Det är en kall och mulen hösteftermiddag och stillheten råder över Färjestaden. Kring trävillorna längs den branta Flemingsgatan syns inte en levande själ. I stället för liv och rörelse färgas miljön av händelser runt omkring: mullret från ett godståg vid Ivarsbergsmotet, dunkandet från båtmotorer på Göta älv och det eviga trafikbruset från den näraliggande Älvsborgsbron.
Så ligger också det gamla färjesamhället inklämt mellan järnvägsspår och byggarbetsplatser, trafikanordningar, oljecisterner och reningsverk. För att inte tala om Hisingsleden som dragits rakt igenom området. Det som finns kvar av stadsdelen i dag är knappt ett dussin fastigheter.
"Samhället hade en väldigt speciell laddning"
- Jag var här för första gången som barn. Det var sent 50-tal och färjan gick fortfarande. Samhället hade en väldigt speciell laddning och det var som om tiden hade stannat upp. Folk eldade med ved, högg och sågade, och det fanns gamla bilar och gubbar med mopeder, berättar musikproducenten Håkan Forshult.
Han pekar entusiastiskt ut över området där han står utanför Villa Flory Hill, längst ned på Flemingsgatan, där han hyrt en lokal i mer än 20 år. På senare tid har kåken rustats upp och försågs för bara en handfull år sedan med tvättmaskin, dusch och toalett. Fram till dess var det utedass och ett stort träbadkar som gällde.
- Sedan jag kom hit har platsen förändrats mycket. Det har rivits en hel del bara på de åren.
I dag är det svårt att tänka sig att Färjestaden en gång var ett vitalt samhälle med affärer, krogar och ett myllrande folkliv. Storhetstiden började i slutet av 1800-talet då ett antal industrier och båtvarv anlades utefter Älvstranden. Platsen fungerade som knutpunkt tack vare färjeförbindelsen med fastlandet, en kommunikation som pågått åtminstone sedan 1600-talets början.
Köerna till färjorna blev allt längre
- Färjan gick över Färjenäset, från en udde på Kvarnberget till Klippan och nuvarande Jaegerdorffsplatsen. När hållplatsen omkring förra sekelskiftet flyttades ett par hundra meter västerut på Hisingssidan tog man med sig väntskjulet. Namnskylten på taket fick sitta kvar och snart blev Färjestaden känd som Färjenäs.
Tiden gick och när bilismen ökade på 1950-talet blev köerna till färjorna allt längre. I slutet av decenniet klubbades det igenom att en bro skulle uppföras. I samma veva lät den expanderande varvsindustrin spränga bort en stor del av Kvarnberget för att ge plats åt en byggdocka. När Hisingsleden och Älvsborgsbron så skulle byggas skövlades de pampiga villorna på Strömsberget ovanför Flemingsgatan. Då revs också Ivarsbergsskolan.
Färjenäs blev avskuret från omvärlden
Bron togs i bruk 1966 och färjetrafiken lades ned året därpå. Plötsligt var det förut så livliga samhället avskuret från omvärlden. En månghundraårig tradition som färjeläge hade gått i graven och stadsdelen föll i dvala.
- Det är viktigt att bevara det lilla som finns kvar. Miljön är unik i Göteborg. Det fanns gamla trähus också på Hultmansholme och Ringön, vid tevehuset, men de är borta, konstaterar Håkan Forshult som länge har engagerat sig i området.
I början av 1990-talet gjorde han långfilmsdokumentären En vandring i Färjenäs och är en av eldsjälarna i föreningen Knix (Konung Karl IX:s stads konst- och kulturförening i Färjenäs), som fått ett stipendium för att ge ut en bok i ämnet. Därtill har Håkan agerat guide under visningar av området.
Konsum, post och telegraf
Tillsammans promenerar vi ned till Karl IX:s väg och de båda träkåkarna som en gång byggdes som flerfamiljsbostäder. I det som rymmer ett konstgalleri fanns tidigare en konsumbutik och i grannkåken låg post och telegraf. I en byggnad strax bredvid fanns en taxistation. Men kaféet lever i allra högsta grad och öppnar tidigt, redan klockan fem.
- På morgonen står det långa rader av lastbilar här längs vägen. Chaufförerna brukar komma hit för att äta frukost. På eftermiddagarna är synen en helt annan. Då fylls andra sidan gatan av golfarnas BMW:n och Mercedes. Det är verkligen en kontrast, tycker Håkan och blickar ut över en jättelik inhägnad gräsmatta där några övar på sina swingar.
Vi vandrar längs den smala Gamlebrunnsgatan som förr i tiden utgjorde vägen från Färjestaden mot Pölsebo och vidare bort mot Lundby och Göteborg. Sedan sprängningarna slutar den tvärt vid ett stup uppe på Kvarnberget. Faktum är att det var ytterst nära att resten av berget strök med när Eriksbergs varv på 70-talet planerade att bygga en gigantisk docka för jättefartyg. Men precis när marken hade köpts upp och de flesta husen rivits inträffade varvskrisen. Och området försvann i glömska.
