Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/11

Klassisk harmoni med skruvade detaljer

De liksom vilar mot berget bakom, de fyra tegelhusen på Carl Grimbergsgatan – lite exotiska till sin karaktär med sina små förgårdar och trädgårdstäppor, jämfört med de nyare bostadshusen omkring. Hett eftertraktade är lägenheterna här, vilket Marie Bengtsson fick erfara när hon såg annonsen på Blocket om att det fanns en tvårummare till uthyrning.

– Jag anmälde mitt intresse, men det var massor med sökande och snart försvann annonsen från Blocket, så jag trodde jag var chanslös. Men så ringde hyresvärden upp och ville träffa mig.

Marie Bengtsson beskriver det som ren och skär kärlek vid första ögonkastet.

– Det kändes direkt vilken stämning det var i de här husen, och så var det så fint med kaminen i köket och de stora, höga fönstren. Jag ville så gärna bo här!

Det fick hon, som tur var. Och hon kunde flytta rakt in i en spännande historia. Husen byggdes runt 1870 och ritades av den tyskbördige arkitekten Victor Adler. Tanken bakom husen var att skaffa arbetarklassen ”billiga och sunda bostäder” till skillnad från de slitna, trånga lägenheter i dragiga, eländiga trähus som oftast stod till buds.

Idén kom troligen från konsul Oscar Ekman och förverkligades genom Göteborgs Arbetarebostads AB, utifrån en finansieringsidé av Göteborgs Sparbank: Två familjer ur arbetarklassen skulle mot en kontantinsats på 400 kronor förvärva varsin del av varje hus, och sedan förband de sig att under 20 års tid betala hyra som de samtidigt fick in genom att hyra ut resterande lägenheter i trappuppgången.

I början kunde exempelvis ett ”spisrum” kosta 10 kronor i månaden i hyra, ett rum och kök 15 kronor, tre rum och kök och vind 16-21 kronor. Husvärden var själv skyldig att bo i huset, dessutom sköta allt underhåll. Efter 20 år fick husvärden ta över huset, och tack vare denna form av privatägande skonades dessa hus under rivningsraseriet på 60 och 70-talen, när nästan hela det gamla Annedal revs.

Lägenheten var i hyfsat fint skick, men ganska mörk, så Marie målade om överallt utom i själva köket och badrummet. Vitt fick det bli. Marie har i tidigare bostäder prövat färgade väggar och insett att man snabbt lessnar. Dock gjorde hon ett undantag vid matplatsen i sin nya lägenhet, som hade en blommig tapet.

– Först tänkte jag vitt där också, men så insåg jag att det inte skulle bli ljusare för det. Jag funderade på grått, och testade både en ljusare och en mörkare nyans. Den mörkare gav en tyngd åt rummet som jag gillade, dessutom accentuerade den fönstret och stuckaturen, förklarar hon.

Marie ville så långt som möjligt behålla den luftiga känslan i lägenheten och inte övermöblera, vilket annars kan vara lätt i en tvårummare där mycket ska få plats. Och som tur var, passade de flesta av hennes möbler in förvånansvärt väl i lägenheten – kanske för att de till stor del var ganska tidlösa till sin karaktär. Marie gillar klassisk design, som köksmöbeln designad av Alvar Aalto, eller Lilja-ljusstakarna.

– Det blir lite mer harmoniskt med en klassisk bas, sedan kan man gärna skruva till det med någon knasig detalj eller tavla, då blir det ju en rolig kontrast!

Något kitschigt inslag här och där är hon alltså inte alls främmande för. Trender är något hon sällan hakar på, och konstaterar att Tom Dixons ljuslyktor är ett undantag:

– Jag hade dem i min förra inredningsbutik och den var populär bland kunderna. Till slut kunde jag bara inte motstå dem själv, för de är så oerhört vackra när man tänder dem.

Numera är Marie ansvarig för Afroarts butik i Göteborg, och tycker extra mycket om de randiga kuddarna från Guatemala.

– De är nog det mest färgglada jag har hemma, för jag gillar annars mest lugna färger. Men just de kuddarna passar väldigt bra in bland mina övriga saker, de har något tidlöst över sig.

Beskriva sin smak kan hon inte, Marie har svårt att formulera någon annan gemensam nämnare än just tidlöst. Hon gillar också lampor, och levande ljus.

– När jag sitter någonstans i lägenheten vill jag att det ska vara fint för ögat vart jag än tittar. Det har väl med någon sorts harmoni att göra, men den är ju olika för olika människor.

Så vad letar hon efter när hon vill hitta något fint eller kul till hemmet? Sällan efter något specifikt. Hon kan surfa runt på auktionssajten Lauritz.com om hon är sugen på något, slinka in på Myrorna eller en loppis. Vad det sedan blir av det hela, det vet hon sällan innan. Marie säger att hon är utrustad med en ”jäkligt bra magkänsla”, och det är den hon går efter. Sen vad det exakt blir, det kan verkligen variera:

– En rolig tavla från loppis, eller som mitt senaste fynd: En gammal griffeltavla som man hade förr till varje ko, där man skrev nummer, far och mor och när den fick kalv senast. Eller ett laboratorieglas som man kan sätta en tulpan i. Gärna grejer som är helt tagna ur sitt riktiga sammanhang, och som man hittar en ny användning till. Det blir roligare så! Jag tycker nog ofta att många butiker har väldigt mycket samma utbud – det blir så tråkigt och likriktat.

Att fynda något användbart gillar hon också, som General Electric-strykjärnet hon hittade för trettio spänn – och som fortfarande fungerar utmärkt! Inte heller blir det ju sämre när man springer på dyra designklassiker för en spottstyver, som Lilja-ljusstakarna hon köpte på Tradera för 50 kronor styck.

– I London såg jag dem i en antikaffär för 600 kronor styck, och då kände jag mig såklart jättenöjd!

Att hon gillar gamla möbler och designklassiker har också en annan förklaring: Det finns ofta något väldigt gediget över sådana möbler och föremål. En tydlig tanke både bakom form och kvalitet. Det är tänkt att hålla länge, både rent fysiskt och kvalitetsmässigt.

– Så jag är nog ingen slit- och slängmänniska. Men jag har ett gediget inredningsintresse, och man kan förändra mycket hemma bara genom att möblera om lite eller flytta runt sina saker.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.