Projektorn visar en bild på bostadsområdet Norra Guldheden i Göteborg. I den fullsatta hörsalen i Caens Memorial museum tittar och lyssnar fransoserna koncentrerat.
- Det här området byggdes mellan 1945 och 1947. Det är ytterligare ett exempel på samhällsbyggande arkitektur, förklarar Claes Caldenby - nedflugen arkitektprofessor från Göteborgs universitet.
För fransmännen i Caen är begrepp som samhällsbyggande inte om tomma ord. Intresset för svensk byggkonst har de bokstavligen fått med hemifrån. En stor del av åhörarna bor på gator med namn som Sverigegatan; rue de Suède, rue de Kiruna eller rue de Sandviken.
Normandie var sönderbombat
Efter andra världskriget var Normandie med sina invasionsstränder från D-dagen en sönderbombad region. Städerna låg i ruiner.
- När jag kom hit levde folk som grottmänniskor i källarhål. "Endast ruinerna är intakta", skrev min pappa, berättar Pierre Vinde som då var 13 år.
Hans pappa, Victor Vinde, var journalist och skulle komma att skriva historia. Vindes skildringar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning av fransmännens elände upprörde läsare, ända upp i det svenska kungahuset.
Det ledde till att Rädda barnen och prins Bertil gick i spetsen för en gigantisk hjälpinsats. 1948 skickades 400 familjehus och ett par daghem med båt till Normandie. Husen lassades av i hamnen, nära Caen, och spreds ut över ett halvdussin kommuner.
Okänd hjälpinsats
Hjälpinsatsen är i det närmaste okänd i Sverige. I Frankrike skapade den förstasidesrubriker. Husen ritades av arkitekten Sven-Ivar Lind och monterades på plats under skeptiska blickar från fransmännen. Att bygga hus i trä är fortfarande suspekt i Frankrike. Speciellt i Caen som är känd för sin kalksten - ett självklart val vid husbyggen.
- De där husen kommer inte att hålla i många år, minns jag att en av byggjobbarna sa, berättar Madeleine Monnet på Stockholmsgatan i kommunen la Colombelles.
89-åringen var en av de första att flytta in i en av svenskorna, les Suédoises, som husen kallades. Hon minns det som igår:
- Det var ett mirakel! Vi hade både tvättstuga, centralvärme och badrum, säger Madeleine Monnet. Svenskhusen är dessutom både ljusa och rymliga, med stora kök.
Gräsmattor, lindar och tallar
Svenskarna nöjde sig inte med att bygga hus. De tänkte ut en ny stadsplanering. Breda och luftiga gator gav plats åt gräsmattor, lind och tall. Idag doftar det av barr och fuktigt gräs mellan häckarna.
- Jag minns att kompisar som kom och hälsade på var väldigt avundsjuka när vi var ute och lekte framför huset, berättar Madeleine Monnets dotter, Anne-Marie. Och pekar mot de höga tallarna:
- Ser du vad de har vuxit!
Barnens rum var stora. Även enligt dåtida svenska mått mätt. 1945 fick Sverige sin första trångboddhetsnorm. Målsättningen var då att det i Sverige inte skulle sova fler än två personer i varje rum - och att ingen skulle behöva sova i köket. Den normen exporterades nu till Caen.
- En otrolig lyx! Åtminstone i början. Fast efter några år var vi tio stycken i min familj, minns den 76-årige Roger Guésnor. Då var det skönt att inte behöva gå ut i kylan för att hämta vatten, säger han.
Svenska hus med höga, franska tak
Svenskhusen har fått franska, höga och spetsiga tak. Inuti är de däremot fulla med små nordiska detaljer. Många kan tyckas självklara för en svensk, men de var nymodigheter för fransmännen. Som dörrhandtagen - greppvänliga handtag och inte knoppar som måste vridas runt och de snillrika skåpslåsen som öppnas med ett finger.
- De välplanerade köken, med möbler fulla med små salt- och sockerlådor - eller en skärbräda, är också typiskt svenska detaljer för den här epoken, förklarar arkitektprofessor Claes Caldenby.
Professorn fick vara med när Caen nyligen firade officiell 60-årsdag för svenskhusen. Då möttes en svensk delegation, med ambassadör Gunnar Lund i spetsen, av tal och sjungande skolklasser. En skolklass med franska mellanstadiebarn sjöng Du gamla du fria - på svenska. Barnen viftade med svenska flaggor i alla möjliga nyanser av blått och gult.
- Vi har övat i flera veckor, sa lärarinnan och andades ut när applåderna mattade av.
Inte många som vill flytta från husen
På minnestenen i Colombelles står det: "i tacksamhet till Sverige och det svenska folket" och årtalet 1948. Det är inte bara i minnesstenar som tacksamheten mot Sverige är djupt rotad.
- Ordet Sverige har alltid haft någonting magiskt över sig, säger Madeleine Monnet, på Stockholmsgatan. Svenskt boende blev för henne och tusentals andra synonymt med hygien, ljus och bekvämlighet. Än idag är det inte många som vill flytta ut ur husen. Delvis för att hyrorna är relativt låga, men också för att Normandieborna fortfarande är stolta över sina svenskhus.
Det har de all anledning att vara, menar Claes Caldenby från Göteborgs universitet:
- Åren i slutet på 1940-talet var en guldålder för svensk arkitektur. Vårt internationella inflytande var på topp, säger han. Sverige klassades som ett av världens mest intressanta arkitektländer, tillsammans med Schweiz, Brasilien och Italien.
Ingen av 1940-talets stora arkitektnationer hade lika självklara band med Normandie som Sverige. Det var här som vikingarna bosatte sig för tusen år sen. Många ortsnamn lär fortfarande härstamma från fornnordiskan.
"Tak så mycket"
Det var de starka banden med Norden som fick den blivande journalisten Victor Vinde att studera i Caen, innan kriget. Efter kriget - och Sveriges hjälpinsats - skrev han i sina memoarer: Vikingarna hade härjat här för tusen år sen - nu kunde de fredliga ättlingarna äntligen bygga upp det som det moderna barbariet hade lagt i spillror.
I Saint-Paulkyrkan i Caen, år 2008, har någon skrivit, med trevande handstil, till alla svenskar: Tak sa mycket!.
