– Visst är den vacker, säger hon och smeker en isolator som tronar likt ett museiföremål på en träpelare.
– Den hade suttit på en gammal telefonstolpe och jag tyckte den var så fin att jag tog hem den. Nu är den en skulptur i ett av mina gröna rum.
Ragnhild Marzelius trädgård kräver tid, koncentration och förståelse och allt tog sin början för 75 år sedan. Då föddes hon.
– Jag växte upp alldeles intill kyrkan här på ön och mamma drev en liten handelsträdgård. Vi hade affär i källaren och hela somrarna stod vi på torget. Jag har alltid satt lökar, planterat, odlat och skördat. Hette Blomsterberg som flicka.
Ragnhild bytte ut Blomsterberg mot Marzelius när hon gifte sig men i hennes fantasi skulle hennes flicknamn leva vidare genom en trädgård. När hon i vuxen ålder blev med sommarhus i sin barndoms uppväxtmiljö beslöt hon att gå vidare med odlandet men, i nya former.
– Jag försöker att leka, att ha roligt. Min mamma hade många växter i sin trädgård men hon var ju främst inriktad på att sälja och inte på att det skulle vara vackert. Jag bygger rum. En idé blir ett rum och i varje rum ska råda ordning och reda.
Lekfullheten möter besökaren redan vid grinden. Högst upp på stolpen med gatuskylten Tampen 15 har Ragnhild ritat en nyckelpiga och uppför stolpen kryper små myror, även de ditmålade med Ragnhilds pensel.
– Mitt hus ligger en bit upp i backen och när barnen kommit dit är de trötta. Då kan det vara skönt med en paus och titta på myrorna.
Lusten att leka parad med kreativitet och stor uppfinningsrikedom präglar Ragnhilds blomsterberg. Intill grinden står en gammal konservkokare med luktärter. Som spaljé tjänar en hummertina. Vid stentrappan står en färgrik kombination av rödklöver, cerise pelargon, Lyckliga Lotta, penningblad, vandrande jude (skott från en Egyptenresa), några dillkronor och en sötpotatis med sina lysande limegula blad. Ur denna högst personliga mix reser sig Törnrosas kjortel, svävande på en skir ställning.
Stentrappan som leder in i huset domineras av vita blommor, pelargoner och tobak i vitt. Har man tur står ytterdörren och dörren som vetter ut mot baksidan av huset på vid gavel. Då öppnar sig en vy mot det grå berget. En trappa i trä leder uppför klippan. Avskalat, vackert och vilsamt.
Vi viker av till höger om entrén där blåskaftad salvia avtecknar sig mot en kraftig sälg och där trädpionen denna sommar bär elva blommor. Ragnhild hade med den 2002 från Floriaden i Amsterdam. Bra utdelning, konstaterar hon. En blomma per år.
Ullört, skålört, benved, fjärilsbuske, tremastarblomma och rudbeckia är andra växter som samsas om utrymmet. För några stora utrymmen handlar det inte om. Ett sätt att utnyttja de små ytorna till max är att stamma träden.
– I den lilla trädgården är det ett oslagbart sätt att få plats med mycket, säger Ragnhild och pekar på idegranen.
– Att stamma och formklippa handlar också om att skapa former som lugnar och spelar mot varandra. Hitta en balans. Arrangera även bladen. Tunna skira mot stora kraftiga. Ljusa mot mörka.
Vildskottet av ett plommonträd, tuktat och stammat, avtecknar sig skarpt mot den omgivande grönskan och ger bakgrund till barnkammaren – zinkbaljor med potatis och växter som är på gång. Runt den avsågade björken klättrar murgrönan och plötsligt ser vi att det är en galjonsfigur. En kvinna med håret fladdrande, vänd mot havet och vinden. Och när vi så svänger in på husets baksida följer havet med oss. I äppleträdet, tuktat till en tjock vägg, har Ragnhild låtit klippa ut ett fönster med havsutsikt.
Då Ragnhild och hennes man köpte huset för cirka 40 år sedan var det klent med växtligheten i denna trädgård. Ett äppleträd och några andra träd hade slagit rot. En enda blomma fanns där, en tulpan som kom från store Hansens Evas Anna, grannen på ön. Den är röd, förmodligen en Darwin, och blommar fortfarande varje vår.
Men all denna jord och alla dessa stenar, partier av svarta, vita och röda. Hur har de kommit hit? Jo, jorden har byggts upp med torvblock och sedan har Ragnhild burit dit säck efter säck med jord liksom hon burit hem alla stenarna. Det är på sina vandringar längs stränder och klippor som hon hittar de blankpolerade stenarna och alla de märkliga fynden som drivit i land. En tvättmaskinslucka blir ett utmärkt fågelbad. En bit av botten på en resårsäng blir den där extra starka länken som hon kan spänna fast en gren vid staketet med. Inte minst stolt är hon över badkaret som hon låtit sänka ner i jorden. Ett smultronland, lätt att nå för de allra minsta.
Odlandet och sakletandet är en sorts terapi men också ett sätt att hålla sig i form.
– Att balansera på klippblock och stenar gynnar balansen och kroppens mjukhet men för mig har också allt arbete i trädgården blivit något av en överlevnadsterapi.
Ragnhilds man är sedan många år tillbaka sjuk och det är Ragnhild som vårdar honom. Trots sina 75 år stödjer hon honom med hjälp av ett specialbälte upp till uteplatsen högst upp i berget. De små stunderna tillsammans med honom i trädgården är höjdpunkter. Blommorna och träden motiverar henne att varje dag ta nya tag istället för att hamna i självömkan, förklarar hon.
Vandringen fortsätter förbi medelhavshörnan med oliv- och citrusträd. Vi bländas av spegeln som hänger i ett träd och skänker ljus i skuggan, tar kraftsteg uppför berget och inandas havsluften för att slutligen vandra ner genom Bärsärkagången. En frodig grönska med stammade mullbärsträd, vinbärs- och taybärsbuskar, de senare en korsning mellan hallon och björnbär.
– Här kan jag varje morgon gå ut i särken och plocka bär till filen.
Sista anhalten blir lilla frukosthörnan intill entrén med änglatrumpeten i det som en gång varit ett latrinkärl. Den tre meter höga forsythian ger skugga. Snart dags att klippas inför nästa vår.
