En mörk huskropp smyger längs klippor och stenblock och för förstagångsbesökaren är det oklart var entrén är. Efter någon minut visar sig att det handlar om två huskroppar, sinnrikt sammanhållna av två ladugårdsliknande dörrar. När vinden tar i bildar de en trygg passage mellan de båda byggnaderna.
Det paret Wolme gjort är att de byggt ett hus som har en huvuddel och en sovdel. Entréer, finns flera. För det här är ett hem där många ska kunna bo och känna sig oberoende av varandra. Men huvudingången leder rakt in i storstugan med tillhörande köksdel. Rakt in i husets hjärta.
– Vi har fyra vuxna barn som kommer hem på ferier och högtider men vi har inga välbetalda jobb och snart är vi pensionärer. När vi nu därför byggde nytt i vårt sommarparadis sade vi att det också fick bli samlingspunkten för våra barn, säger Sten.
Stina och Sten är bofasta i Grästorp och har sina arbeten i Trollhättan-Vänersborg. Stina är barnmorska och Sten är anställd vid länsstyrelsen. Sommarhuset ligger i Sotenäset på Västkusten och var från början Stens föräldrars sommarstuga. Ändringar av detaljplan och därav stora förändringar i området gjorde att Stina och Sten beslöt riva den enkla sommarstugan, byggd 1958, och satsa på något helt nytt.
Det betydde i sin tur att paret Wolme sålde villan i Grästorp och flyttade in i en lägenhet som de nu har bytt ut mot en mindre. Kanske blir de västkustbor året runt när de gått i pension.
Allt som allt handlar det om resa med en startsträcka på tio år och många diskussioner. Under byggtiden bodde Sten och Stina i den funkisinspirerade friggeboden som de lät bygga några år innan det gamla revs. Den skulle också vägleda dem in i det nya.
– Mitt hjärta klappar för gamla hus men vi kunde inte tänka oss att bygga ett nytt i gammal stil. Så det blev ett med modernt stuk, som friggeboden, säger Stina.
– Vi tittade i mängder av huskataloger för att slutligen inse att vi nog måste anlita en arkitekt. Under våra promenader började vi också titta lite extra på husen i vår omgivning. Plötsligt såg vi ett som vi gillade och fick arkitektens namn, berättar Sten.
Det som framför allt bekymrade Stina och Sten var att tomten i princip består av klippor och stenskrot. Och, att utsikten inte är hav utan granit. Men det bekymrade inte arkitekten Karin Hvid Rydell, mem arkitekter. Hon såg potentialen i den mångskiftande graniten: Ingen utsikt men vaddå? Ni har ju berg! Stina berättar hur detta fick henne att tänka nytt.
– Vi hade tagit bergen för givna men arkitekten fick oss att se dem med nya ögon. Jag måste erkänna. Jag har blivit berggalen.
Bergens skönhet har styrt arkitekturen. Huset vänder ryggen åt bebyggelsen på andra sidan vägen men öppnar sig mot de ömsom skrovliga och ömsom blanka bergsytorna. Berg som legat orörda sedan inlandsisen och berg som smulats sönder under stenhuggareran.
Omväxlande stora och små fönster lyfter fram landskapet. Och när vi talar om små fönster är det verkligen med betoningen på små. Utifrån en glugg men inifrån en liten tavla som skär ut en bit av omgivningen. Ett smycke inifrån, som Sten uttrycker det.
Samtalen med arkitekt och den process som det innebär att bygga ett nytt hus har varit en utmaning.
– Att pröva nytt är lite att utveckla sig själv, säger Sten.
Inte minst att noga tänka efter. Arkitekten såg framför sig ett falurött hus men här protesterade barnen. Rött! Som ladugårdarna hemma i Grästorp. Slutligen, efter mycken vånda, föll valet på en lasyr i gärdsgårdsgrått.
Från början hade Stina och Sten tänkt sig enda byggnadskropp.
– Men arkitekten fick oss på andra tankar. Hon ryckte loss en del till en egen byggnad. Gången mellan husen kan vara ett riktigt blåshål men tack vara de två stora ladugårdsliknande dörrarna kan vi stänga ute vindarna och obehindrat gå mellan husen.
Husen värms upp med hjälp av bergvärme och i sovhuset sänks värmen när det inte bor någon där. I den ryms tre sovrum och en toalett. Friggeboden i funkis utgör det fjärde extraboendet. För att accentuera den varma och kalla årstiden har sovhuset liggande panel, som för tankarna till het New Englandsommar, medan det stora huset har släta väggar.
I huvudbyggnaden råder öppen planlösning. Stort allrum som smalnar av till en köksdel. Här blir också uppenbart att huset saknar räta vinklar. Gången mellan diskbänk och arbetsbänk som smalnar av ut mot en glasdörr, förstärker känslan av djup. En tunnel ut till berget där solstrålarna leker tafatt.
Men, huset är också en lek med höjder vilket blir extra tydligt i Stinas och Stens sovrum. Som högst är där tre och halv meter till tak. Här, som på många andra ställen, skvallrar tingen om att vi hamnat hos en händig familj. I sovrummet har Sten kopierat och byggt en sänggavel som han hade sett i dyr design ute på marknaden. Detsamma gäller klockan i betong, en modern variant av den ärevördiga moraklockan. Bänken ute på altanen byggde dottern på inspiration av Ernst i tv. Allt gjort med enkla medel.
Utsmyckningen av väggar är sparsam. Bland de få konstverken märks det avlånga fotografiet av den utanförliggande arkipelagen. Stina berättar att när hon var sjukskriven förra året ville hon absolut ha något att sysselsätta sig med. Då gick hon upp på berget och tog bild efter bild av hav och öar för att sedan sammanfoga dem till en enda bild.
Konst på väggarna behövs annars inte för fönstren finns ju. Dessa smycken som bjuder in bergen och skrevorna och ger en sakral känsla när ett prydnadsföremål kommer till. Ja, det är till och med så att ett fönster fick sina mått efter Stinas älsklingsljusstake.
– Jag ville ha den i fönstret men som det var ritat var det för litet. Enda sättet var att göra fönstret lite högre men man bygger väl inte hus efter en ljusstake, sade Sten. Då sade arkitekten: Det gör man visst!
