, min älskling!)

Vi lever i en mörk tid men så länge ”l'heure bleue” sänker sig över Paris i skymningen, så länge dess broar välver sig över Seine i förenande symbolik, så länge en stad inser värdet av fågelsång och förmår beröra djupet i våra hjärtan, så länge kommer vi att bevara vårt hopp och våra drömmar.

Ne pleure pas, ma chérie! I Paris sjunger näktergalen. Varje kväll. Klockan 7.