Tillit är definitivt en av demokratin och välfärdssamhällets grundbultar. Med tillit menar jag huruvida medborgarna litar på sina ledare och på varandra. Ledarna är dels riksdag och regering, men också de som företräder staten, regionerna och kommunerna. Såväl pandemibekämpning som sjukvård och äldreomsorg är exempel på sådana områden där brist på förtroende kan skapa kaos och hänsynslös egoism. Historien kan uppvisa flera exempel på samhällen som upplösts eller splittrats på grund av brist på förtroende och tillit. Yttre eller inre påfrestningar är ofta den tändande gnista som ännu inte flammat upp i vårt land. Dessvärre missbrukar dock maktens dignitärer sin makt så till den grad att demokratins spelregler kräver utredning och konsekvenser för dem som äventyrar sitt demokratiska förtroendekapital.
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har granskat vården av äldre under den pågående pandemin (våren 2020). Granskningen visar att 16–22 procent av alla äldre som var sjuka eller misstänkt sjuka i covid-19 inte fick någon individuell bedömning alls under den period som granskats, cirka 70 procent bedömdes utan fysisk undersökning och bara sex procent (!) undersöktes fysiskt. ”IVO:s iakttagelser av regionernas prioriteringar är att ett fåtal regioner inledningsvis genomförde generella bedömningar om att äldre inte skulle vårdas på sjukhus, trots behov av sjukhusvård, utan stanna på boendena för vård där” (IVO, 24 nov.2020). Hälften av alla äldre som dog med covid-19 under mars till och med december månad förra året undersöktes aldrig av läkare (Nyhetsbyrån Siren).
Jag tillåter mig återanvända Emile Zolas berömda rubrik i ett öppet brev till Frankrikes president 1838 där han beklagade sig över ett domslut gällande högförräderi. Min sakföran gäller just förräderi, mot en hel folkgrupp. Jag anklagar huvudmännen för dessa boenden i enlighet med 3 kap.1 § i hälso- och sjukvårdslagen: ”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.”
Tillit och förtroende för varandra brukar beskrivas som socialt kapital. I vårt land är detta en tillgång av oskattbart demokratiskt värde. I Sverige och övriga nordiska länder brukar mer än 60 procent uppge att de har förtroende för andra människor, vilket tillhör toppnoteringarna i världen. I några länder ligger motsvarande siffra under tio procent (Worldvaluessurvey.org, Haerpfer C et al. 2020).
Om man ställer en hel grupp människor utanför samhällets värdegemenskap kan man förvänta sig både uppror och illojalitet. Återigen sparkar man på en grupp människor som bokstavligt talat redan ligger. När tillbörlig lagstiftning och folklig moral avsiktligt åsidosätts är det dags för räfst och rättarting.
När samhällets potentater utestänger en hel grupp människor på grund av ålder, kön eller annan egenskap – direkt eller indirekt – kan förräderiet mot demokratins grundläggande principer inte förbigås stillatigande. Alla medborgare har ett ansvar i en demokrati. Vakna Svensson, innan syret tar slut.
