Brita föddes 1945, kriget var slut och Britas mamma hade flytt den långa vägen från Ingermanland, i Ryssland, genom Estland och Finland till Sverige. Mammans fyra barn följde med, men den yngste, bara ett år, dog i ett läger i Estland.
– Mamma och mina tre syskon, fick åka hästskjuts i Estland till gränsen, där de sedan fick åka med Röda Korsets båt till Finland. De fick bo på en bondgård i Övertorneå, på den finska sidan. När tyskarna blev utkörda, förstörde de så mycket att även finländare flydde över Torne älv, i båtar till Sverige, där svenska soldater tog emot dem. Mamma träffade en svensk soldat och sade att jag var ett krigsminne och ett trolovningsbarn, som föddes i Edsele, i Ångermanland.
– Jag kände mig som en flykting eftersom jag inte hade någon kontakt med min pappa utan växte upp med min mamma och pratade finska. Jag fick kontakt med min pappa när jag var vuxen. Min man sade till mig att jag måste ta reda på vem min pappa var genom folkbokföringen. Och det gjorde jag, jag skrev till en faster. Pappa kom från Örebro och där har jag också en halvsyster.
Britas morbror hade också flytt från Ingermanland till Sverige och hade med sig fru och dotter. Han hade flyttat till Jonsered där det fanns gott om arbeten på Jonsereds fabriker. Han sökte reda på Britas familj genom Röda korset, skrev till sin syster och Brita och hennes familj, flyttade dit.
– Jag var fem år när vi kom till Jonsered, med min mamma och mina tre syskon. Det var i början av femtiotalet. Vi kom med tåg från Norrland, det var en lång resa som tog en natt och en dag. I Jonsered fick vi till en början bo i militärbaracker som stod uppställda inte så långt från stationen. Där bodde vi cirka ett halvår innan vi fick lägenhet i husen som då hette Littera 1 och 2. Två av syskonen fick jobb på fabriken, min bror, Viktor, som var 18 år, hade gått i verkstadsskola i Härnösande och min syster Elsa som var 15 år, fick jobb i väveriet. Min syster Anna gick fortfarande i skolan. Hon var 12 år och hade haft en splittrad skolgång på grund av kriget, så hon fick gå i en klass där de var ett år yngre.
Brita trivdes i Jonsered. Hon berättar att ”det var fin samhörighet i Jonsered och man kunde hälsa på hos varandra utan att ha bestämt i förväg, man knackade bara på och drack te. Vi kunde prata om kriget och det var en form av bearbetning”. Hon minns att miljön runt om var lite farlig med obevakade järnvägsövergångar, industrispår och broar med slipers.
– Vi brukade bada i Aspen. I stället för att gå efter landsvägen, gick vi via industrispåren som gick fortare. Ibland kunde det komma ett tåg, så det var farligt. En gång halkade jag och höll på att ramla ner bland dessa slipers. Som tur var, kunde min kusin dra upp mig. I tunneln kunde det komma tåg, det kunde man inte se, så man fick lyssna ordentligt. Ja, det var mycket som var farligt här, men mamma tyckte att ”har vi klarat kriget, så klarar vi Jonsered, det finns inga faror i det här livet”.
Att gå på upptäcktsfärd var något som Brita gillade. Hon drog gärna med andra barn och visade vilka spännande äventyr man kunde uppleva i samhället – till exempel hur spännande det var med kraftverk.
Brita hann bara bli inskriven i Jonsereds skola när hon var sju år, hon hann aldrig börja skolan, då familjen flyttade till Spekeröd, i närheten av Stenungsund. Där hyrde de en gård och Britas bror arbetade i skogen. Men även om Brita bara bodde i samhället två år, har hon alltid besökt samhället ofta.
– Jag har alltid haft en stark anknytning till Jonsered, här bodde min morbror och hans familj och även min syster bodde kvar. Här bodde många intermanländska familjer som vi umgicks med.
I dag bor Brita i Sävedalen. Hon minns hur hon under Jonsereds-tiden ibland brukade åka in till Göteborg för att handla. ”Då ville jag alltid sitta på den sidan i bussen så att jag kunde se de branta backarna i Sävedalen”. Och precis där, i de branta backarna, bor Brita nu! Och där har hon bott sedan hon var 26 år och hade gift sig.
Hon är en aktiv pensionär som fortfarande har sitt egna företag där hon arbetar med boutredningar och bouppteckningar. Hon är engagerad styrelsemedlem i flera föreningar och hon brinner för film och filmredigering. Jonsered finns med i meritlistan över filmer som Brita gjort och hon har också gjort film för Öppna kanalens julkalender.
Brita har en stuga i Prässebo, utanför Trollhättan. Stugan har en sjötomt med skog och natur och där vill Brita gärna bosätta sig permanent.
– Det bästa med att vara där, är tystnaden. Där får jag lugn och ro.
Fakta: Brita Thorell
Ålder: Fyller 72 år i juli.
Bor: Sävedalen/Prässebo, nära Trollhättan.
Familj: Två barn, tre barnbarn och hunden Totte.
Yrke: Egenföretagare i Sävedalens Bouppteckning sedan 1970-talet.
Intressen: Videofilma och redigera, vice ordförande i GSIK (Göteborgs Ingermanlänska Förening), styrelsemedlem i Göteborg Wind Orchestra Vännerna, aktiv medlem i damlogen Vesteros och tillhör Bifrostorden som vill främja vänskap, delar ut stipendier och ägnar sig åt välgörenhet och hjälper varandra.
Fakta: Ingermanland
- Ingermanland har aldrig varit ett självständigt land.
- Geografisk placering: Ett område söder om Finska viken samt norr och söder om floden Neva.
- Storlek: Ungefär som Västergötland.
- Svenskt: Ingermanland tillhörde Sverige 1617-1721, innan det återigen blev ryskt.
- Minoritet: Ingermanländarna har alltid varit en minoritet i Ryssland och trots att de aldrig tillhört Finland, är ingermanländarnas hemspråk, finska.