Husockupanter flyttade in
Snår och sly bredde ut sig och den sista bebyggelsen tilläts förfalla. I början av 1990 flyttade ett gäng husockupanter in i en handfull kåkar på Salterigatan där de levde tillsammans ända tills polisen körde ut dem under senhösten 1992. Bara ett par dagar senare revs samtliga hus på gatan.
- Tills för bara ett par år sedan var berget helt igenvuxet. Vegetationen hade härjat fritt. Vi har röjt undan, byggt upp och lagat murar. Meningen är att man ska se att det funnits en gammal bebyggelse på platsen, säger landskapsarkitekten Anna-Karin Sintorn på Park- och naturförvaltningen vid Göteborgs stad.
I området finns mycket riktigt spår av murar, husgrunder och gamla trädgårdar. En fantasieggande reminiscens från förr, som får en trolsk karaktär av gröna växter och fruktträd, samtidigt som det byggts trappor och anlagts gångstråk av grus. Framöver ska det också ordnas bänkar och utsiktspunkter, en lekplats samt en liten fotbollsplan. Kvarnberget kallas numera för Färjenäsparken och ska stå klar som stadspark 2015.
Parkprojekt genomförs i etapper
- Varför det tar så lång tid? Det är ett väldigt stort parkprojekt som genomförs i etapper. Det ska färdigställas i samband med att bostadsområdet i västra Eriksberg står klart. Lekplatsen byggs till exempel inte förrän den nya skolan och förskolan är färdiga.
Till sist ska omgivningarna skyltas med kartor och information. Bland annat om platsens historiska betydelse. För 400 år sedan låg nämligen det allra första Göteborg i Färjestaden, ett samhälle som började ta form under våren 1603.
Idén kom från kung Karl IX som förde dyrbara krig och behövde ekonomiskt stöd. Eftersom Holland hade god kontakt med Europas bankväsende försökte han locka hit holländare med hjälp av privilegier som skattebefrielse, låga tullavgifter och religionsfrihet. Det tog skruv.
Rester av den gamla stadsvallen
I Giötheborg byggdes snart hundra bostadshus och två kyrkor, rådhus, lagerbyggnader och en stor brygga, samtidigt som holländarna fick fart på affärerna. De förde ut svenska exportvaror på världsmarknaden, vilket retade gallfeber på danskarna som inte ville ha någon konkurrens om handeln. Det var en av orsakerna till att Kalmarkriget bröt ut 1611.
En het sommardag samma år kom danskarna från Kongahälla med brännmästaren i spetsen. Han satte eld på staden och gjorde sitt jobb så grundligt att det 50 år senare var omöjligt att se var den legat. Sedan dess har grundmuren till en kyrka återupptäckts och fått en minnessten.
- Det gamla Göteborg sträckte sig från bockkranen, upp mot järnvägen till Rya skog. I södra delen av skogen finns rester av den gamla stadsvallen. Tillsammans med kyrkoruinen är det allt som finns kvar av staden, säger Håkan Forshult vid kyrkomuren högst upp på Kvarnberget.
En resa tillbaka i tiden
I skymningen vandrar vi vidare och betraktar gamla tomter och husgrunder. Efter en stund når vi återigen Karl IX:s väg och tar in på norra delen av Flemingsgatan. Om man bara lyckas stänga ute trafikbullret från Hisingsleden strax intill bjuder miljön på en resa tillbaka i tiden. Det är pampiga trävillor i gröna och väl tilltagna trädgårdar.
- Där uppe låg Fjällstugan som var ett stockhus i schweizisk-norsk stil. Den hade en sagolik trädgård med ovanliga växter, trädridåer och buskar tuktade till björnar och spiraler. Men allt försvann när bron skulle byggas, berättar Håkan.
Men närmast leden står Villa Gunninge kvar. Det gula huset fungerade i många år som bostad och ateljé för konstnären Filip Wahlström. Hit kom många kända konstnärskollegor. Kåken har tillåtits förfalla men sedan en handfull år rustas den upp av den nye hyresgästen Tommy Blomqvist.
- Om trafiken stör? Jo, visst är det mycket. Men bara man kittar fönstren ordentligt så blir det rätt tyst, säger han och återgår till att lägga sten.
400 år av samhällsutveckling
Det börjar mörkna och strax befinner vi oss återigen utanför Villa Flory Hill. Under ett par timmar har vi känt historiens vingslag och rört oss genom 400 år av samhällsutveckling.
- Marken här kring Flemingsgatan är klassad som industrimark. Inte så konstigt med tanke på Hisingsleden och raffinanderierna. Vi som håller till här är kvar i området på nåder, konstaterar Håkan Forshult.
Han blickar ut över Göta älv. Betraktar de många glimrande ljuspunkterna från bebyggelsen på fastlandet.
En plats som inte bara utgör en annan värld utan som också känns mycket avlägsen. Åtminstone sedan färjetrafiken lades ned.
