Inget mer kånkande med tunga jord- och gödselpåsar. Allt trädgårdsavfall blir fuktighetsbevarande näringsrik mylla i trädgården. Islandshönsen och den norske tuppen gör sitt till genom att sprätta och uträtta sina behov här och där. Katarina Wirseen är landskapsarkitekten i Ölmanäs som brinner för hållbar grönsaksodling.
Solmogna tomater, blommande pumpaplantor och färsk sparris. Så här i början av mars känns det långt borta. Men nu är den perfekta tiden att börja planera och så tomatfrön inomhus, för att sedan, när sista frosten är över och det är minst tio grader plus utomhus, flytta ut plantorna i växthus eller krukor.
Det var i augusti i fjol vi besökte Katarina Wirseen och fick titta in i hennes tre växthus för grönsaker på den 1,3 hektar stora tomten. Växthusen är fulla med allsköns grönsaker som behöver mer värme och mindre blåst, bland annat olika sorters tomater. På framsidan syns de perenna grönsaksodlingarna. Här växer bland annat kronärtskockan Herrgård, olika kryddväxter och rabarber.
– Perenner är bra på många sätt. De går att skörda tidigare på våren och längre in på hösten och de minskar urlakningen av näringsämnena i jorden eftersom marken är bevuxen. Perenner sparar också arbete. När de väl är planterade återkommer de år efter år och arbetet med sådd och plantering minskar, säger Katarina.
En bit bort syns höga odlingsbäddar, uppbyggda av det trädgårdsavfall de flesta andra skulle kört till tippen. Ur en av de limpformade högarna sticker sparrisens gröna plymer upp. Fram till midsommar skördar familjen sparrisknoppar varje dag. Nu samlar de kraft för att komma igen nästa år.
Vi går in i det 90 kvadratmeter stora bågväxthuset. Solen lyser igenom det spända taket. Det är varmt och förmodligen det bästa möjliga klimatet för växterna. Odlingsbäddarna sträcker ut sig längs med växthuset, avgränsade av halm- och gräsbeströdda gångar. Tomat- och chiliplantorna lyser i rött och grönt, svartglänsande aubergine, grön squash och djungelgurka finns inkilade här och var. Katarina berättar att djungelgurkan är utmärkt att ”pickla”. Hon lägger de små gurkorna i en lag av vatten, vinäger, socker, salt, och kryddor. Runt bäddarna trängs tuvor av våtarv eller nate som det också heter. Ett ätbart ”ogräs”, rikt på protein, kolhydrater och C-vitamin, som med fördel används i sallader.
Katarina har fastnat för tio tomatsorter.
– San Marzano som har mycket fruktkött och få kärnor är en favorit bland pastatomaterna. Cocktailtomaten Mei Wei är sötast och godast av dem alla. Den orange Naranja är en annan favorit. Principe Borghese går bra att torka, säger hon.
Boningshuset har gott om utrymmen när det gäller vinterförvaring av grönsaker. Det finns ett stort kallskafferi där en fläkt och ett nergrävt rör drar in jordkyla och ett torkrum som drivs av en solfångarfläkt. Katarina lägger skurna skivor av färska tomater på tork. När de ska användas på vinterhalvåret, blöter hon upp dem och mixar till en tomatpuré. Färska tomater kokar hon ihop med vitlök, chili, lite ättika eller vinäger och häller upp på konservburkar.
– Det blir en kraftig och härlig tomatsås att ha till exempel på en pizza.
Vi går längs odlingsbäddarna och Katarina rensar plantorna när hon ändå går förbi. Hon lämnar växtdelarna på jorden under plantorna. Allt ogräs som inte gått i frö går bra att lägga i landen. Huvudregeln är att torrt blandas med fuktigt, grönt med brunt. Är det för mycket grönt blir jorden för kväverik, samtidigt behövs kväve för nedbrytningen av det vedartade. Det ska vara lagom mycket av varje sort.
– På hösten är det bara att luckra jorden med en grep och tillföra tång som jag hämtar nere vid stranden. Då hinner saltet lakas ur och nedbrytningen påbörjas innan våren, säger hon.
