Däremot är inte stringhyllan Strinnings mest sålda konstruktion, det är Elfas trådback, som sitter i världens alla garderober och köksunderskåp, och som han ritade till utställningen "Den befriade husmodern" 1952. Det hyllan och trådbackarna har gemensamt är stamfadern till hela trådimperiet: ett diskställ.
Diskstället började som ett elevarbete på KTH 1941. Strinning utgick från diskhyllan "Hygia" i trä, som Strinnings föräldrar fått i lysningspresent 1915, men det dröjde ända till 1949 innan Elfahyllan med plastbelagd järntråd kunde presenteras.
Diskstället blev en framgång och ynglade av sig och blev med tiden både trådbackar, sopkorgar och badrumshyllor. Och det var just i badrummet Nisse Strinning löste problemet med den perfekta bokhyllan: två stegar i sidorna där man placerade hyllplanen på stegpinnarna. Hyllan blev flexibel, hyllplanen kunde flyttas, och samtidigt fick man sidostöd för böckerna. Den skulle naturligtvis tillverkas på samma sätt som diskstället, av punktsvetsad, plastöverdragen järntråd.
Första kontakten med verkligheten kunde dock ha slutat mer uppmuntrande. När Nisse rusade ut ur badrummet och skissade upp sin snilleblixt på hustru Kajsas ritbord - de arbetade tillsammans vid den här tiden - sa hon bara: "Varför håller du på med sånt där nu när vi har så mycket annat att göra".
Men Nisse ritade färdigt hyllstegarna och cyklade iväg till Östermans Armaturfabrik, som tidigare hade hjälpt honom med en diskställsprototyp, och fick stegen tillverkad. Och fyra tillsågade brädor senare var hyllan klar och upphängd hemma hos Strinnings.
Nästa utvecklingshållplats blev Bonniers folkbibliotek som under några år sålt lågprisböcker i stora upplagor och nu skulle välsigna bokköparna med en hylla att stoppa sina böcker i. Man utlyste en tävling om bästa bokhylla och när Strinning läste vilka kriterier som gällde för bidragen såg han direkt att det var precis en sån hylla han hade hemma på väggen.
Den behövde bara kompletteras med ett fäste mot stegarna. I nuvarande skick vilade hyllplanen direkt på stegarna vilket omöjliggjorde utbyggnad åt sidorna. Det löste Nisse med de välbekanta mässingskrokarna i sidorna på hyllplanen.
Bidraget lämnades in under namnet "String" tillsammans med ett förbehåll från Strinnings sida. Om Stringhyllan vann och den sattes i serieproduktion skulle det utgå en royalty och inte stanna vid prissumman på 1 000 kronor. Hyllan vann och Bonniers gick efter förhandlingar med på 25 öre per såld hyllgavel. Den 25-öringen skulle komma att göra Strinnings ekonomiskt oberoende.
Men innan Stringhyllan sattes i serieproduktion fanns det ett par saker man var tvungna att åtgärda. Det ena var att när hyllan var uppskruvad på väggen gick det inte att flytta hyllplanen eftersom krokarna var fasta. Det löste man genom att göra ena sidans krokar ledade i ett gångjärn. Det här är också en detalj som många kopior saknar som har fasta krokar på båda sidorna.
Det andra gällde förpackningen. För att göra hanteringen så smidig som möjligt ritade Nils Strinning nu om hyllans delar så att gavlar och hyllplan fick samma mått, och vips var det platta paketet uppfunnet långt innan Ikea kom på samma idé.
När försäljningen sedan kom igång var det som om man träffat mitt i ett svart bokhyllehål. Med början i Skandinavien och via Tyskland spreds Stringhyllan över hela världen. Ett tag hade man till och med en återförsäljare på Jamaica.
Under tiden såg Nils Strinning till att familjen String växte med nya hyllsystem, bord, stolar, lampor och sängar, allt baserat på järntråd och rundjärn.
Ett avsteg från tråddesignen gjordes 1953 då Strinning konstruerade en hylltyp med perforerade plåtgavlar anpassade till originalhyllplanen. Plåthyllan blev aldrig mer än en mellanlandning men samma gavlar i plexiglas sattes i produktion 1953 och fick namnet Stringplex. Till skillnad från den vanliga Stringhyllan var Stringplex dyr att tillverka och det höga priset gjorde att tillverkningen las ner efter något år. Plexihyllorna hör idag till de mest eftertraktade bland Stringhyllorna.
Succén för den första Stringhyllan blev både en välsignelse och förbannelse för Strinning. Hyllsystemen blev fler, större och mer avancerade under 50- och 60-talen, och några producerades men sålde dåligt, andra sattes aldrig i produktion, en del kopierades av konkurrenter och annat fastnade i tillverkarkonkurser. Ingen av hans stolar lyfte riktigt heller och när det gäller spännbenet manövrerades han till och med ut av sina egna kompanjoner Bruno Mathsson och Piet Hein. Alla tre hade kommit på idén ungefär samtidigt och de bildade också ett gemensamt bolag, men när tillverkningen startade upptäckte Strinning att han inte längre var delägare i bolaget.
Men trots att Nils Strinning aldrig lyckades upprepa succén med den första Stringhyllan lyckades han med det kanske svåraste av allt, att av en enkel idé skapa en klassiker som inte kostade en massa pengar. Varken då eller nu. Även om Stringhyllan fortfarande mest ser ut som ett diskställ med bräder.