De tomatsorter hon gillar bäst tar hon egna fröer av. Det går till så att hon klämmer ut pulpan med fröerna i lite vatten. Sedan får de stå ett tag och jäsa och mögla i en burk. De mogna livskraftiga fröerna sjunker då till botten och det är bara att skölja försiktigt några gånger, fiska upp dem och torka dem.
– De jag tar själv har bra grobarhet, säger hon.
För Katarina började odlandet i Ölmanäs när hon var liten och föräldrarna tillsammans med morföräldrarna hyrde här om somrarna.
– Egentligen var det mormor och morfar som gav mig trädgårdsintresset. Särskilt morfar var jag ofta med och av honom fick jag egna redskap som han lärde mig att vårda. Jag hade till och med en egen liten cylindergräsklippare som fungerade, säger hon.
Intresset för ekologisk grönsaksodling har Katarina haft de senaste trettio åren.
– Det handlar om att se allt det som finns i trädgården som resurser och återanvända det. Då blir det ett naturligt kretslopp. Låta träd, buskar, blommor, örter och djur samverka och dra fördel av varandra. Motsatsen, monokulturodling, är en typ av växtlighet på en plats. Det utarmar jorden och ökar risken för angrepp av artspecifika skadedjur, som upptäcker att de kan gå till ’dukat bord’, säger Katarina.
Katarina har en tillåtande attityd till växtlighet och djur. Hönsen kacklar i bakgrunden. En grönsaksodling behöver inte vara så prydlig, tycker Katarina.
– Olika arter har olika egenskaper som kompletterar varandra. I samma trädgårdsland blandar jag chili, tomater, basilika, persilja och bönor och lämnar kvar ätliga ogräs. En del av det som vill vara här får vara kvar, säger hon.
Ibland går det ändå fel. Vi står bredvid en bönplanta där något skadedjur har glufsat i sig det mesta av bladen men bönorna är i stort sett intakta.
– Fungerar det inte är det ingen stor sak. Genom åren har jag lärt mig att ha ett mera avspänt förhållande till odlandet. Jag brukar försöka tänka att så här blev det i år. Det blev kanske inga krusbär men något annat tog sig istället. Eller så går det bättre nästa år.
Katarina satsar på upphöjda planteringar, som innebär att hon egentligen odlar i tillsnyggade komposthögar. Hon har flera olika varianter och former. En där hon lägger tidningspapper på gräsmattan och fyller på med trädgårdsavfall, halm från hönshuset, flisade grenar, gräsklipp och tång.
En annan är hugelkulturbädden, som består av en ram av lastpallar. I botten lägger hon trädstubbar eller tjocka grenar och fyller på med trädgårdsavfall, tång och allt avfall som finns i trädgården, tills det blir en hög kulle.
– I hugelkulturbädden bildas små vattenreservoarer genom att fukt lagras i de förmultnande träddelarna. Under många år fortsätter fukten att utsöndras och det kommer växterna tillgodo när de planteras i bädden. Dessutom blir bädden lucker av grenarna vilket också ger rötterna god tillgång på syre.
Grönsaksodlandet är en livsfilosofi och Katarinas Wirseens eget bidrag för att värna om miljön.
Odlandet är lust- och lekfullt. Dessutom har hon grönskasförsörjningen säkrad över året. Men hon bedriver också ett mera offentligt odlande tillsammans med medlemmar i en stadsodlingsgrupp i Kungsbacka trädgårdsvänner. Understödda av kommunen odlar de grönsaker i pallkragar vid Stadshuset.
– Vi vill visa på möjligheterna att odla sin egen mat också i stadsmiljö, säger hon.
Katarinas råd:
Ta vara på självsådder.
Lämna bortrensat ogräs som marktäck det blir gratis gödning, men inte rotogräs och inte de som satt frö.
Ta reda på vilka ogräs som går att äta och låt dem vara kvar. Till exempel nate och målla. Målla är god som spenat och lätt att förvälla till vinterförvaring.
Pröva ”Hugelkultur”, fukthållande kompostodling.
Gödselvattna med blandningar av vatten och nässlor/vatten och vallört.
Skaffa höns för ett rikare kretslopp och för äggen och trevligheten.
Överarbeta inte odlandet, våga vila lite och se vad som händer.
